Resultat till tema nr 1!
Jag har fått in väldigt bra sagor, det var svårt att välja de bästa, då tävlingen verkligen var jämn ^^ har dock gått efter mitt hjärta (
).
Vinnaren av den här rundan är...
96hpevanescence! Grattis!
Bidraget var väl skrivet och skickligt berättat. Karaktärerna var fint beskrivna och trogna till den bild vi fått av JK Rowling. Jag tyckte speciellt mycket om Luna. Dessutom fanns det mycket välbeskrivna, realistiska känslor med, något jag värdesätter högt.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tågresan till Hogwarts
Ginny Weasley blickade över det välbekanta mörkröda loket, men Stationen 9 3/4 var inte längre lika munter som hon mindes den. Ingen pratade med någon, föräldrarna bara föste upp sina barn på tåget och ställde sig sedan för sig själva för att vinka av sina barn. Sen var det inte längre lika proppfullt med folk som det brukade vara. Det var inte många föräldrar som ville släppa iväg sina barn till Hogwarts i år. Ginny skulle börja sitt sjätte år, sitt första år på Hogwarts utan någon av sina bröder vid sin sida. Utan Hermione. Utan Harry. Inget skulle bli som förut. ”Då så Ginny, har du allt?” frågade hennes mamma, ovanligt stressad och orolig. Det hade varit ett heltids jobb att övertyga henne om att Ginny skulle få återvända till skolan, att det inte skulle vara värre än de föregående fem åren. Att det skulle bli bra… Neville och Luna skulle ju vara där, hon skulle inte precis bli ensam. De skulle vara hos henne. ”Ja, och jag kommer klara mig.” svarade hon och tittade på sin mor. Molly Weasley hade drastiskt smalnat av på grund av all stress och oro och ögonen hade mörka ringar under sig. ”Sköt om dig, Ginny.” viskade Molly och kramade om henne. Hårt och mjukt i ett. ”Jag ska.” viskade hon tillbaka. ”Vi ses till jul.” ”Det gör vi, gumman.” sade hon och höll henne på armslängds avstånd med tårar i ögonen. ”Du är så stor.” ”Hejdå mamma.” sade Ginny och drog sig undan lite, det blev lite för känslosamt för hennes del. ”Hejdå Ginny.” sade Molly och kysste henne på kinden. Ginny vinkade och började gå mot tåget, skjutande på vagnen som bar hennes koffert åt henne. ”Ska jag hjälpa dig med den?” ropade hennes mamma efter henne. ”Nej, tack!” ropade hon tillbaka. ”Jag klarar den själv.” Tåget susade fram mellan skogar, åkrar och ängar som allt bara förvandlades till en enda grågrön sörja av det regniga vädret utanför. Som om världen hade smält och blivit till ett. Ginny satt i en kupé tillsammans med Neville och Luna. Luna läste i den senaste utgåvan av Hört och Sett, medan Neville försiktigt kikade på Luna när han trodde att varken Ginny eller Luna såg. Men Ginny visste, Neville var förälskad i Luna. Hon kände igen den blicken, för det var den typen av blickar som hon brukar få av Harry. Hjärtat värkte till, så mycket saknade hon honom. Men hon hade inte fällt en enda tår över honom än, hon skulle vara stark. Överleva utan honom ett tag, Överleva utan att han kanske inte skulle komma tillbaka… Nej! Hon fick inte tänka så. Harry skulle kanske inte överleva, men chansen var större att han skulle göra det än att han inte skulle. ”Du ser inte fram emot att komma tillbaka till Hogwarts, eller hur Ginny?” sade Luna med ett allvar i rösten som var sällsynt för henne. Ginny skakade bara på huvudet och log lite. ”Det kommer nog bli bra.” sade Luna och log mot dem båda. ”Vi har ju varandra.” ”Det blir bra.” höll Neville med och tittade ut genom fönstret. ”Men annorlunda.” ”Undrar vem som ska undervisa oss i försvar mot svartkonster i år…” mumlade Luna, som om hon sa det mest till sig själv. ”Med Snape som rektor kan det inte bli bra.”sade Ginny buttert och strök bak det röda håret från ansiktet. ”Han väljer väl den första bästa dödsätare som vill åta sig jobbet.” ”Jag tror inte att det är Professor Snape som bestämmer vem som ska jobba på skolan.” sade Luna, återigen med sitt eget drömmande sätt. ”Inte direkt