Sommarträffen, berättelse.

Hej allihoppa,
Jag och Selma... håller på och skriver en liten berättelse tillsammans. Vi hoppas att ni kommer vilja läsa och njuta av den. Kom gärna med kritik om vad vi skulle kunna göra bättre.

Titel: Sommarträffen.
Rating: PG, antar jag.
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Nej.
Handling: Fyra ungdomar med olika förutsättningar och personligheter träffas på ett läger över sommaren. En sommar fylld med vänskap, kärlek, tårar och skratt. En sommar de aldrig kommer glömma.

------

Kate:
”Så berätta varför du är här.”
Kate betraktade hans mörka ögon, bruna hår med silverstänk i och den strama munnen varifrån hans ord kommit.
”Du vet mycket väl varför jag är här.” Hennes röst lät arg vilket hon också var.
Ilskan som hon burit runt på i flera månader verkade nu komma ut, allt på en gång. Hennes händer darrade fortfarande utav adrenalinkicken men också över vad hon gjort. Knogarna hade spruckit av slaget eller rättare sagt slagen.
”Och hur vill du att jag ska hantera situationen?”
Hans fingrar flög upp till hakan som han kliade sig lite på, en rynka hade bildats mellan hans ögon.
”Jag antar att du kommer stänga av mig någon vecka eller så.”
”Inte bara det, jag är tvungen att ringa din syster och socialen.”
Kates blick drogs till den lilla skylten som stod på kanten av hans skrivbord. Rektor Lucas Weiner, vem hette egentligen Weiner i efternamn? Kate kunde inte hjälpa att fnissa då hon kollade på den.
”Tycker du detta är roligt?”
Hans ögon hade plötsligt blivit arga men så ändrades dem tillbaka till medlidande igen.
”Vart tog den intelligenta, vackra lilla flickan vägen som du en gång var?”
”Hon växte upp,” fräste Kate och stormade ut ur hans kontor så fort hon fiskat upp väskan ifrån golvet.
Ute i korridoren möttes hon av fientliga blickar. Viskningarna och glåporden som kastades över henne försökte hon ignorera men på något sätt utan hennes tillåtelse verkade orden slingra sig in i hennes huvud för att stanna. Hon stannade upp vid sitt skåp som var nerklottrat med små svart bokstäver, hennes innersta och mest privata tankar på display för hela skolan att se. Utan att ögna igenom det som hon gjort så många gånger innan, öppnade hon skåpet och tog ut sina böcker. Då hon skulle gå stoppade några stora muskolösa kroppar henne. Hon kollade upp i hans ansikte där hon såg föraktet så som i de andras.
”Kate, varför gör du oss inte en tjänst. Var din mammas dotter och ta livet av dig.”
Hans kompisar skrattade. Det var nästan som om alla stannade upp för att se hur hon skulle reagera. Några hoppades säkert på att hon skulle bryta ihop men det nöjet tänkte hon inte ge dem. Istället stegade hon ut ifrån skolan utan att säga ett ord.


