Ante tempus absumitur [PRL] Lupe - Medi

"Inget mer? Vilken läkare du är!" Han såg efter honom och gick för att möta Xaiden.
"Pappa säger att hon kommer bli bra. Det är bara att hon ser värre ut än det verkar."

Xaden nickade sakta. " Mycket bra. " Log han. " Min far har ordnat med att vi kommer vara frånvarande på grund av detta " sa han lugnt.

Han såg på honom och suckade. Såg sedan mot rummet hon skulle ligga i.
"Hon ser inte ut som hon kommer hem på ett tag. Jag kan ringa hennes föräldrar."

" Det kan du inte Vincent. Det är något din far eller sjukhuset måste göra. " Sa han allvarligt. " Eller polisen. Vi kan inte bli än mer insyltade än vi redan är. " Sa han varnande.

"Det är sant." Han sänkte sin mobil och såg sedan bort.
"Hon kommer klara sig va?" Han skakade på huvudet.
"Hur kunde det ske?"

" Hon kommer att dö snart nog. Du beter dig så underligt. Varför bryr du dig om henne? Vi skulle likväl kunna låsa in henne i en källare och hålla henne vid liv tills tiden är kommen. " Suckade han trött.

"Han gillar att de är starka nog. Du vet det." Han såg på honom.
"Dör hon nu så är det hejdå." Sa han och vände sig mot honom.

Han studerade honom och skrattade lågt, skakade på huvudet. " Nej det är inte hejdå även om det skulle ske. Det skulle vara smärtsamt utan dess like. Men vi är behövda av Honom. " Sa han trött.

"Det skulle vara onödigt om vi förlorade henne då." Han såg på in genom fönstret. Snart kom en säng och där låg hon. Blå och med bandage över armen.

"smärta är inte direkt något att vara rädd för. " Suckade han.