Domi and the love (next generation)

Tack så jätte mkt för kritiken!♥ Men nej! Jag har skrivit Tora SORRY! Det är nog för att i en annan berättelse som jag skriver heter huvudpersonens bästis, Tora.....

Okej då blir det ju ganska lätt att blanda ihop!

Hallå? Lite utdött här typ... Hur går det för dig smörbyttan?

Jag vet jag är hemsk! Jag ska försöka skriva idag och ska då mest tänka på er kritik så det blir säkert inget långt kapitel

Haha här kommer då ett litet nytt kapitel♥ Väldigt kort men det får ni stå ut med! Jag har mest försökt att beskriva lite enligt er kritik men aja. Och juste FÖRLÅT SÅ MYCKET FÖR ATT JAG INTE HAR UPPDATERAT HÄR PÅ ETT TAG!

Kapitel 17
Det första jag tänker på är de kala träden som sträcker sig upp mot skyn. De är så långa att man inte ser topparna och jag ryser till. Vad är det vi har gjort?! Vi kommer aldrig att klara oss här, om än mindre hitta våra föräldrar. Men precis då slår en längtan mig. En längtan stark som stål. Vi skulle i alla fall försöka.
- ”Ska vi börja gå då…?” Frågar Victorie med en skakig röst. Jag nickar sakta och koncentrerar mig på var jag ska sätta fötterna. Inte där. Inte där. Men där verkar det ju inte finnas massa snaror. Där. Inte där. Plötsligt gnyr Victorie till och när jag ser att hon bara har ramlat pustar jag ut.
- ”Här” Säger jag och sträcker henne min hand. När hon åter ställer sig upp ser jag att hennes blå jacka har blivit smutsig och att hennes blonda hår har rufsats till.
- ”Vad hände” frågar jag och men hon bara rycker på axlarna.
- ”Snavade” Svarar hon och vi traskar sakta vidare. Plötsligt märker jag hur mycket min gula jacka syns i mörkret och jag vänder den snabbt ut och in.
- ”Smart!” Kommenterar min syster och gör likadant. Plötsligt hoppar jag till. Inte för att jag hört ett ljud utanför att jag känner en brännande blick i min rygg. Och så känner jag känslor. Nyfiket men argt tänker personen eller djuret som kollar på mig. Jag tar ett krampaktigt tag i Vickie och vänder mig sakta om. När jag ser två lysande smala ögon som svävar i luften några meter ifrån mig så skriker jag för full hals.

GAAH HJÄLP DÄR KAN DU JU INTE SLUTA DET ÄR HELT ENKELT MOT SKRIVARLAGEN HJÄLP VEM ÄR DET

Supersupersuperbra kapitel! Gör absolut ingenting att det är kort för det var så braaaa. Precis rätt tempo också.

Men allvarligt. Cliffhangern. CLIFFHANGERN! Du dödar mig typ.

Haha!

Bra!

tack

EDIT: Nytt kapitel!
Lolly!!
True Potterhead
Choixpeau

Kort jag vet, men jag tycker att det blir bäst då!

Kapitel 18
Jag tystnar tvärt när Victorie stampar mig hårt på foten. Jag kollar argt på henne men när jag kollar tillbaka bort mot ögonen är de borta. Jag blir så rädd att jag inte kan skrika den här gången. Ögonen kan vara var som helst. Jag får panik och letar febrilt efter min trollstav.
- ”Jag har tappat min trollstav” väser jag mellan sammanbitna tänder och Vickie kollar sig hela tiden runt omkring.
- ”Det är lugnt” viskar hon sedan. Den har säkert stuckit. Jo tjena. Inte för fem öre. Jag känner fortfarande varelsens känslor men de är svåra att tyda. Men de finns där.
- ”Den är i din ficka” säger Vickie lika lugnt som förut. När jag kollar ned så ser jag att den ligger där i min ficka. Snabbt fingrar jag upp den smala staven och viskar ”Lumos”. Ett blått sken sprider sig runt oss och jag hoppar till. Två decimeter framför mig befinner sig ögonen. Fast på en kropp. På en katt. Men det är ingen vanlig katt och det är det som skrämmer mig. Den här katten är aningen större än en medelstor hund och är helt kolsvart. Det var därför jag inte såg den förut i mörkret. Plötsligt öppnar den munnen och spinner ut ett ”hej”. Ett riktigt hej, och den här gången är det vickie som skriker.