Zoey:
Solstrålarna smekte Zoeys fräkniga ansikte och fartvinden fick hennes röda, lockiga hår att flyga upp bakom henne. Under sig kände hon Mystiques muskler arbeta. Den stora skimmeln längde sina steg då Zoey gav henne fria tyglar. Hon älskade lika mycket som Zoey att galoppera över de gröna ängarna. Utan att behöva kolla på klockan visste hon att det var dags att vända tillbaka. Skolan väntade henne. Zoey klappade Mystiques hals innan hon saktade ner till skritt. Som oftast red hon även denna morgon barbacka. Innan hon vände försökte hon suga i sig hela sin omgivning. De stora fina ekarna på kullen, lukten utav gräset, fåglarnas sång och framför allt den härliga harmonin.
Zoey visste att han hade kommit hem. Hon hade sett den gröna pick-upen på gårdsuppfarten då hon tagit in Mystique i stallet. Snabbt hade hon borstat av och gett henne en tuss hö för att skynda sig in. Även om hon älskade Mystique så hade hon inte sett sin bror på en vecka.
”Tala med mig”, hennes mammas förtvivlade röst hördes ifrån köket.
Zoey stelnade till. Josh och deras mamma hade bråkat mycket den senaste tiden.
”Jag har inget mer att säga dig.”
Hans röst lät arg, nästan ursinnig. Zoey kikade in genom dörröppningen och mötte sin brors blick. Bakom honom stod deras mor med tårar rinnande nedför kinderna.
”Zoey”, utbrast Josh med ett leende.
Det var som om han vore en helt annan person, hans humör verkade ha ändrats på bara ett ögonblick. Han la armarna om henne och drog henne intill sig.
”Usch, du stinker. Spring upp och duscha så kör jag dig till skolan sedan.”
Zoey kände röklukten på hans kläder. Inte hade han väl börjat röka också? Då han släppte henne tog hon sig en ordentlig titt på hans ansikte. Det såg ut som han hade åldrats flera år de senaste månaderna. Han såg sliten ut med ringarna under ögonen, skäggstubben och rynkan mellan ögonen. Hon kände igen hans ansiktesuttryck och visste att det inte skulle hjälpa att tjabba emot så istället försvann hon uppför trappan till sitt rum.


Samantha:
Jag kollar ut genom bilfönstret när vi närmar oss min uppfart. Vårt stora, gigantiska, eleganta, vita hus närmar sig.
"Jag hatar att skjutsa dig", muttrar Cilla surt och vänder sig mot mig efter att ha stängt av motorn.
"Nej, det gör du inte", ler jag mot henne samtidigt som jag tar av bilbältet. Hon höjer lätt på ett perfekt ögonbryn.
"Nej, du har rätt. Det gör jag inte", säger hon och börjar skratta. "Men nästa gång du smiter ut så tar du väl bilen? Tänk om jag var sjuk och du inte kunde sova över?" undrar hon med retsam röst.
"1. Du är aldrig sjuk.
2. När gick du och blev smart? Sist jag kollade så hade du minst två F", säger jag medan jag tänker att det skulle vara skönt om jag verkligen hade smitit ut som jag sa till Cilla igår kväll, mamma och pappa bryr sig ändå inte.
"Jag vet inte, nu antagligen. Hej då!" säger hon när jag fiskar upp väskan och öppnar bildörren.
"Vi ses i plugget efter sommaren", säger jag och smäller igen dörren. Motorn startar och hon åker iväg. Jag låter blicken följa bilen tills svänger vid vägkorsningen. Jag vänder mig om och börjar gå upp för uppfarten.
Mina klackar hörs tydligt mot den vita marmorn. Väl framme vid dörren så tar jag upp nycklarna och låser upp den. Precis innan jag går in så rufsar en vind om mitt perfekta hår.
Jag stiger in och tar av mig skorna och lägger väskan vid den stora spegeln. Jag kollar runt i hallen men ser inga spår av varken mamma eller pappa. Jag går upp en trappa och tappar upp vatten i badkaret. Tänder ljusen och fixar bubblorna i vattnet. Jag torkar bort sminket från mitt ansikte, tar av mig kläderna, tar av halsbandet, armbanden och ringarna. Jag lägger mig i det varma, bubbliga badet och låter kroppen slappna av för första gången idag.

"Amelia?!" ropar jag medan jag försöker sätt på halsbandet igen. Äntligen.
Jag öppnar kylskåpet och känner kylan mot mina våta ben medan jag letar efter något jag är sugen på.
"Si, si!" hör jag Amelias röst i trappan. Hon kommer in i köket med ett brev i handen.
"Dina föräldrar bad mig att ge dig den här", säger hon med en lätt spansk brytning och räcker fram brevet. Jag tar emot det men tvivlar starkt på att de ”bad” henne ge mig det. De ber aldrig någon om något.
Jag öppnar brevet och vecklar ut pappret. Det blir små våta fläckar efter mina våta händer på pappret.

