Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Skrivkampen (för alla författare!)

Forum > Kreativitet > Skrivkampen (för alla författare!)

1 2 3 ... 13 14 15 16 17 18
Bevaka tråden
Användare Inlägg
A.k
Elev

Avatar


Typiskt. Jag har varit utomlands och min text som jag skrev innan lovet raderades.

"Everything should be made as simple as possible, but not simpler.”

3 nov, 2012 09:14

bullen289
Elev

Avatar


Vill ha resultatet!

3 nov, 2012 09:42

Emma Granger
Elev

Avatar


Vet att resultaten ska dyka upp idag?

Var är dem, Clara Darkin?

Trött tjej <333

3 nov, 2012 10:53

Clara Darkin
Elev

Avatar


Alla deltagare:

Jag och domarna, PotterHunger och Victoire Weasly, har läst era bidrag, överlagt, och tillslut kommit fram till ett resultat.


Den bästa novellen, i temat "Min dagbok", är skriven av...
...
...
...

Spoiler:
Tryck här för att visa!Ginny.:.Weasley!


Min dagbok - 9p

Hej?
Min mamma gav den här till mig nyss, så jag kan ’’skriva ner mina tankar och åsikter om allt och alla’’ som hon uttryckte det. Jag är helt ärligt inte så jättebra på sånt här, men mamma skulle bli rätt besviken om hon hittade den i min soptunna. Jag får tydligen inte ens slänga den när den är fullskriven för då ska jag tydligen spara den och sedan läsa om den om 40 år. Hurra…

I skolan har vi ju fått höra ur Anne Franks dagbok, och hon skriver ju som om det vore en person och inte en helt vanlig bok. Jag tror inte riktigt att jag ska köra på det, för det här är redan konstigt nog.

Mamma kom in nyss med en av sina gamla dagböcker som jag fick kolla i, och hon tog upp något som jag har ett ganska stort problem med just nu. Livet. Mest tonåren faktiskt, killar, plugget, facebook, kläder, smink, familjen, utseende, mobil, grupptryck… jag blir galen. Killar är ju allmänna mysterium. Glöm Mars, vi snackar olika galaxer. Plugget sätter för mycket press på en, hur ska man hinna med ett socialt liv, fritidsaktiviteter, vila och läxor? Sen är det ju prov, läxförhör, uppsatser, deadlines, detaljer, betyg, val och det är för mycket. Man borde kunna dumpa plugget och gå dit när man liksom hade lust. Fast isåfall skulle väl lärarna inte ha något att göra, för att jag tvivlar på att någon skulle gå dit. Kanske någon nörd, och någon som blev dittvingad av päronen. Facebook då, ja det är ju, gilla min status, uppdatera min status, kommentera min status, dela min status, tagga folk i min status… ändå kan jag inte leva utan det. Kläder då. Jo visst, mode är skitroligt, men dagens samhälle sätter alldelles för mycket press på vilka märken, färger, plagg, butiker, kombinationer och bla bla bla. Samma sak gäller smink. Familjen nästa. Den ska tydligen pressas in någonstans mellan plugget, kompisarna, relationerna, festerna och fritidsintressen. Missförstå mig inte, jag älskar min familj, men det känns för tvingat om man alltid ska se en film tillsammans varje fredag. Utseendet har jag babblat om, så det är mobilen nu. Alla ska ju ha Iphone, annars är man störd. Jag som har min lilla HTC från 2 år tillbaka… jag får inte direkt elaka kommentarer om det, men alla har ju Iphone, och det är lite störigt. Dock är jag den enda i klassen med röd mobil, ifall det kan ses som positivt. Grupptryck, åh gud, måste jag börja? Jag tror faktiskt jag skippar den punkten, för det skulle säkert ta upp hela dagboken. Fast det är väl bra… fast nej, jag skulle inte orka.