i alla fall. Jag tror att det är Du-Vet-Vem är den som bestämmer vem som ska arbeta på Hogwarts åt honom.” ”Du har nog rätt.” suckade Ginny. ”Men det gör det ännu värre.” ”Något från vagnen?” frågade den tjocka lilla tanten och för Ginny kändes det för första gången som vanligt. den tjocka lilla damen hade alltid funnits där, med sitt vänliga leende och fantastiska sötsaker, det enda som inte förändrats ”Vill ni ha något så kan jag bjuda!” erbjöd Neville sig och reste sig upp. Luna log mot honom, men Ginny protesterade. Visst, hon hade inte mycket pengar, men hon hade tillräckligt till att köpa lite godis. ”Det behövs verkligen inte Neville!” sade hon. ”Jag vill.” sade han men Ginny misstänkte starkt vad det handlade om. Luna. ”Bara en pumpapastej i så fall.” sade Ginny uppgivet och lutade sig tillbaka. ”Du då Luna?” frågade Neville. ”Jag tar också gärna en pumpapastej.” sade hon och fortsatte att le. Neville betalade och kom tillbaka med tre pumpapastejer. ”Jag lovar att betala tillbaka.” sade Ginny samtidigt som hon tog emot sin pastej, som fortfarande var lite varm. ”Sluta Ginny.” sade han bara och räckte Luna hennes. ”Tack så mycket Neville.” sade hon. ”Du är en jättebra vän.” Neville rodnade lite och satte sig ner. En tystnad föll över kupén medan de åt och tystnaden höll sig fram tills att Neville ursäktade sig och gick för att byta om till sin skolklädnad, medan Ginny och Luna bytte om i tysthet. Tåget bromsade in och stannade helt. Men den vanliga uppståndelsen fanns inte där. Ingen såg riktigt fram emot det här året.
Det enda jag har att kritisera på var små slarvfel, som dock förekom sällan, och sättet att skriva replikerna på. Det borde vara: "Hej, jag gillar dig", sade Harry. Inte: "Hej, jag gillar dig." sade Harry.
På plats två kom
AnMel!
Älskade slutet på bidraget! Hela sagan var full av bra beskrivningar, speciellt tvillingarna var realistiska och i karaktär.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tågresan till Hogwarts
Lee Jordan var en av de första eleverna att anlända till perrong 9 ¾ på King’s Cross station den första september. Hans pappa hade sagt att en bra start på läsåret var att vara i god tid och kunna förbereda sig. Lee förstod inte riktigt vad det innebar, men han hade inte sagt emot. Han var både nervös och uppspelt inför tanken på sitt första år på Hogwarts och han ville att allt skulle bli perfekt. Människorna som befann sig på stationen hade inte alls bråttom. Jämnåriga som äldre kramade om sina föräldrar eller småpratade med vänner och verkade mer eller mindre intresserade av omgivningen. Lee lyckades snappa upp några meningar här och där från samtalen runtomkring under tiden att gick mot det långa tåget framför sig. Alla pratade de om Hogwarts; vad de hade för förväntningar och annat skvaller som att Oliver Wood hade blivit lagkapten för Gryffindors quidditchlag, trots det att han bara gick i tredje årskursen. Lee lyssnade intresserat, men var annars mest inriktad på att ta sig fram till det omtalade, röda loket som just nu stod stilla på perrongen och väntade på att tiden skulle dra förbi. "Har du allt du behöver?" frågade Mr. Jordan då de hade stannat till några meter bort från perrongens kant. Lee nickade stumt. "Bra." Mr. Jordan såg sig om lite och klappade lite otåligt med händerna på låren. "Ja, då går väl jag då." Lee visste inte vad han skulle svara. Han var ingen person som gärna höll sig fast vid sina föräldrar. Han gillade tanken att få slippa dem ett tag och leva sitt eget liv. "Vi ses", fick han ur sig tillsammans med en sned min då han såg på sin far. Mr. Jordan tittade ner på honom och log. "Hitta inte på några dumheter nu", sa han vänligt men bestämt. Lee skakade häftigt på huvudet samtidigt som han kramade åt de två lådorna han hade under sin arm lite hårdare. Mr. Jordan rufsade om i hans hår innan han vände om och gick tillbaka samma väg som han kommit. Så fort pappan vände