Samantha...
Din mor och jag har åkt till Cypern nu när vi äntligen har fått ledigt.
Cypern?!, tänker jag rasande och känner mina ögon bli fuktiga. När jag börjar läsa slutet på det korta brevet så blir mina ögon normala.
Vi låter hembiträdet ge dig brevet sedan vill vi bara meddela att vi skrivit upp dig på ett läger där du ska vara under sommaren.
/Krister.

Hembiträde? Amelia? Hur vågar de? Hon är mer som en mamma än min riktiga. Och sen skicka iväg mig sådär?! Och Krister!? Han är min pappa för Guds skull.
Jag knölar ihop pappret och kastar iväg det i ren frustration. Jag känner tårarna rinna- trots den korta, torra sekunden för ögonen- när jag vänder mig mot Amelia.
"De lämnade mig och åkte", snyftar jag. Hon kommer fram och kramar mig trots att jag bara är klädd i en handduk.
"Såjah... Se det som en möjlighet. Du kan få vara dig själv den här gången." Den spanska brytningen känns så trygg, som när jag var fem och hade haft en mardröm. Jag hade vägrat somna förrän mamma hade ringt Amelia och sagt åt henne att komma hit. Jag snörvlar till men börjar le. Jag kramar henne tillbaka och drar mig undan. Jag fortsätter att le medan jag torkar bort tårarna. Jag inser att kylen fortfarande står öppen och tar ett steg och stänger kylskåpsdörren.
"Du har rätt", säger jag och börjar gå mot trappan, till mitt rum. "Nu har jag en chans att kanske ha en riktig vän i åtminstone två månader", ler jag när jag passerar Amelia.
I trappan hör jag inga steg bakom mig.
"Amelia? Vi ska ju packa tillsammans!" hojtar jag. Hon är före mig i trappan på nolltid.
I mitt rum tar jag fram mitt bagage och vi börjar packa medan vi pratar om vad jag kommer att behöva och andra saker.
Som en mor och dotter skulle gjort.


Alexandra:
"Din bror ska på läger, gör i ordning hans väska", säger pappa och tar fler klunkar öl. Och ännu mer, tills flaskan är slut. Han vänder förvirrat upp- och ner på den och skakar den. Han tittar runt i vardagsrummet tills han hittar ölburken på bordet precis framför honom. Sedan ser han mig. Jag borde ha gått, jag borde ha smitit undan innan han såg mig, men jag kan inte, jag är för rädd att han ska skada Jakob också. Han reser sig ur soffan och kommer emot mig samtidigt som Jakobs dörr öppnas.
"Alex, kan du..." börjar han innan han tystnar. Jag tittar förtvivlat mellan pappa och Jakob.
"Jakob, in med dig! Fort!" piper jag av rädsla samtidigt som jag ser handen komma farande mot mig. Jag hör dörren tveksamt stängas samtidigt som hans hand träffar min kind. Metall smaken fyller genast min mun. Ett slag till kommer och sen backar han med både förvirring och ilska i blicken.
"Alexandra, vad har hänt?" undrar han och börjar komma mot mig och sedan varsamt stryka mig över kinden, precis där han nyss träffade. "Vart är mamma?" undrar han och man hör tydligt att han är någonstans långt borta i tankarna.
"Hon gick och handlade", svarar jag så bra som det går med min spruckna läpp. "Pappa, sätt dig och kolla på TV, så går jag och gör läxorna", mumlar jag och drar mig undan. Han nickar med ett leende på läpparna och går tillbaka till soffan.
Jag vänder mig om och tassar snabbt in i Jakobs och mitt rum. Han ligger i fosterställning men sätter sig upp när jag kommer in. Hans ögon fylls genast med tårar.
Jag skulle aldrig kunna klandra honom för mammas död. Inte som pappa. Förlossningen var svår nog, och sen kunde inte Jakob andas under en stund. När han började andas normalt fick mamma hålla honom. Hennes sista stund i livet, med Jakob i armarna och ett lyckligt leende på läpparna. Jag brukar tänka att mamma gav sitt liv för Jakobs skull. Så att han kunde leva.
"Alex..." säger han och räcker mig en oanvänd näsduk.
"Tack", svarar jag och trycker den mot underläppen. Jag har omedvetet gått fram till hans säng och satt mig.
Jag hör pappa kasta ölflaskan i väggen och börja gråta högt och kraftigt.
Jag börjar sjunga lågt på en liten visa mamma kom på medan hon levde. Jakob lägger sig ner på sängen och gråter tyst. Jag lägger mig bredvid honom medan jag fortsätter sjunga lågt.
"Det är inte ditt fel", säger jag till Jakob när visan är slut.
"Kan du sjunga den igen?" undrar han och låter trött.
"Jadå", svarar jag och stryker honom över håret.
"varför har du inget eget rum?" undrar han, precis som alla andra dagar.
"För att kunna skydda dig", svarar jag ärligt. Jag börjar sjunga visan igen och snart hörs små söta snarkningar.
Jag reser mig upp och börjar packa våra väskor inför lägret.