Shit, vad mycket jag fick skrivet nu då. Jag kan väl snacka killar igen, för det är egentligen det största problemet jag har nu. Breaking news, jag gillar en kille. Om han gillar mig? Sorry, jag förstår inte hur man tänker i andra galaxer. Ibland skulle jag nästan vilja vara en kille så jag förstod hur dem tänkte. Men ändå inte, för jag gillar att vara tjej, trots allt det där jag skrev innan. Men jag ser mig själv faktiskt som en sorts tomboy, inte riktigt sportfreak, men jag älskar datorspel! Fast såklart, i dagens samhälle, killarna blev ju levande frågetecken när jag visste vad Leuge of Legens och Minecraft är. Hallå, jag har faktiskt en storebror! Jag brukar klaga om han 24/7 i plugget, så killarna borde väl veta vem han är vid det här laget. Vissa killar gör faktiskt det, de fortsätter fråga om hans Xbox namn, fast jag fortsätter förklara att han aldrig använder sitt xbox längre. Jag tror faktiskt han har sålt det. Vissa killar är så trögfattade.

Förresten, jag har tänkt väldigt mycket på hur pinsamma föräldrar är när dem försöker vara ungdomliga. Typ, när dem säger ”Tja” istället för ”Hej” och sånt. Jag förstår inte hur min mamma fortfarande köper kläder åt mig när jag väldigt noga har uttryckt mig med att jag vill vara med och välja, fast såklart, det funkar ju inte. Hälften av min garderob består ju av mörkbruna polotröjor…

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer, så hej då antar jag.
//Clara


På andra plats kom...
MTEL!
Min dagbok - 9p
Spoiler:
Tryck här för att visa!Söndag 26/8-2012 - En ny start på landet. Aldrig bra, bara sådär eller okej, men det är väl jag i ett nötskal helt enkelt. Jag heter Minnelia Mint, det är med tungt hjärta jag sätter pennan mot papprets lite gulblekta förstasida. Dagboken är egentligen inte gammal men den ger intrycket av det. Ny start, ny dagbok sade mamma i ett hopp om att klämma ur mig ett sista leende innan hon for. Hon vet att jag älskar att skriva, att det är som terapi för mig. Det är meningen att jag skall spendera de kommande tre åren på Landsbygdsgymnasiet Ledrium för särbegåvade ungdomar. ”Det kan vara bra att få lite lantluft”, har jag fått höra hela sommaren men jag vet vad det egentligen handlar om. Min egen mor är rädd för mig, skulle ni se mig hade ni ruskat på huvudet och undrat varför. En klen, mager flickstackare på femton år, varför skulle någon vara rädd för henne? Jag försöker att inte klandra mamma även om jag hatar att hon tar avstånd från mig, även om jag gråter mig till sömns varje natt på grund av sjukdomen. Jag har inte orkat packa upp ännu, förutom kassaskåpet det vill säga. Det är där det är gömt; min medicin. Lärarna är förstås informerade om mitt tillstånd, och genom ett evigt dividerande lyckades min faster övertala dem om att inte säga något till de andra eleverna om sjukdomen De vägrade först men efter att ha fått träffa mig och höra min historia blev de på något sätt berörda. Rektor Drösing gav mig en lång klapp på axeln och sade med sammanbiten min att ”det här skall vi nog ordna trots säkerhetsriskerna, skolledningen får helt enkelt komma på något innan terminsstart”. Enligt lagen har vem som helst rätt att döda mig om några märkbara symtom skulle uppstå, jag antar att skolan har rustat upp med vapen för att inge någon slags falsk trygghet. Det får mig att känna mig illa till mods. Jag skulle aldrig slarva med medicinen, hela mitt liv kretsar kring de små lila pillren. Jag vet ju vad som händer med dem som vägrar piller, tvångsomhändertagande behandling eller döden. Nu knackar det på dörren, jag vill inte prata med någon egentligen, tomheten gör ont. Det har varit rörelse ute i korridoren ett tag och det hörs röster från sällskapsrummet. När mamma släppte av mig och resväskorna vid lunch låg internatet tomt och nystädat. Golven glänste, biblioteket luktade nya böcker och såg sådär inbjudande och mysigt ut. Det har knackat två gånger nu, kanske kan jag öppna och låtsas vara nyvaken men snart är det dags att ta tabletterna. Själv har jag aldrig träffat någon som har Vapirius, men skall jag vara ärlig så vill jag hålla mig borta från vampyrer, jag är lika rädd för mig själv som andra är. Skriver senare igen!