ryggen till satte Lee ner sin koffert på marken och rättade till sina dreadlocks. Sakta men säkert började perrongen fyllas på med folk. Det hade redan kommit ett flertal nya familjer till platsen och Lee kände för att gå på tåget innan det blev alldeles för trångt. Han tog tag i sin koffert igen och kånkade upp lådorna under andra armen så att de låg stadigt. Sedan började han gå mot en av tågens ingångar och kände hur en förväntansfull känsla fyllde honom då han tog det första steget upp på platån. Lee hade inte haft det svårt att hitta en tom kupé. Väldigt få hade gått in i den delen av tåget, vilket bara underlättade för den elvaåriga pojken. Lee hade lagt upp kofferten på hyllan och varsamt satt ner de två lådorna uppå varandra på sätet. Nu satt han bredvid och blickade ut mot väggen utanför fönstret. Om inte mindre än en halvtimme skulle han se landskapet slungas förbi där och han skulle vara på väg till Hogwarts. Han log smått åt tanken. Det kändes bra. Efter vad som kändes som mycket mer än en halvtimme började tåget äntligen röra på sig. Ingen hade satt sig i Lees kupé ännu, men det hade sina för- och nackdelar. Han kunde i alla fall få tänka ifred, och han hade ingen större lust att dela kupé med några sjuttonåringar, men det skulle ha varit kul att ha någon at prata med. Tåget lämnade stationen och Lee försökte fokusera på att studera landskapet istället för att distraheras av all rörelse och allt ljud utanför kupéns dörrar. Plötsligt slogs dörren upp och rent instinktivt slängde Lee en blick bort mot öppningen för att få reda på vem det var. Ett par orangehåriga huvuden stacks in i utrymmet och de bruna ögonen såg sig omkring. "Får vi sitta här?" frågade den ene då denne tycktes ha fått syn på Lee. "Det är fullt överallt annars." Lee var tillfälligt stum. Hans tankar gick mer åt till att försöka skilja på de identiska pojkarna än att komma på ett svar. När det hade gått ett par sekunder nickade han och tvillingarna kom in i kupén. Så fort de hade stängt dörren efter sig slog de sig ner på sätet mittemot och presenterade sig. "Jag heter Fred Weasley och det här är min tvillingbror George", berättade pojken till vänster. "Jag heter Lee", berättade Lee och fumlade sedan fram ett "Jordan" efteråt för att göra meningen komplett. "Är du också förstaårselev?" frågade tvillingen som tydligen hette George. Lee nickade. "Vi har bröder som går och har gått på Hogwarts," fortsatte George att förklara, "så vi vet redan en hel del." Lee avundades nästan de två pojkarna. Själv visste han inte mycket om Hogwarts mer än det han hade fått reda på från sina föräldrar. Han hade inget äldre syskon som kunde berätta hur det var att gå där. "Du säger inte så mycket", påpekade Fred då. Eftersom jag aldrig riktigt får chansen att prata, tänkte Lee roat och valde att le åt den långe pojkens kommentar. "Vad har du i dem där?" frågade George och knyckte med huvudet åt lådornas håll. Lee slängde en blick på sina två, kubformade träskrin och försökte finna ord att svara med. Men han hann inte säga någonting förrän George reste sig upp och sträckte sig efter den översta. Lee gjorde en ansats att protestera, men pojken hade redan öppnat den. Dennes ögonbryn rynkades då han såg lådans innehåll. "Vad är det här?" frågade han. Lee suckade. I lådan låg en massa papper med idéer tillsammans med andra saker som han hade fått från sin farbror. Fred reste sig hastigt upp för att titta och råkade stöta till sin bror i rörelsen. Lådan slog i golvet med en smäll och alla papper och rullar flög ut på golvet. "Det... är inget särskilt", försökte Lee sig på, men killarna som krälade runt på kupégolvet framför honom verkade ha andra åsikter om den saken. "Wow!" utbrast den han trodde var Fred. "Är det här en karta över Hogwarts?" Lee försökte sig på ett kort skratt. "Ja, något i den stilen", erkände han och log svagt. "Den visar några hemliga gångar runtom i slottet." "Häftigt!" "Och