Between ice and fire [SV]

Hejhej, håller på att skriva en bok så jag tänkte att jag kunde lägga upp den här för att få respons? I alla fall, jag ska lägga upp denna på ett bokförlag sedan (Obs; Jag har lagt upp denna på wattpad, den heter samma som här. Denna är ändrad för att passa den svenska grammatiken. Jag har även lagt till och tagit bort olika meningar)



Titel: Mellan is och eld; Historian (Between ice and fire - the history)
Författare: Siriusis (Sandra Anna Maria Norrman)
Språk: Svenska (Originalet; Engelska)
Kategori: Mystery / Thriller /Fantasy
Varningar; Död,blod,krig
Rating: G
Handling: Allt inom hundra meter bort var rök och aska. Kita har vänt sig mot oss och vi måste nu leta efter ett nytt skydd. Jag förstod inte varför, men något kändes fel - och det var inte den här incidenten med Kita. Utan det kändes helt fel. Min mor hade dött i branden och min far hade gått för att leta efter Kita. Jag var nu helt ensam i vår lilla by.
Jag - Dhani Rivera - är helt ensam just nu i den stora världen.

Kap 1:
Min mor satt i sin stol och tittade ut på gården. Hon såg orolig ut, som om någon hade dött i byn. Men jag visste bättre, jag brukade veta om någon hade dött i byn eftersom folket inte höll tyst om sådana saker. Jag kan bara föreställa mig vad min mor tänkte på och det var min far. Han hade varit borta ett tag nu för att göra ett jobb för Kita - en tyrannisk ledare över alla byarna. Många människor i byn hade stor respekt för Kita efter allt "hon" hade gjort för byn, men det är inte fallet. De respekterar henne på grund av hennes makt för att avrätta människor.

'Om folk bara kunde inse att det inte hjälper att vara rädd för Kita. Om vi bara hade tillåtelse att använda elden så skulle vi kunna få bort henne' tänkte jag och kollade ut över gården. Jag saknade min far men jag visste att han behövdes av folket.
'Far...var är d-' men jag kunde inte avsluta tanken innan jag hörde hovar i marken, jag vände mig om och såg att det var ingen mindre än min far, han var tillbaka!

Han hoppade av hästen och jag sprang till honom, jag trodde aldrig att jag skulle vara såhär glad att se honom. Kita och pappa var inte som bästa vänner .. Även om det finns många i byn som är rädda för Kita, det finns många som vill se henne död. Min mormor trodde att Kita kommer att förstöra dem som vill bli av med henne, hon har hört många saker om ett rykte att vi skulle göra oss allierad till bergsbyn. Många människor har flyttat från vår by tack Kita och jag har tillbringat mycket tid med min familj, eftersom jag inte vet om de kommer att vara runt länge till. Många av mina så kallade vänner retar mig för att jag brydde mig om min familj, rätt idiotiskt, eller hur? De var också tolv år gamla och jag hade känt dom sen jag var ungefär nio år gammal och jag kan berätta att de är idioter. Min pappa sa alltid till mig att ignorera dem, men tyvärr var det alltför svårt ibland.
Ett högt muller bröt ut och mamman tittade upp i himlen med en skrämd blick, då hon skyndade sig in och drog oss in i huset
"Mor... v-vad händer?" var allt jag fick fram men när min mor var på väg att svara så det kom många skrik. Far tittade ut genom fönstret och det var Kita och hennes armé, hon var på väg att förstöra hela byn. Min far gav order till min moder för att gömma mig och sig själv. När min mor hade lämnat mig i källaren så bröt hon min fars order och gick upp för att kolla.
'Min nyfikenhet har jag tydligen fått från mor' tänkte jag och smög ut ur källaren föra att se hur det går för resten av folket.
Den bilden jag fick när jag kom ut var fruktansvärd; många döda låg på marken med svåra brännskador, nästan alla hus var förstörda och naturen var helt nerbränd. Jag ville nästan slänga mig ner på marken och gråta vid åsynen av byn.
En av Kitas soldater såg mig och skickade en stor stråle med eld mot mig men i sista sekund så räddades jag av något. När jag fick styrka att resa mig upp igen så såg jag vem det var som räddade mig
"Mor!" skrek jag och sprang mot henne, tårar rann ner för mina kinder. Efter några minuter så reste jag mig upp och gömde mig
"Zion!" vrålade en röst och min far kollade dit. Kitas armé började dra sig tillbaka och min far hoppade snabbt upp på sin svarta häst. Han kollade på mig
"Jag ska gå och leta efter Kita, hon har gjort för mycket skada. Din mor får ta hand om dig" berättade han. Jag ville berätta om min mor, men jag kunde inte. Jag visste att min far skulle bli förkrossad om han fick reda på att hans fru hade blivit dödad i attacken.