På tredje plats kom...
Tamburlaine!
Min dagbok - 8p
Spoiler:
Tryck här för att visa!Käre dagbok. Det här är svårt. Jag hade en dagbok när jag gick på lågstadiet. Jag skrev i den varje kväll, jag ville bli en författare då. Jag fick den till födelsedagspresent av mamma, men när hon dog och jag blev äldre slutade jag. Jag vet inte varför. Eller javisst, det förväntades inte av mig, jag hade inte tid, det var inte coolt. Men igår hände något stort, något som förändrar mitt liv lika mycket som min mors död, om inte mer. Jag kan inte berätta om det åt någon, men jag måste få skriva om det. Annars kommer det att äta mig levande. Kanske jag inte borde skriva om det här. Tänk om någon hittar dig? Enda sedan jag kom från läkaren igår har mina händer darrat okontrollerat. Till och med nu när jag skriver har jag svårt att hålla i pennan. Kanske mina händer inte längre skakar imorgon, kanske de skakar enda till... slutet. Jag vågar inte gå och lägga mig, för då måste jag vakna imorgon och kanske märka att mina händer ännu skakar. Att mina lakan igen måste bytas, för att jag har svettats hela natten. Att all den här ångesten, rädslan, sorgen hör till verkligheten; inte någon skrämmande realistisk mardröm. Jag tänker hela tiden på Hugo. Hur ska jag kunna berätta om det här åt honom? Jag minns min lillebror då han enkelt kunde vaggas på min arm, då han knappt vägde mer än en av mjölsäckarna jag bär åt pappa på veckosluten. Han kommer inte att förstå, han fyller först sex år. Hur ska jag kunna berätta åt honom att jag kommer att svika mitt löfte som jag gav då vår mamma dog: att jag aldrig skulle lämna honom. Jag måste berätta åt pappa. Han måste ta hand om Hugo och inte bryta samman, inte så som han gjorde då mamma dog. Jag var verkligen arg på honom då. Hur skulle jag, en tonåring med mitt egna liv, kunna sköta återstoden av min familj? Jag ångrar nu alla de där känslorna. Hur småaktig känns inte den där bitterheten och små problemen nu. Och mina vänner, mitt liv, skolan, min framtid. Inget av det spelar någon roll mer. Jag undrar om jag inte borde ta mitt liv nu, på mina egna villkor. Förra natten stirrade jag upp på takbjälken i mitt rum och föreställde mig hur jag band fast ett rep runt det. Och sedan såg jag Hugo framför mig, hur han hittade mig på morgonen då jag inte kom ner för att äta morgonmål. Jag har flera kortkommanden, många fel, men själviskhet är inte ett av dem. Så jag gick till skolan idag, helt normalt. Mina vänner frågade om allt var okej då jag satt tyst vid lunchen och jag log, sade att allt var som vanligt. Det måste ha varit den grovaste lögn jag någonsin sagt, värre till och med än den om min sexualitet. I den här åldern är ditt rykte allt. Att jag är fotbollslagets stjärna, att jag har varit tillsammans med de snyggaste flickorna i skolan, att jag kan vinna vilket slagsmål som helst, inget av det skulle ha någon betydelse om jag berättade för alla att jag tycker om pojkar. Att jag är homosexuell. Bög. Klockan är redan tjugo över tolv. Jag borde sluta skriva, men för första gången i mitt liv skrämmer mörkret mig. Jag önskar att jag var tillbaka i Thailand, även om det var där allt det här började. Det var just efter att mamma dog; pappa ville göra oss glada. Hugo var bara ett litet barn och pappa var tvungen att stanna på hotellrummet tillsammans med honom på kvällarna. Men jag hade just fått en helt ny frihet, jag kände mig rebellisk. Och paradiset kallade på mig. Här i kylan är det svårt att minnas alla detaljer, men jag minns palmerna, solen, stränderna och det energiska nattlivet. Det var som om ingen behövde sömn, för staden levde genom natten. Samtidigt önskar jag att jag aldrig varit där, aldrig fått all uppmärksamhet på grund av mitt blonda hår, mina blåa ögon, så sällsynta och attraktiva där. Det var då som jag för första gången märkte att det var männens berörning som fick mig att brinna av lust. Och var bättre att pröva på den förbjudna frukten än i ett land långt bort, där ingen kände mig, dit jag aldrig skulle återvända? Hans namn var Luk. Hans ansikte är redan suddigt i mitt minne, men jag minns hans lena händer, som han använde med ömhet och självsäkerhet. Det fanns smärta också, men mer än det minns jag njutningen och känslan av att bli accepterad som mig själv. Jag hade aldrig trott att han bar på en dödlig sjukdom, att den där ena natten skulle bli min död. Flera månader efter det blev jag allvarligt sjuk, men det gick över, allt var som förr. Men det är allt ändrat. Igår diagnoserades jag med en aggressiv HIV, på gränsen till AIDS. Inget är som det var längre, inget kommer någonsin att bli som det var. Läkaren sade att jag måste acceptera sjukdomen, men jag kan inte. Inte än. Så jag gömmer min rädsla inom mig och berättar inte min hemlighet åt någon. Ingen annan än dig.