Oj! Jag borde ha rättat min del...
"Men nästa gång du smiter ut så ar du väl bilen?
Missade ett t i tar
Hittar kanske fler sen
Vi måste fortsätta uggla
Kollar efter fler nu

Riktigt bra! Fortsätt skriva

AWESOOOMEE!


Bara det att två är skrivna ur tredje person, och två i jag form.

Verkligen superbra!

Tack allihopa!
Nästa kapitel borde komma snart!

Jättespännande och intressant! Man vill genast veta mer!

Då får det bli så!
Här kommer Alexandra och Samantha!


Alexandra

"Men kära nån! flämtar moster Alice och bleknar när hon öppnar dörren. Jag känner rodnaden stiga över kinderna och försöker skydda vänster halva av ansiktet med handen.
”Alexandra… Vad har hänt?" undrar hon förfärat och höjer handen tafatt.
"Inget. Bara något som hände igår", mumlar jag och önskar att jag hade haft något sorts av smink hemma. Jag känner Jakob stelna och hans hand som jag håller i blir iskall.
"Skulle vi kunna komma in? Det är ju lördag och..." säger jag men kommer av mig.
"Jadå. Det klart. Det är ju lördag", svarar moster Alice, fortfarande chockad. Hon kliver åt sidan och vi stiger in.
Inne i hallen välkomnar oss doften av hemlagad mat. Nybakat bröd, kyckling, ris, sås och sallad. Och något sött. Äppelpaj!
Mat som vi bara får en gång i veckan, om jag inte har tid att laga mat, vilket är väldigt sällan.
"Det doftar ljuvligt", säger jag och känner hur det vattnas i munnen.
Vi tar av oss våra skor, eftersom att det är sommar så behövs ingen jacka.
Vi går in i köket och hämtar tallrikar och bestick och börjar hjälpa till att duka i matsalen.

Riset ryker fortfarande när moster Alice lägger upp det på min tallrik. När Alice make, Christopher, kommer ut ur ena sovrummet som de har förvandlat till ett arbetsrum åt honom, så stannar han upp och bleknar.
"Vad h-ar hä-hänt med ditt ansikte?" stammar han chockat.
"Inget särskilt", säger jag besvärat och kollar ner på mina händer i knät. "Det är ganska pinsamt, faktiskt. Jag hade en mardröm och råkade ramla ur sägen och slå ansiktet i nattduksbordet", ljuger jag och ler svagt när han sätter sig vid bordet.
"Och då råkade du spräcka läppen?" undrar moster tvivlande.
"Nej... De hände när jag råkade ramla ner för ett träd, jag fick en gren rakt på läppen, men fallet var bara några meter", fortsätter jag att ljuga.
Moster Alice ser tveksam ut men när hennes makes mage kurrar högt ler hon.
"Låt oss äta nu."
Vi äter och diskuterar olika saker. Skolan, lägret, sommaren, vänner, hemma osv. När Jakob fäller en liten lustig kommentar, som tioåringar gör, så börjar vi skratta.
Middagen är toppen som vanligt.

