Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Åh, så bra! Längtar tills nästa kapitel!

^^ Det är du inte den enda som gör! ♥

jätte bra!!! känn dig bevakad!!!!!

Nej, herregud, nej! Detta var första gången jag läste din FF, jag läste igenom alla kapitel efter ett tips av en annan medlem, men jag, finner inte ord. Jag älskar din, Jag älskar den verkligen!
Jag följer från och med nu xD

Nej, nej, nej Remus! Du får inte!

Denna ff är så sjukt bra ♥

Detta är faaaaaantastiskt. ;D
Känn dig väldigt bevakad*

Tack ni är fullkomligt underbara!

Kapitel 13 (Gör inte denna i jag-form)

Samantha spärrade upp ögonen av skräck, mitt framför henne stod en livs levande varulv och såg blodtörstigt på dem. Skräcken grep tag i hela henne och hon vacklade bakåt fast Sirius järngrepp om hennes midja stoppade henne.
”R-remus.”stammade Sirius och föste Samantha bakom sig utan att släppa hennes hand. Varulven stannade upp och lyssnade med uppmärksamhet på sin vän. ”Ta det lugnt nu, du v-vet vem du är.”

Måntand lade huvudet på sned och Sirius passade på att dra fram sin trollstav, han visste inte ifall någon trollformel fungerade på varulvar, men han kunde ju alltid prova. Varulven grymtade och visade tänderna medan den närmade sig dem.
”Sirius! Samantha!”ropade plötsligt en röst till höger om dem, där stod James och Lily med chokerade uttryck. Sirius passade på att knuffa till Samantha mot en pelare så att hon kunde ta skydd där medan Sirius förvandlade sig till en hund och James gjorde sig till en kronhjort. Tillsammans försökte de intensivt att få bort varulven medan Lily sprang fram till Samantha och drog i henne.

”Vi måste härifrån.”pustade hon och drog i ärmen på sin kompis men Samantha vägrade röra på sig.
Sirius och James samarbetade och lyckades till sist få Remus att jaga Sirius därifrån ner mot sjön. Lily pustade lättat ut och tog bort sin hand från Samanthas axel. ”Kom nu.”
”J-jag v-vet i-inte vad s-som h-hände.”stammade Samantha skräckslaget och fäste sina vilt uppspärrade ögon på Lily.
”Kom nu, vi ska få dig i säkerhet.”försäkrade Lily henne och ledde in henne till slottet där striden nu var över. Voldemort och hans män hade till sist dragit sig undan och var nu långt borta.

”Samantha, Lily!”ropade en sträng röst bakom dem då de var på väg upp för stora trappan med resten av eleverna som hjälpt till i striden.
”Dumbledore.”sade Lily och ledde fram sin kompis mot rektorn.
”Samantha, vad hände?”frågade han strängt och Lily kände hur hon krymte ihop.
”J-jag...v-vi...V-voldemort.”stammade Samantha.
”Jag tror att hon befinner sig i chock.”sade Lily och såg medlidande på sin kompis. McGonagall nickade och tittade djupt in i ögonen på Samantha.
”Ja, det gör hon nog. Ta henne till sjukhusflygeln.” Lily lade Samanthas arm om hennes axlar och började bära henne upp mot sjukhusflygeln. ”Vi pratar om hennes relegering då hon blivit frisk.”

Lilys hjärta stannade i bröstet på henne, Samantha därmot verkade inte ha hört. Hon var för rädd för att kunna höra något men för Lily, var det som om jordens undergång faktiskt satt bakom hörnet och väntade på att de skulle komma.

Neeeej! hon kan inte bli relegerad!!!

Åh, jag blir helt berörd... Snälla låt det bli ett gott slut.. Fast det förstås, James och Lily dör ju än dock

Guud så bra skrivet!!! Vill ha forsättningen nu, tack!