Åh, jag vill väldigt gärna läsa Den var väldiugt bra, fint skriven tyckte jag

*Bevakar*

Jag tycker att den låter jätte intressant!
Du skriver mycket bra!

Oh, jag tackar o bockar
----------

Min mormor hade tagit hand om mig sedan min mor dog och min far hade åkt bort för att leta efter Kita. Det är alltid tråkigt hemma hos mormor eftersom du inte kunde göra något. Eller kanske det var inte riktigt sant, men hon var väldigt överbeskyddande och är ännu värre nu efter Kitas attack.
Mina ben började rycka och jag kände att jag började bli väldigt rastlös.
"Mormor?" ropade jag men inget svar hördes. Jag började gå mot dörren och kollade bak, jag skulle känna mig skyldig över att ha trotsat min mormor men jag kunde inte stanna i huset föralltid, så jag smög ut till skogen.
I mitten av skogen så kom jag till mig själv att jag gick in i bergsbyns område. Jag började nästan få panik. Jag hade inte lärt mig att kontrollera eld och jag hade inget vapen att försvara mig med. Ett swisch hördes och en pil flög intill mitt öra. Jag vände mig om och såg en tjej med blont vackert hår - även om det uppsatt i en hästsvans -, blå ögon och perfekta kindben
"Du kommer från Motobyn, eller hur?" morrade hon
"Öh ... Jag - öh .... em ... ja ... ja jag är från Motobyn" svarade jag och försökte låta lite modig. men mitt hjärta sjönk när hon fnös
"I så fall, gå iväg, du är i bergsbyns område"
"Du skrämmer inte mig," Jag försökte verkligen att låta modig, men det gick inte bra
"Jag ger dig en sista varning - Gå här ifrån, barn", sade hon och denna gång var det jag som fnös
"Inser du att du är lika gammal som jag är?"
"Var inte så fräck" morrade flickan, jag började skratta, jag är verkligen korkad.
"Vaddå?" morrade hon
"Inget" svarade jag snabbt, kanske lite för snabbt.
Hon hoppade ner stenen hon stod på och gick mot mig
"Idiotiskta pojke ... vem är du?" frågade hon
"Dhani Rivera" svarade jag lugnt
"Jacqueline Palmer" svarade hon och vi skakade hand.
"Jacqueline!" Hon vände sig om men tittade på mig sen igen
"Måste gå, se dig snart igen," sade hon, och sedan försvann. Jag hade aldrig känt så här förut, jag var kär.

Jag började gå tillbaka till mormor och jag märkte att hon stod utanför stugan och såg på mig med en sträng blick
"Var har du varit?" snäste hon
"I skogen", svarade jag lugnt
"Du kan inte vara ute ur huset utan att någon vakar över dig. Du vet att Kitas soldater är här omkring, vad är din förklaring till detta?"
"Ledsen mormor, men jag var uttråkad"
"Inte bra nog! Gå in med dig!" snäste hon

Vad bra

Väldigt intressant!
Längtar tills nästa kapitel!

Vill någon prefekt låsa denna tråden?
Har ändrat hela serien och kanske ska lägga upp den istället, så denna tråden känns lite onödig ^^

DeathDownAlex
Neeyum

Vill någon av er låsa denna tråden?
Tack i så fall :3