det här då?" George vecklade ut ett skrynkligt pergament och visade upp en ritning Lee själv hade gjort. "Ehm", stammade han fram utan att riktigt veta hur han skulle förklara sig. "Det är en idé jag har till en slangbella. Det kommer säkert inte bli något av den." George höjde imponerat på ögonbrynen, vilket fick Lee att känna sig rätt stolt inombords. Han log åt tvillingarnas beteende och deras miner då de hittade något intressant bland röran på golvet. De var de första som verkade uppskatta hans idéer på slangbellor och redskap som skulle kunna användas om man ville skämta med någon. Hans farbror hade själv varit lite av en skämtmakare och Lee hade gått i hans fotspår ända sedan han fick några äggformade kulor som exploderade av stank om man slog dem i marken. Fred och George Weasley verkade dela hans intresse. "Vad har du i den andra?" frågade Fred plötsligt och hasade sig upp från sin krypande ställning. "Nej!" utbrast Lee då han såg att pojken sträckte sig efter lådan, men han hade redan fått tag på den. Fred lyfte upp en plastpåse fylld med vatten. I vattnet simmade en liten, svart varelse omkring. Lee visste inte om han skulle skämmas eller försöka vara stolt över vad han fått tag i. "En tioarmad bläckfisk?" Freds röst klingade av beundran och hans bror skyndade sig upp för att själv ta sig en titt på vattendjuret. Båda stod som förbluffade och iakttog bläckfisken då den tog sina sprattlande simtag. Lee i sin tur fingrade lite på tröjan och kände hur hjärtat slog hårt i bröstkorgen. "Du vet väl att man inte får ha något annat djur än uggla, katt, råtta eller padda på Hogwarts?" frågade George då han lyckats slita blicken från påsen. "Ni säger ingenting väl? Jag hade tänkt släppa ut honom i Svartsjön", förklarade Lee, nästan desperat. "Vi säger inte ett ord", sa Fred och log. Lee log tillbaka. "Men om du släpper ut den här i Svartsjön så kommer den att bli uppäten av de andra djuren", sa George då med en aningen fundersam stämma. Lee ryckte lite på axlarna. "Jag får väl förstora upp den då, så att den kan försvara sig", sa Lee och försökte låta skämtsam. Fred lade tillbaka påsen i lådan och stängde den efter sig. "För att vara en rätt tyst kille så är du helt genial!" kommenterade han med ett leende. Lee kände hur en svag hetta spred sig i hans mörka ansikte. Han hade egentligen förväntat sig motsatt respons på sina ägodelar. Att hans saker uppskattades var nytt för honom. "Det där tysta kan vi nog ändra på, eller vad säger du, Fred?" sa George och blinkade mot sin bror. "Helt klart", försäkrade Fred. "Titta bara på vad vi skulle kunna göra med allt det här." Lee bara log igen och gick ner på golvet för att börja plocka ihop alla papper. Fred och George fortsatte att diskutera Lees nedskrivna idéer under resans gång. Lee satt mest och tittade ut genom fönstret och kunde knappt få ner leendet från läpparna. Vad som hade hänt var rätt underligt, men han trodde att han precis hade fått två nya vänner. Han skulle bara behöva lära sig att skilja på dem. Nu fanns det ännu en sak på listan om varför hans första år på Hogwarts skulle bli storslaget. Han såg verkligen fram emot det. "Titta!" utbrast George plötsligt. "Där är Hogwarts." Det hade blivit mörkt utanför fönstret och Lee hade svävat bort i sina egna tankar ett tag, vilket hindrade honom från att se något överhuvudtaget utanför tågets väggar, men nu när George hade väckt honom till liv igen kunde han se det ljus som böljade ut från Hogwarts alla fönster. Hans hjärta tog ett skutt då han såg den stora, magnifika byggnaden. Värmen spred sig ända ut i fingertopparna. Nu var de här. Det första av många bra år var på väg att ta sin början. Han kände det på sig. Inget kunde stoppa honom nu.
Kampen om andra och tredje platsen var verkligen otroligt jämn, med alldeles små ändringar kunde namnen här vara alldeles olika
men den här omgången lyckades
Yenna Dream ta hem bronsmedaljen!
