Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Hahah, så snart som möjligt! men jag har 3 prov nästa vecka + 2 inlämningsuppgifter som säkert tar 4h..-.-" hatar skolan just nu så kan inte lova att det kommer så snart, tyvärr..

^^ Det gör ingenting alls! Den som väntar på något gott......, brukar man väl säga!

Jag börjar mina nationella prov nästa vecka och har ett bigbaota i engelska nästnästa vecka oxå. Så jag förstår hur du känner dig just nu! Men som dina trogna läsare väntar vi i alla lägen! Vad gör man inte för en så underbar ff?! ♥

Så, Meeeer när du har tid? Ok?

Jovisst, tack så mycket för att ni orkar vänta. Men ärligt talat så började jag skriva just, så ni kan förvänta er ett kapitel riktigt snart! Förresten ifall ni har några bra idéer till ff:n så kan ni bara säga till!

Det blir nog bra vad du än skriver! Men så himla Goodie Goodie att det kommer mer snart!

Kapitel 16

Samantha dansade ner för trapporna och brakade i farten in i personen som hade stått där nere. Omtumlat steg hon upp och kastade armarna om sin bästis.
”Jag blir inte relegerad!”jublade hon och och släppte taget om en förvirrad Lily. Hon rynkade pannan och tänkte efter ett tag innan det som Samantha hade sagt verkligen gick in i henne.
”På riktigt?”utbrast hon glatt och kramade sedan om Samantha, ”Nu ska det allt bli fest!”
Samantha skrattade och kände hur glädjen fyllde henne, men hon kunde inte för det ta bort tankarna från personen som hade förgiftat henne. Vem det än var så hatade personen henne och förmodligen de andra i hennes gäng också. Men varför hade den valt Samantha och ingen annan av gänget?

”Jag går upp och berättar för de andra!”sade Lily glatt och sprang ifrån henne mot stora trappan. Samantha tog bort leendet från läpparna och lade sina händer djupt ner i fickorna. Fast hon var mycket glad samt trött så kunde hon inte sova just nu. Hon skulle inte kunna somna förrän hon fick reda på vem förrädaren var.
En plötslig kram av ett par stora armar fick henne att stanna upp och ta upp huvudet från sina funderingar. Remus log brett mot henne efter att ha släppt henne.
”Du klarade det!”sade han glatt och Samantha nickade, Remus blev allvarlig. ”Vad är det?”
”Det var någon som förgiftade mig”, svarade hon och rynkade pannan åt Remus. Hans slitna ansikte var mer sårigt än någonsin. Men ändå var de ljusa gråa ögonen fulla av liv och värme, hon älskade verkligen de där ögonen.

”Vem skulle göra något sådant?”frågade Remus oförstående och Samantha ryckte på axlarna.
”Ingen aning, någon som hatar mig.”svarade hon och han nickade innan han fick ett lurigt leende på läpparna. ”Vad är det nu då?”
”Vi behöver endast en råtta på insidan!”sade han och blinkade mot henne innan han sprang upp mot uppehållsrummet. Samantha log brett och hoppades på att de skulle hinna i tid. Förstås så var de ju tvungna att hitta 'råttan' först, förmodligen satt han och åt någonstans. Men förstås så kunde det ju vara att han sov också.

Samantha började slött gå upp mot uppehållsrummet, eftersom hon visste vad som väntade henne där. Massvis av glada människor som skulle gratulera henne och krama om henne. Sedan skulle de festa tills McGonagall kom och skrek på dem. Då skulle de förstås försvinna därifrån så snabbt som möjligt för att inte få mer stryk än vad de redan hade fått.
Men mest av allt längtade Samantha tills det kommande jullovet som skulle ta tag om några veckor trodde hon. För att hon hade haft det jobbigt just, men hon ville även kela lite med Nisse som säkert lugnt sov på hennes kudde uppe i sovsalen. Hon myste av tanken och log för sig själv.

Jullovet skulle hon åtminstone tillbringa på Hogwarts, om hon inte följde med Lily hem. Eller kanske hon kunde följa med till Remus? Sirius hade så mycket problem så det räckte där hemma och James, ja, han var ju som han var. Samantha suckade lågt och njöt av att allting började bli som vanligt igen. Fast det egentligen inte alls var som vanligt, Lily och James var ju tillsammans! Det var svårt att förstå, som en dröm hade blivit sann.

Plötsligt harklade någon sig bakom henne och Samantha drogs än en gång bort ur sina funderingar. Hon kände inte igen harklandet, men hoppades på att det inte var någon lärare som skulle ge henne kvarsittning för att hon vistades i korridorerna vid denna sena tidpunkt. Utan att andas svängde hon sig om och pustade lättat ut över vem hon såg. Den person som hon mest hade hoppats på att skulle dyka upp.

”Hur gick det?”frågade han och tittade på henne med ett snett leende. Samantha log mot hans gråa ögon.
”Som om du inte visste det”, svarade hon lätt och han flinade brett så att hans vita tänder blottades. Samantha kände hur en plötslig stöt i magen gick igenom henne, den kittlade henne och fick henne att börja bli nervös då den medellånge killen kom upp bredvid henne. De började långsamt gå mot porträtthålet drygt tjugo meter framför dem, de gick tätt. Mycket tätt.
”Så du stannar?”frågade han och stannade framför den sovande tjocka damen. Samantha nickade och vände sig mot honom.
”Du får stå ut med mig i ett och halvt år till”, sade hon milt och han skrockade lågt.
”Det ska jag nog klara”, lovade Sirius och böjde sig ner för att kyssa henne.

Jättebra!!!

Jäkla bra skrivet! Gulligt där i slutet! Smålog hela tiden för mig själv! ♥

Jättebra!!!

Jättebra! Hoppas du hinner skriva mer snart, men ta ingen stress för det!

Jag är verkligen på skrivhumör idag! Vill ni ha ett till kapitel i kväll?