Jag låser sakta upp dörren och smyger in med Jakob alldeles bakom mig.
Tyst.
Det är helt tyst i huset. Jag drar lättat en suck. Pappa är säkert i puben.
Jakob börjar gå mot vardagsrummet men stoppas av en person.
Pappa.
Jag stelnar till samtidigt som han börjar prata.
"Du. Du blev Isabellas död!" fräser han och höjer handen.
"Jakob!" skriker jag och ställer mig framför honom på en sekund.
Jag tar emot slaget och känner huvudet slängas bakåt.
Fast jag står kvar, vägrar röra mig om så bara en millimeter.
"Alex!" tjuter Jakob bakom min rygg.
"Hur vågar du? Hur kan du försvara din mors mördare?!" skriker han och kommer närmare med sitt ansiktet. Den söta alkohols doften slår emot mig och fyller luften omkring oss.
Nu har det gått för lång. Aldrig att han får röra Jakob.
Jag lyfter handen och smäller till honom så hårt jag kan. Hans huvud slängs bakåt, precis som mitt gjorde för någon sekund sen. Ilskan bubblar fortfarande inom mig.
Jag sätter händerna på hans bröstkorg och knuffar till. Hans kraftiga kropp vacklar bakåt och tappar balansen. En nackdel med att vara full.
"Våga inte kalla honom för mördare! Mamma dog för hans skull inte hans hand!
Vad tror du hon skulle säga om hon såg dig?!
Hon skulle inte säga något! Hon skulle börja gråta på fläcken om hon såg vad du har gjort mot oss! Våga, våga, våga aldrig röra honom!" skriker jag så att lite av mitt spott hamnar på hans ansikte. Han tittar förfärat upp mot mig men en glimt av ilska finns i hans ögon. Innan han hinner säga något så smäller jag till honom så att han tuppar av.
Ännu en nackdel med att vara full.
"Alex, är han... död?" frågar Jakob bakifrån. Jag vänder mig om men hans lilla figur är svår att urskilja i dunklet.
Plötsligt ser jag det från hans perspektiv. Jag ryser till när jag inser att det måste ha sett ut som om jag har blivit galen.
"Nej, han är medvetslös", säger jag och kommer fram till honom. "Är du rädd för mig?" frågar jag och darrar på rösten. Tänk om han blev rädd att jag skulle göra samma sak mot honom?
Han skakar på huvudet.
"Nej.
Först försvarade du mig, sen dig, sen dig igen. Jag såg hur det ryckte i hans hand. Han tänkte slå dig. Du hann före och försvarade dig och han blev... medvetslös", avslutar han med ett besynnerligt uttryck i ansiktet.
Förstående.
Jag får tårar i ögonen.
Min söta, stackars lille bror har växt upp i en hemsk miljö.
En tioåring ska inte behöva förstå misshandel.
"Vi kommer missa bussen snart", säger han plötsligt.
"Va?" undrar jag förvirrat.
"Bussen. Till lägret."
"Åh..." säger jag och går till sovrummet och hämtar våra väskor. "Kom nu."
Vi låser lägenheten och börjar gå mot busshållplatsen.
Tankarna snurrar hela vägen.
Vad hade jag gjort? Jag hade slagit vår pappa.
Fast jag kan inte låta bli att känna mig stolt och lycklig. Jag lyckades försvara Jakob.






