Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Underbart. Magiskt. Fantastiskt. Grymt. Otroligt. Välskrivet.

Oh tack!! Kommer ett nytt kapitelidag!

Ja!!!

Kapitel 12 (Sirius perspektiv)

Samantha tittade djupt in i mina ögon där hon satt med armarna om sig och darrade av köld. Men plötsligt var allt mörka borta från hennes vackra ögon, de fick tillbaka sin nyans som jag hade saknat så många veckor redan. Förvirrat tittade hon på mig innan hon tittade sig omkring.
”V-var är jag?”frågade hon skräckslaget innan hon fick syn på sina händer, de hade massvis med sår och var fullkomligt rödblodiga.
”I båthuset.”svarade jag och rynkade pannan, visste hon inte ens vart hon var längre? ”Vi måste till sjukhusflygeln, lägg din arm om mina axlar.”

Snabbt hjälpte jag upp henne och stödde henne mot mig, som tur var hon inte tung och det var lätt att leda henne ut genom dörröppningen, men vi hade brottom, om det var sant att Voldemort var på väg tillbaka så kunde han komma precis när som helst. Samantha andades tungt då hon gick, hennes ögonlock höll hela tiden på att falla igen som om hon hade vakat i flera nätter.
”Håll dig vaken Sam.”sade jag oroligt och svalde hårt, hon fick inte somna nu då vi svängde upp och började gå upp för trapporna till slottet. De var många och det skulle ta länge att hinna dit med den fart som vi gick.

”Jag är så trött.”sade hon och gäspade, ögonlocken gick fast och hennes grepp om mina axlar löstes upp. Jag var snabb med att hålla upp henne för att hon inte skulle falla ner och slå huvudet i trapporna.
Ett plötsligt förargat skrik kom från båthuset då jag varsamt plockade upp henne i min famn. Voldemort måste ha upptäckt mitt värk, tänkte jag och tittade mig över axeln. Två gröna ljus uppenbarades och lös upp alla fönster vid båthuset. Dödsätarna hade fått sitt straff.
Vi var redan halvvägs upp för trapporna, men mina ben började vika sig av tyngden i min famn och av att brant gå uppåt. Till sist var jag tvungen att lägga ner Samantha att luta mot räcket för att få vila upp mina krafter en stund och se efter hur striden gick på andra sidan om slottet.

Fortfarande sköts det besvärjelser åt alla håll och kanter, som fyrvärkerier blinkade det i alla färger mot himlens mörka nyans, ändå så var det stjärnklart och fullmånen...vänta nu? Fullmåne? REMUS!
Hjärtat bultade hårt i bröstet på mig, om det verkligen var fullmåne och Lupin inte hade kommit på det så betydde ju det att flera personer kunde råka illa ut, inte minst Måntand själv.

”Öh...”sade Samantha och öppnade sina ögon, hennes krafter var fortfarande låga men hon kunde kanske gå en bit i alla fall. ”V-voldemort har dragit sig tillbaka.”
”Hur vet du det?”frågade jag och lade min svala hand mot hennes panna. Den var brännhet, förmodligen hade hon hög feber.
”Jag känner det.”svarade hon matt och försökte att le.
”Jag för dig till sjukhusflygeln, innan jag börjar söka efter Remus.”sade jag allvarligt och lade än en gång hennes arm om mina axlar och lyfte upp henne på fötterna.

”Vad är det med honom?”frågade Samantha oroligt, hon var äntligen tillbaka till sitt gamla jag.
”Fullmåne.”svarade jag allvarligt innan vi började gå, vi hade endast en liten väg kvar upp till slottet och sedan så skulle vi vara framme vid hallen. Därifrån var det lätt att ta hjälp av någon annan som kunde ta upp henne till sjukhusflygeln.

Plötsligt stannade mitt hjärta helt då vi var uppe i trappan, Samanthas grepp om mina axlar spändes och hennes ögon vidgades av skräck. Vi förstod, det var omöjligt. Men jag hade haft rätt, det sista som jag någonsin kunde ha rätt över eftersom vi snart skulle ligga blodiga och livlösa på marken.
Måntand ylade upp mot månen innan dess gråa ögonvändes mot oss.

Spännande!!!

Åh, såå spännandee!

Åhh så bra ♥

Guuuud så bra!!!!! Jag dör nästan!! Ingen skriver som du!

Väldigt bra!

Glöm inte bort att läsa igenom innan du postar bara, det är lite små slarvfel här och där

Nej Remus! Du vet vem du är! Snääääääälla!

Den är så bra att jag inte hittar ord!
Vill bara läsa mer, mer och mer!
Jo... ett ord passar... Awesome!
Sjukt spännande! Längtaaaaar! ♥