Det här var en av de bäst skrivna bidragen, knappt några stavfel och väldigt bra berättat. Jag fullkomligt älskade kemin mellan karaktärerna! Det som hindrade detta bidrag från att komma på första plats var missförstånd av reglerna
Karaktären som man berättade om skulle vara från HP böckerna, och de här var själv uppfunna, tyvärr.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tågresan till Hogwarts
Natalie drar en ljust brun lock ur ansiktet och stiger ur bilen. Hon tittar mot King’s Cross Station med förundran och förväntansfullhet, hon har väntat efter den här dagen under så lång tid! Hennes mor tar tag i hennes hand om de går tillsammans bort mot de stora tuffande tågen. En bit bakom de båda krånglar Natalies fader ur en stor koffert och en katt-bur ur bagageutrymmet. Natalie kikar bort mot honom, trots att hon helst inte vill slita blicken från de tuffande tågen. ”Mamma, vilket tåg ska jag åka med?”, frågar Natalie nyfiken och tittar upp mot hennes mor. ”Ditt tåg syns inte härifrån, gumman lilla. Du ska snart få se”. Natalie kan knappt bärga sig, hon studsar fram bredvid sin moder och försöker kika bortom de stora svarta tågen. ”Perrong 9 ¾”, mumlar Natalies fader och tittar rakt in i en stenmur. ”Pappa?”, frågar Natalie bekymrat ”Vad tittar du på?” Mannen som är Natalies pappa vänder sig mot henne och ler. ”Bakom den här muren finns din perrong, där väntar tåget som ska ta dig till Hogwarts” Natalie kan inte missta sig på spänningen i hans röst, så hon försöker ivrigt att kika bakom den murade stenpelaren. Hennes föräldrar tar tag i varsin hand och de småspringer rakt mot stenväggen. Natalie stirrar förskräckt från väggen, till sin mamma och tillbaka på väggen igen, sedan blundar hon hårt då de ett par centimeter från att slå i den. Men det kommer ingen smäll, hon känner inget tryck mot pannan. Förvånat öppnar Natalie ögonen, runt omkring henne är det fullt av människor och rakt framför henne står en vinrött, enormt tåg och tuffar. Hon vågar knappt tro sina ögon, det är någonting magiskt över hela scenen. Runt omkring henne står familjer och snyftar, människor kramar om varandra och djur tjattrar, skäller och jamar i sina burar. En tågvissla hörs och Natalie förstår att det är dags att stiga på tåget. ”Hejdå mamma”, säger hon och tittar in i sin moders bruna, tårfyllda ögon. Mamman sätter sig på huk framför sin dotter och kramar om henne, länge och hårt. ”Hejdå älsklingen min, jag kommer sakna dig jättemycket”, säger Elisabeth och kysser sin dotter på kinden. Den långa pappan, Eric, sätter sig bredvid Elisabeth och omfamnar de båda. ”Du kommer få en fantastisk tid på skolan, Nat. Lova att skicka oss brev och berätta hur du mår, vad du gör och vilka lärare du har. Du måste tala om för mig om Professor Binns fortfarande undervisar”. ”Vem är Binns, pappa?” Frågar Natalie bakom en arm, men hennes pappa bara ler mot henne och släpper sedan taget om henne. Han tar Elisabeths hand och hon reser sig också upp. ”Dags att stiga på”, säger hon uppmanande till sin dotter, hon stryker henne över kinden och ser henne sedan stiga på Hogwartsexpressen med kofferten och katten i händerna. Natalie ser sig fundersamt om på tåget, det är fullt av människor, vissa ser ut att vara i hennes ålder, andra ser äldre ut. Det går snart upp för henne att hon ska sätta sig i en kupé, men hon vet inte vart hon är välkommen och vart hon inte alls hör hemma. Ett par meter framför sig ser Natalie en tjej i hennes ålder, hon ser lika förvirrad ut som Natalie känner sig. ”Hej”, ler Natalie nervöst. ”Hej”, svarar flickan och sträcker fram en hand ”Laura”. ”Natalie”, svarar hon och ser sig omkring ”Vet du inte heller var du ska sitta?” ”Ingen aning”, Laura vänder sig bort mot Natalie och verkar kika in i kupéer runt omkring dem. ”Här är det nästan tomt…” Säger hon och skjuter upp dörren in till kupén. Det är tomt, sånär som på en mörkhårig kille, han tittar upp på de båda när de stiger in i kupén med sina djur och stora väskor. ”Vill ni ha hjälp att lägga upp väskorna ovanför sätena?” Killen reser sig upp, trots att han ser ganska ung ut är han lång. ”Tack”, nästan viskar Natalie fram. Pojken har tag i handtaget på hennes väska och lyfter stadigt upp den på hyllan ovanför deras huvuden. De sätter sig snart ner och känner hur tåget börjar rulla. Nu är vi på väg! Tänker Natalie förväntansfullt. Pojken sträcker fram en blek hand mot