Samantha
Jag rynkar på näsan när jag stiger ut ur bilen. Jag känner inte den vanliga hårda marken när jag stiger ur så jag kollar förvirrat ner på marken.
Lera!
Hur sjutton hade de tänkt att man skulle gå här?
"Är det här jag ska vara?" undrar jag högt med avsky som även hörs i rösten. "Charles, du kan åka nu", säger jag och stänger bildörren. Min väska halkar ner lite från axeln så jag drar upp den igen.
Motorn startar och bilen gör en rivstart och försvinner snabbt.
"Perfekt..." muttrar jag. "Till och med min chaufför hatar mig", fortsätter jag att muttra och kollar ut över landskapet.
Ett stort hus och små stugor runt omkring. En litet bit neråt skimrar en sjö med några kanoter längs strandkanten.
Är det meningen att vi ska sitta i de?!

Jag stiger in i det stora huset- som hade dörren öppen- och ser en kvinna sitta i en fåtölj med en bok i handen.
Hon påminner om Amelia bortsett från att Amelias hy är mörkare och denna kvinna verkar lite mulligare.
"Ursäkta?" säger jag så att hon hoppar högt och vänder på huvudet så att hon kan se mig där jag står i dörröppningen.
"Vad vill du, lille vän?" undrar hon mjukt med en len röst.
Jag känner det sticka till i hjärtat.
Hon är säkert någons mamma, en riktig mamma som bryr sig.
"Jag är här angående lägret som mina föräldrar skrev upp mig på", säger jag och gissar att hon är si sådär 42 år.
"Åh! Vad bra!
Vi väntade inte er förrens imorgon men idag är precis lika bra, om inte bättre!" säger hon och lägger ifrån sig boken, sedan ställer hon sig upp med ett brett leende. "Den här vägen", säger hon när hon går förbi mig och leder ut mig ur huset som är nästan lika stort som vårat.
Hon går med raska steg mot en speciell, mysig liten stuga.
Men alldeles för liten...
Kvinnan tar upp en nyckel och låser upp dörren till stugan.
"Jag förmodar att du är Samantha?" undrar hon lätt och stiger in.
Jag rycker till mig följer med kvinnan in i stugan.
"Ja, och ni är...? Och hur visste ni att det var jag?"
"Kalla mig Lina. Jag måste säga att ni inte är lika hemsk som er pappa fick er att låta, för jag antar att det var er pappa som ringde oss?"
"Förmodligen", mumlar jag.
Hon tänder en lampa så att stugan får lite ljus. Sedan går hon bort till fönsterna och drar bort gardinerna så att solens strålar lyckas komma in.
I det lilla rummet finns det två våningssängar, två stora skåp, en lampa i taket, en stor brun matta som knappt märks när man lagt den över trä plankorna som golvet består av, och sen en dörr som måste leda till badrummet.
"Så fyra personer ska bo här?" frågar jag och kollar på våningssängarna.
"Fyra tjejer", rättar hon mig.
Jag både gråter och spyr inombords.
Ska jag dela stuga med tre andra?!
Fast jag är mycket noga med att inte visa vad jag tänker.
"Här", säger Lina och räcker mig nyckeln som jag tar emot.
Jag stänger dörren efter henne när hon har gått ut.
"Jaha..." suckar jag och kollar på våningssängarna. Jag går fram till en av de nedersta och låter väskan glida ner från axeln ner till sängen.
Sedan börjar jag packa upp i tystnad.

När jag är klar är redan här så jag kryper ner i sängen med Ipod:en i handen och sätter på Stay med Rihanna medan jag försöker hitta en bekväm ställning i sängen som jag inte är van vid.
Jag vänder och vrider på mig men somnar tillslut på vänster sida medan Stay fortfarande pumpar ut i lurarna.

"...I threw my hand in the air, I said show me something. He said, if you dare come a little closer. Round and around and around and around we go. Ohhh, now tell me now tell me now tell me now you know.
Not really sure how to feel about it, something in the way you move makes me feel like I can't live without you, it takes me all the way.
I want you to stay..."


Det här är lite mer som Samantha är just nu

Hoppas ni gillar det!
Gärna lite kritik! (alltid kul med det!)

Jättebra!

Suuuper