Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Bra

^^ Det var inte bra!!! Det var jätteazumbra!!!!!! ♥♥♥

^This♥

Du skriver inte bra,du skriver jätte bra

ursäktar dröjsmålet, men det är inte mitt fel. Vi har varit utan ström sen söndagen, fick tillbaka den idag och jag hatar att skriva med det här skrivbordet som jag har nu. ska till stan och köpa nytt i morgon, så kommer säkert ett till kapitel i helgen!

Längtar!

Oj, vad jobbigt för dig att ni inte har haft någon ström! Känn dig inte stressad, om du gör det. Vi väntar!

Gud vad braaaaaaaaaaa! Ny läsare! *bevakar*

Goody c:

tack för era underbara kommentarer!!

Kapitel 11 (Samanthas perspektiv)

Golvet var fuktigt på golvet nere i båthuset. Skadorna på mina armar och ansiktet förklarade att jag hade varit med om någon strid eller att jag hade fallit. Det svartnade för mina ögon då jag försökte sätta mig upp efter att ha vaknat med huvudet rakt neråt. Jag förstod inte vad som hade hänt, i ena stunden hade jag gått upp till Gryffindors torn och nu låg jag här på marken, vad hade hänt? Och vart var Sirius, James och Remus?

”Hon är vaken, herre.”sade en mörk röst någonstans ovanför mig. Försiktigt öppnade jag ögonen och tittade på den högt resande mannen med blont, långt hår och ett avskyvärt ansiktsuttryck. Han bar snygga prydliga kläder och en käpp med ett ormhuvud på.
”Mycket bra.”väste en kall röst vid min högra sida. Direkt stelnade jag till vid rösten, den var bestämt, kall och rysande. Ingen jag hade träffat var mer hemsk än den mannen vid min sida. Hans mörka röda ögon i det bleka ormliknande huvudet fick mig endast att hulka till och känna hur det brände till i min vänstra arm. ”Samantha Cooper.”

”V-vad gör j-jag här?”stammade jag oförstående och skrämt. Livs levande, två meter bortifrån mig, stod självaste Lord Voldemort med ett hotande uttryck som förklarade att natten fortfarande var ung i hans parti.
”Tyst!”ropade han med hög röst som fick mig att dra ihop mig ännu mer till en boll där jag satt vid bakväggen. ”Du hjälpte mig, motvilligt, så klart. Att ta mig in på Hogwarts för att en gång för alla ta itu med Dumledore.”
”Herre.”sade den blonde mannen föriktigt. Motvilligt vände sig Voldemort mot mannen och tittade genomskådande på honom. ”Vi borde nog ge oss av nu.”
”Snart Malfoy (Dracos farfar), mycket snart. Dimitri, vänta här med flickan och Malfoy. Jag går upp själv i natt.”
Hjärtat pumpade hårt mot bröstet på mig, jag skulle inte dö inatt. Jag fick inte, det kunde inte bli så. Sakta men säkert vågade jag maka mig lite mot dörren då de andra pratade. Fast jag visste att Voldemort hela tiden höll ett vakande öga på mig. Men lättnaden som sköljde igenom mig då ett högt PANG uppenbarades i luften, var mer än vad jag någonsin skulle känna igen.

Voldemort var borta, nu var det endast två män kvar och båda med sina trollstavar framdragna. Dimitri med sitt mörka hår och de utstående gråa ögonen samt de stora öronen såg ut att inte vara en så värst skicklig dödsätare. Medan Malfoy mest såg stolt och högdragen ut efter att ha fått en uppgift av sin mästare.

Plötsligt, precis från ingenstans, hoppade en pojke fram i dörröppningen. Han hade sin trollstav framdragen och innan någon av dödsätarna hann reagera så låg de båda på marken lamslagna och med förvånade uttryck i ansiktet. Pojken verkade nöjd över att han hade lyckats, tills han fick syn på mig. Då ble han mer orolig och kastade sig fram till mig och lade en kall hand på min axel. Jag ryckte till vid beröringen och hörde inte ett ord av vad han sade. Jag såg endast att hans mun snabbt rörde sig och att de gråa underbara ögonen var oroliga. Jag ruskade på huvudet, vad var det som hände med mig? Varför kunde jag inte hålla min hjärna klar så att jag kunde höra vad han sade och hjälpa honom? Det hade något med Voldemort att göra, han besatte mig och jag ville därifrån och det var nu. Innan jag blev isvept i mörkret igen utan att förmå mig att klara av att ta hand om mig själv.

”Samantha? Hör du mig?”frågade pojken med sin lena dansande röst, nu först kände jag igen honom. Som jag hade saknat hans sätt att se på mig, hans ögon hans...ett sting gick genom mitt hjärta, som en kniv borrades igenom bröstet och skar ut allt innehåll. Genast förstod jag vad det betydde.
”Voldemort kommer tillbaka.”