Ingen åkte ut denna omgång eftersom flera inte hade lämnat in sitt bidrag.

Nästa tema
Livet som ett djur
Ni ska skriva en novell som kan handla om vad som helst, men ni ska skriva det från ett djurs perspektiv. Det kan vara vilket djur som helst, det kan kanske vara en katt, eller en hund, mus, fågel eller vilket djur som helst!
Den får gärna innehålla att djuret träffar sina djurkompisar och hittar på något, eller att det finns en liten musbar under ett hus till exempel. Vi vill se djurets värld!

Novellen får vara minst en sida och max fyra. Novellen skall ej innehålla kapitel.

Bidraget ska vara inne senast den 17:e november.

Lycka till!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.giphy.com%2Fmedia%2FMiAQGelCbH0ha%2Fgiphy.gifhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia1.giphy.com%2Fmedia%2FH6CDICYUiPAwE%2F200.gif%2353

3 nov, 2012 11:10

Måntass
Elev

Avatar


Coolt! Får man ha fantasy djur?

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F25.media.tumblr.com%2F1e70a4bd44ea043d18a29a68e14cbec1%2Ftumblr_mmb5z9aFDE1riml7wo1_400.gifhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2Fd3dsacqprgcsqh.cloudfront.net%2Fphoto%2Fa3dvb71_460sa_v1.gif

3 nov, 2012 11:26

Borttagen

Avatar


Jag måste nog tyvärr säga att jag drar mig ur Jag har mycket i skolan nu och så.

Lycka till ni andra

3 nov, 2012 11:27

Clara Darkin
Elev

Avatar


Skrivet av Måntass:
Coolt! Får man ha fantasy djur?

Japp, så länge det är nåt slags djur.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.giphy.com%2Fmedia%2FMiAQGelCbH0ha%2Fgiphy.gifhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia1.giphy.com%2Fmedia%2FH6CDICYUiPAwE%2F200.gif%2353

3 nov, 2012 11:32

bullen289
Elev

Avatar


Kommer poängen på dem andra sen?

4 nov, 2012 14:03

Tamburlaine
Elev

Avatar


En fråga ang. 2. temat: Ska novellen ha ett namn? ^^

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F24.media.tumblr.com%2Ftumblr_lk4rj25afu1qgwfc5o1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F24.media.tumblr.com%2Ftumblr_m1qdjlM3ke1qzi2wjo2_250.gif

15 nov, 2012 12:59

Borttagen

Avatar


17:e november är lite väl nära inpå, har plugg upp över öronen.

15 nov, 2012 16:25

1 2 3 ... 13 14 15 16 17 18

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > Skrivkampen (för alla författare!)

Du får inte svara på den här tråden.