Det hemliga landet

Jag håller på att skriva en berättelse som jag tänker lägga upp här, bit för bit. Det är min längsta story hittills, just nu så är den runt 27 sidor. Jag vill bara se om någon gillar den och tar gärna emot feedback och kritik.

Kom ihåg! jag kommer försöka posta ganska snabbt, men när jag har postat det sista just då kan det ta ett tag innan jag har skrivit mer. Jag tar ibland pauser men det kommer mer, jag lovar. Jag ska försöka att inte ge upp på den; nån gång kommer det bli en hel bok.

Den riktas ungefär till 7-12 år, men självklart kan alla läsa den. Jag valde åldern därför att jag suger på att skriva "tonårs-aktigt"

Så, låt mig ta er till det förtrollade landet Carinouen med Lukas a.k.a Lot som väntar på att berätta sin historia. Enjoy!
--------------------------------

KAPITEL ETT
Det regnade den dagen. Stora tunga droppar som blötte ner Lukas när han kom springande nerför gatan. ICA-kassen tyngde ner hela hans högra sida och han hade för länge sedan tappat känseln i högra axeln. När hus nummer 17 blev synligt saktade han ner farten så han tog sig fram halvlunkande uppför den lilla kullen som så girigt sög energin ur benen på dess offer, vilket var alla som hade oturen att bo uppe på toppen. Men Lukas var van, han fick knappt mjölksyra i benen längre. Till slut nådde han toppen av kullen, svängde in på nummer sjuttons uppfart och flyttade över ICA-kassen till vänstra handen medan han grävde i fickan efter nycklarna med den andra handen. Lukas fick upp dem, stack hastigt in nyckeln i låset och vred upp dörren.
” Lukas? Det var på tiden! Jag trodde nästan att du hade gått och dött!”
En hes, raspig röst hördes så fort Lukas hade satt ner ICA-kassen i den mörka och smutsiga hallen. Lukas mumlade något ohörbart och tog av sig den tunna halsduken.
”Nåväl, sluta mumla och ge mig cigaretterna då!” Ägaren till den osynliga rösten blev synlig. Hon var en högst oattraktiv kvinna, med sjukligt grönaktig hud, blodsprängda ögon och gula sneda tänder. Hennes stora näsborrar vidgades när Lukas gav det lilla paketet till henne.
” Gå och laga mat”, gruffade kvinnan och lade cigarettpaketet i sin slitna kappficka.
” Okej”, mumlade Lukas olyckligt och tittade på sina trasiga skor, som såg ut som någon med avsikt rullat dem i lera och sedan slängt in dem till ett gäng lejon. En plötslig knuff i ryggen gjorde så att Lukas genast satte benen i rörelse mot köket. Hans matlagningskunskaper var ju inte de bästa men han försökte varje dag få till måltider som i alla fall smakade någorlunda bra. Så var naturligtvis inte fallet idag. Potatisen kokade över, köttbullarna blev brända och Lukas försökte förtvivlat rädda gräddsåsen men förgäves. Nu visste Lukas att han skulle få något straff. Han tittade åt höger. Ingen där. Han vände huvudet åt vänster. Ingen där heller. Lukas rusade till sitt rum. Till sin borg, sin fristad. Väl i säkerhet under sängen hörde han kvinnan skrika av ursinne.
”Mamma…”tänkte Lukas.
Bullrande steg närmade sig snabbt och Lukas mamma ryckte och slet i dörrhandtaget. Lukas vände ryggen mot dörren som lät som den skulle braka ihop av allt bankande som den fula kvinnan orsakade med sina torra händer.
”ÖPPNA DIN SNORUNGE! Maten är ju helt förstörd! Klarar du inte av att göra någonting alls eller?!” Kvinnan skrek så Lukas var förvånad att inte stämbanden brast.
”Snart ringer jag socialen och så får de spärra in dig på ungdomsanstalt där du bara får vatten och bröd! Är det det du vill va? VA?!”
Lukas satte händerna för öronen och försökte svälja ner gråten som så många gånger förr hade gjort så hans hals hade ömmat i flera timmar.

Jättebra! *Bevakar*
Jag är lite äldre än 12 och tycker fortfarande att den är jättebra!
Fortsätt gärna!

Lukas hade inrett ett litet bo under sängen där ingen kunde störa honom. Där hade han allt som en liten pojke kunde behöva i nödfall, allt från filtar och kuddar till små mängder mat om han behövde gömma sig länge. Och så var det stenarna och böckerna. Många, många stenar i all världens färger som låg sorterat i prydliga högar på böckerna. Böckerna, som alla var tjocka och gamla, hade Lukas erövrat på soptippen där nära tio tusen böcker skulle eldas upp eftersom antikvariatet som hade ägt böckerna hade gått i konkurs. Den svala sommarkvällen då Lukas stolt kommit hem med böckerna var den lyckligaste dagen i hela hans tolv-åriga liv. Inte många dagar efter var nästan hälften av böckerna utlästa och recenserade av honom själv. Alla bokrecensioner satt i en pärm längst in under sängen, väl gömd för Lukas mamma.

Lukas tog prövande bort händerna från öronen. Bankandet hade slutat och Lukas kravlade ut från sitt briljanta gömställe. Han gick fram till fönstret och tittade ut. Det var mörkt. Lukas kände att han hade svårt att kontrollera ögonlocken som ständigt föll ihop och gjorde honom tillfälligt blind.
”Läggdags,” tänkte Lukas och kröp i säng. Om han inte hade varit så trött som han var hade Lukas säkert sett att månen såg ovanligt stor och silvrig ut eller att björkarna verkade nästan tecknade. Och han hade säkert märkt figuren som tydligt avtecknade sig mot den mörka höstnatten. Den liksom lös. Man kunde inte se några detaljer, bara konturerna och att figuren var ganska ung, ungefär som en femton eller sextonåring.
Plötsligt lösgjorde sig ytterligare en gestalt ur skuggorna från träden. Denna figur var större än den första, men av den böjda ryggen och den stela hållningen att döma var den mycket gammal. Liksom dess kamrat lyste också denna figuren. Den lilla gestalten pekade mot Lukas rum där han låg och sov och gestikulerade vilt med händerna till skepnaden med böjd rygg. Denne nickade och med ens var de borta. Lukas vände sig nöjt i sömnen och månen fortsatte att stirra ner på jorden med sin silvriga blick.

Awesome! ^^
(du kanske borde tagga några? )