Leva mellan två världar [SV]

Rubrik: Leva mellan två världar

Språk: Svenska

Handling: Flickan har alltid trott att hon är ensam. Osedd. Odödlig. Hon har alltid levt mellan verkligheten och Ingentinget
Mörkret. Där ingen människa kan leva. Ingen levande varelse ser henne, hon är osynlig. Hon kan inte dö, utan är dömd till ett oändligt långt liv i ensamhet.
Men en dag möter hon Victor. En pojke som är precis som hon. Osedd.
Tillsammans med denna pojke lär hon sig att se på världen ur en annan vinkel. Hon möter kärleken och vänskapen. Hennes liv förändras helt.
Tillsammans försöker de två på något sätt förändra sina liv.. Men hur?


Jag kommer skriva så ofta jag har inspiration. Det vill säga inte så ofta... Vi har rätt mycket läxor just nu också... >.<


~Kapitel 1~


Hennes steg slår klapprande mot plåttaket i en jämn takt. De mörka lockarna piskar bakom henne som ormar. Hennes skarpa blå ögon tindrar av upphetsning blandat med rädsla. Skräckfylld förtjusning. När flickan når takkanten stannar hon upp. Böjer de spänstiga benen och hoppar.
Hon tar ett språng.
Flickan flyger genom luften. Hennes händer är utsträckta framför henne. Hon sträcker sig framåt. De långa smala fingrarna är utspretade och hon är beredd att gripa tag hon kanten. Den kommer fortare än hon anat. Det andra hustaket är plötsligt bara där. Hon är oförberedd. Förvånad. Det syns i hennes uppspärrade ögon.
Flickan slår i takkanten med ett stön. Slaget mot bröstet är hårt och hennes ögon tåras. Hon hinner inte. Hennes händer griper förtvivlat efter något. En kant. Ett rör. En hake. Flickan finner bara luft.
Hon faller mot marken med ett isande skrik.
Faller mot asfalten där under. Mot vägen, trafiken och människorna. Hennes hår trasslar sig, ögonen är dödsförskräckta och munnen formad efter ropet som tvingar sig uppför hennes strupe.
Och så slår hon i.
Med en smäll.
Gruset river hennes hud. Marken färgas blodig. Hennes kläder blir täckta av dam och håret ligger tovigt i en hög bakom hennes huvud. Hon andas tungt. Andetagen är smärtsamma och hasande. Hennes bröstkorg hävs upp och ner.
Men hon lever.
Så klart.
Hon kommer alltid att leva. Vad hon än gör där hon inte.Hon har hoppat framför tåg, bilar och bussar. Hon har ätit allt farligt som finns att äta. Hon har slukat mängder av mediciner. Skurit sig över hela kroppen och simmat bland isflak med benen fastbundna i vikter.
Hon dör aldrig, kommer alltid att leva.
Flickan reser sig mödosamt upp. Varenda ben i kroppen verkar brutet. Men hon vet att det kommer läka ihop inom några minuter.
Hon ser sig omkring. Förhoppningsfullt. Hennes ögon söker kontakt med någon. Vem som helst. Bara någon som SER henne.
Hennes ögon hoppar från människa till människa. Från man till man. Från kvinna till kvinna. Från barn till barn.
Hon suckar.
Hon är inte sedd.
Av någon.
Flickan är alltid ensam. Hon känner ingen. Hon vet inte varifrån hon kommer. Vem hon är. Hon vet inte om hon har några föräldrar ens. Hon minns ingenting om sitt förflutna. Vitt vad hon vet har hon alltid varit ensam. Hon har inget namn heller.
Flickan med de mörka lockarna lever i något slags mellanting. Mitt emellan ingenting och allt. Mellan mörker och verklighet.

Bra! Bevakar!

Tack!

Superbra! *bevakar*

Awesome! *bevakar* ^_^

AWESOME!! BEVAKAR!!

Taaaaaaaaaaack alla som kommenterat! Ska försöka skriva mer idag!

Jättebra skrivet - bevakar, och väntar på mer!

spännande! *bevakar jag med*

Vill inte vara tjatig! Men, nästa del? ^^