Can you cry when you are blind [Novell]

Titel: Can you cry when you are blind?
Ratning: PG. Läs helst inte om du är under elva år.
Handling: Vad händer om man har gjort sin bästa vän blind?
Det bror på om man nu har berättat att det var en själv som gjort det. Quinns bästa vän heter Michelle, och Quinn råkade av misstag göra henne blind. Michelle vet inte om det och Quinn vågar inte berätta. Tillslut slinker sanningen ut. Kommer deras vänskap överleva?

Michelle skrek medan jag stod bredvid och stirrade på henne. Ett stort brännsår hade flammat upp bredvid hennes ögon. "Quinn!? Vad hände?" frågade Michelle och lät rädd.
Jag tittade förskräckt ner på henne. "Jag tror... Ser du mig?" frågade jag tillslut. Michelle vände upp huvudet mot en punkt alldeles bredvid mig, där hon antagligen trodde min röst kom ifrån.
"Nej. Vart är du?" frågade Michelle och bet sig i läppen. Jag svarade inte, utan bara tog hennes hand. Michelle ryckte till. "Quinn? Har jag... Har jag blivit blind?" Jag nickade, fast jag visste att hon inte såg mig, eller någon annan.

Jag vaknade upp med svetten rinnande ner i ryggen. Samma mardröm, varje natt. Och varje gång tror jag att det bara var en dröm, tills jag kommer ihåg. Jag hade gjort min bästa vän blind.
Självklart var det en olyckshändelse, det var inte meningen att smällaren skulle träffa henne.
Det är hemskt att höra varje dag klasskamraterna be om att få höra berättelsen. Och när hon berättat färdigt frågar dom vem som gjorde henne blind. Michelle svarar att hon inte vill säga vem det var. Och hon vet inte heller. Jag brukar alltid känna skuldkänslor, men jag slutade överväga tanken på att berätta att det var jag när hon pratar om sin hämnd. Jag är feg.
Jag reste mig upp ur sängen och tittade mig i spegeln, ser samma sak varje dag. En flicka som är sjutton. Brunt hår med rosa och lila slingor. Bruna ögon. Solbränd hud. Jag drar fingrarna genom håret innan jag springer ner till köket för att ta frukost. Jag brukar ofta undra varför Michelle inte har kommit på att det är jag ännu. Visst, hela hennes, min och alla andra andra i skolans familjer var där den dagen, men det var jag som var närmast henne. Jag började bre min macka, och ryckte till när telefonen ringde. "Hallå?" sade jag barnsligt. "Quinn? Det är jag. Vet du det värsta med att vara blind? Att man inte kan ringa ett samtal utan att be om hjälp av någon. Jag längtar tills jag får den där nya telefonen för blinda så jag äntligen kan ringa själv... Eller, jag längtar tills jag får synen tillbaka", sa Michelle. Hon hade en konstig tanke att hon skulle få synen tillbaka.
Jag hoppas hon har rätt. "Hm... Skulle vi ha sällskap till skolan?" frågade jag. Jag försökte alltid undvika att påminnas över att Michelle var blind. Och det blev inte bättre över att Michelle bar solglasögon varje dag, en liten bit av brännsåret syndes.
"Visst, första dagen och allt." Michelle suckade. "Övergångsstället om tjugo minuter?"
"Självklart", sade jag och lade på. Jag tryckte i mig mackan och sprang uppför trappan, in till mitt rum. Jag öppnade garderobsdörren och när jag hade satt på mig kläderna speglade jag mig i spegeln. Jag hade satt på mig ett svart linne och vanliga jeans. Jag duttade mascara på ögonfransarna och bredde läppglans över mina läppar innan jag sjönk ihop på soffan. Jag satte på teven och en reporter dyker upp på skärmen i full färd med att tala om en brand i en klädaffär på Rous Street i norra Ravenwood. Ja, jag bor i Ravenwood. En liten stad. Om man nu ska kalla det stad. Jag tittade på klockan. Fem minuter kvar innan jag skulle möta Michelle. Jag har hört att en ny kille ska börja i klassen. Han kommer tydligen från New York. Telefonen ringer. Det är mamma som undrar om jag har gått till Michelle ännu. "Är på väg", säger jag kort och lägger på innan jag går mot hallen. Sätter på mig mina slitna svarta converse och trär sedan på mig min skinnjacka och hänger min svarta väska över axeln innan jag låser upp dörren och kliver ut i solskenet. Jag låser dörren bakom mig och småspringer ner för trappan innan jag börjar gå mot övergångsstället vid Michelles hus, det som vi kallar just 'övergångsstället'. Efter en stund fick jag se Michelle med sin stav stå vid skylten. Jag klampade ljudligt så att hon inte skulle bli överraskad. "Hej Mich", sade jag högt och tog Michelle under armen. Michelle log och rättade tilll sina solglasögon. "Käften. Jag hörde dig. Du behöver inte klampa och skrika så mycket. Folk kan tro att det är du som är störd, inte jag", sade Michelle och skrattade. Jag log och hjälpte henne över övergångsstället. "Fast du är inte störd", sade jag och kramade om Michelles arm. Michelle log framåt medan vi svängde in på skolgården.
Det var tur att Michelle inte såg hur jag iakttog henne, hon skulle antagligen tro att jag är kär i henne eller något. Det jag inte fattade var hur Michelle kunde ha så bra kombinerande kläder och hur sminket kunde ligga så perfekt. Och jag vågade inte fråga.