Natalie ”Graham”, presenterar hans sig. Natalie tar tag i hans hand. ”Natalie”, svarar hon mjukt. Dörren skjuts åter igen upp och en liten, förvirrad kille tar ett steg in. ”Kan jag sitta här?”, frågar han oroligt och ser från var och en av dem. ”Absolut” Ler Laura och reser sig upp för att hjälpa honom med den stora väskan, killen ler ett tacksamt leende, sätter sig bredvid Graham och ger sin uggla en godisbit. Graham sträcker artigt fram sin hand och hälsar. ”Kevin”, svarar den nya killen. Under några sekunder blir det pinsamt tyst i den lilla kupén, men så tar Laura till orda: ”Är det ert första år på Hogwarts?” De resterande människorna nickar lydigt. ”Ja”, Natalie tittar på Laura ”Det är mitt första år. Ditt också?” Hon nickar och flyttar blicken mot killarna. ”Mitt första år också” Kevin tittar in i Natalies ögon, och hon känner att hon generar. ”Vilka elevhem hoppas ni på att hamna i?”, frågar Graham. Natalie ser tyst på de andra, elevhem? Hon har hört från sin moder att det finns olika hem som man bor i, men hon vet inte riktigt vad de heter eller vad det är för skillnad. Hennes kinder behåller den röda färgen när hon tittar upp på Graham. ”Jag hoppas på att jag kommer i Slytherin, iallafall”, säger han när han inte får något svar ”Där finns de riktiga trollkarlarna”. Natalie tittar nervöst åt Laura, riktiga trollkarlar? Finns det overkliga också? ”Jag hoppas på att hamna i Hufflepuff”, säger Kevin stolt och fortsätter: ”Min storebror går där, han säger att där är alla vänner”. ”Jag vill också hamna i Hufflepuff”, slinker det ur Natalie, hon vet inte riktigt vad det kommer ifrån och hon rodnar igen. ”Jag menar, jag tycker att det verkar mysigt. Där.” Kevin ler glatt mot henne och hon skiner upp. Det är någonting med den där pojken som gör henne varm inuti. ”Jag vet inte… Tänk om jag inte blir placerad? Har det hänt förut? Vad gör man då? Får man åka tillbaka hem?”, Laura ser mot de andra. Hon ser uppriktigt orolig ut. ”Jag tror inte det händer, någonstans kommer du ju att passa in. Du har ju fått brevet”, Kevin viftar med det välbekanta brevet i gulnat pergament. ”Ser ni, ser ni? Slottet!” Natalie studsar ur sätet när Lauras ord nuddar hennes öron. Hon ser de stora tornen avteckna sig lång borta, mörkret har fallit men i de små fönstren kan man urskilja magiskt ljus.
Har gjort små anmärkningar till varje bidrag, så om ni vill få feedback så får ni mer än gärna fråga ^^
Det roliga var att alla (om jag inte minns fel) hade med tanten med godiskärran
verkar som om vi har godissugna tävlande.
Men ingen valde samma karaktär! Brava!
___________________________________________
På samma ska vi också ge det andra temat! Eftersom så många föll bort innan tävlingen hade hunnit börja, så blev ingen eliminerad ^^
Tema 2. In a mood for love
Ni ska skriva en saga om två karaktärer, åter ur böckerna, då de delar sin första kyss. Nu har ni chansen att skriva om ert OTP, de karaktärer ni alltid velat ha ihop, eller kanske experimentera med något alldeles nytt.
Jag vill inte ha en pairing mellan en person och ett äpple *krhm* Två personer som funnits i böckerna, vem som helst från Alastor Moody till Teddy Lupin. Hetero, gay eller lesbisk spelar inget roll, om det är riktig kärlek eller ett drucket misstag, hur ni än vill ha det.
Längden skall vara mellan 2-5 sidor, åter Times New Roman storlek 12. Det måste alltså inte vara fem sidor, men den långa längden ger er chansen att skriva om annat, till exempel festen som leder upp till kyssen, eller kanske börjar ert bidrag med kyssen, och ni har tid att låta karaktären tänka på saken och träffa honom/henne på nytt ännu?
Lägg märke till att: Det här bidraget är som ett utdrag ur en bok eller fanfiction, så ni behöver inte skriva en inledning eller vad som hänt tidigare under skolåren utförligt.
Gå in i huvudkaraktärens huvud: vad han/hon tänker om den andra personen, har tänkt, hur kyssen påverkar honom/henne etc.
Ni får själv komma på en rubrik till ert bidrag den här gången.
Tid har ni tre veckor, så den 18.2 skall alla ha lämnat in sitt bidrag, och den här gången kommer någon att elimineras! Om alla bidrag skickats in tidigare kommer datumet såklart att förflyttas ^^
Fråga om ni undrar över något, och kommentera gärna på de bidrag som publicerats här. Dock vill jag inte ha några negativa anmärkningar, eller hat mot vinnarna >: (
Lycka till allihopa!
Mugglarportalen