Verkar den bra?? ♥

Jättebra, fortsätt!♥

thanx bby!! ♥


Kapitel 2.
"Godmorgon allihopa, och välkommen till ett nytt år på Jackson High", sade våran enda lärare som hade lite sinne för humor, miss Alison Carp. Och alla killar brukade sukta över henne fast hon var tjugosju. "Som ni vet ska det börja en ny grabb i klassen, och jag skulle vara tacksam om ni inte skrämmer iväg honom", sade miss Carp och blängde på Macon och hans gäng. Man kan säga att det var de som var de tuffaste killarna i klassen, de som var modiga nog att sno ett grisfoster från biologisalen och lägga i ett av klassrummet - och riskera att åka fast. Var det värt att kalla tufft?
Michelle hade vart ihop med Macon innan hon blev blind, och jag tror att den enda Macon och hans gäng visade respekt för var Michelle. Och kanske mig, men whatever.
"Han heter Joseph Harris. Men han kommer inte förens i morgon, så ni har tid att förbereda er", sade miss Carp och log stort medan hon satte sig på en stol. "Denna lektion ska vi öva på de franska verben..."

På rasten var Joseph Harris alla pratade om. "Tror du att han är snygg?" hörde jag Emiley fråga Savannah och Rose. Jag fnissade och vände mig mot Michelle. Hon skrattade och det såg ut som om hon var den mest bekymmerlösa människa i världen. "Joseph Harris... Antagligen kommer han tillhöra Blaines gäng eller Ryans", sade Michelle och satte sig försiktigt på en bänk med ett hårt grepp om min arm. "Antagligen", sade jag och log. Blaine och hans gäng var killarna som bara bydde sig om skolan. Pluggisar alltså. Och i Ryans gäng var de som var mobbade/är mobbade av Macons gäng. De som inte passade in alls.
Vi uteslöt Macons gäng direkt, för det var väldigt få som 'kom in'. Jag tror ingen har kommit in sedan i slutet av femman, då Troy började i klassen. Och han var den senaste som hade börjat på skolan - om man inte räknar med förstaårseleverna varje år, så Joseph var en stor nyhet och antagligen skulle alla i Ravenwood fått reda på det innan veckan var slut. Och Joseph som kom från New York... De första veckorna så skulle Emiley, Savannah och Rose klänga över Joseph likt blodiglar för att höra om den stora staden. Sedan skulle dom tröttna på att suga ut honom på information och då så skulle man antagligen få se vilket gäng han ska tillhöra.
"Jag satsar på Ryans gäng, eller vad tror du?" Michelle ryckte mig ur mina tankar. "Vet inte. Men jag antar Ryan. Om han nu hamnar i något gäng över huvud taget. Han kommer ju från New York, och han är antagligen för snobbig för att bli vän med någon av oss", sade jag. Michelle log.
"Kommer ni till min fest i kväll?" Macon hade kommit fram och stod nu framför mig och Michelle med Troy och Blaise vid sin sida. Jag ryckte på axlarna. "Fråga Michelle", sade jag och vände mig mot Michelle. Hon tittade ner i marken och log. "Visst."
"Yes!" Macon flinade och gjorde high-five med Blaise. "Klockan halv åtta, hemma hos mig. Vi ses!"
Macon gick iväg och jag skrattade. Jag var glad att Macon var lika vänlig mot Michelle som han var innan hon blev blind. "Kommer du till mig efter skolan? Mamma ska jobba till klockan två så jag kan vara på den där festen så länge jag vill. Vi kan säga till din mamma att du sover över hos mig", sade Michelle. "Visst. Men är det inte helt sjukt av honom att ha fest på en vardag?" frågade jag.
"Jo, självklart. Men det är en av de roligaste sakerna med honom", sade Michelle. Jag skrattade.
Pricis då ringde det in.

Bäst gmn♥

ginnyw123 awwie, men skriver när jag får några eller någon mer läsare.. ♥

Folk borde ju läsa, du skriver asbra :o♥

Superbra, läser gärna mer <:

Fantastiskt bra skrivet! c: ♥ *bevakar*

Bra!

Awwwie, tack allihopa ♥♥ men jag är inne på mobilen och jag har den på datorn.. :c