Dikter

Du var mitt livs kärlek, men du svek mig. Du föll för någon annan och lämnade mig. Många tårar föll över mina kinder. Jag ville få min hämd. Ditt blod färgade marken i en mörk röd färg. Jag gillade det. Jag saknar dig för du finns inte mer.
Jag ska aldrig glömma dig.

I stora höga lågor står mitt hjärta i brand
Drömmer om oss, på en vit sommar strand
Det är för dig som jag reser mig upp var dag
Min högsta önskan är att det ska bli du och jag
Dina ögon, ditt leende och din röst
En lustig känsla finns i mitt bröst
Ibland tung, kall och hård,
Då skulle jag behöva läkarvård
Andra gånger lätt, varm och mjuk
Men trotts det känner jag mig sjuk
Alla har redan sett och förstått, liksom du
Och jag bör ändå sluta ljuga nu
Ty fruktan är så äckligt stor i mig
Men det är sant att jag faktiskt älskar dig?

Från hennes läppar kommer ett skratt,

och fastän vi ser ett leende,

så kröp tårar ur hennes ögon i natt.


Jag har så sjukt många, eftersom jag har skrivit dikter i fem år. Den där uppe skrev jag nyss som inspiration från hur jag mår just nu och alltid. C: Andra dikter är inspiration från verkligheten.

Tänk att ha en vän som alltid förstår.
Som alltid vid din sida står.
Han skyddar dig i alla väder.
Han slåss tappert med handskar i läder.
Spelar ingen roll vad som hänt.
Han står allt vid din sida, dag som natt.
Till och med när lyckan vänt.
Står han där i kostym och hatt.

När alla sviker och hjärtat är tungt.
Glöm inte av att älska och ta det lugnt.
Vänner står kvar hela livet och genom död.
Pojkar, flickor de försvinner sakta bort,
och du har snart glömt dem och de finns bara på kort.
Vännen står där hela tiden i din nöd.

Den äkta vännen är guld värd.
Även om han gått igenom mycket i sin färd.
Står han där vid din sida,
och ser dig aldrig lida.
För innan tåren trillat ner för din kind.
Så har han torkat bort den som en vind.

COPYRIGHT! Sno inte mina dikter >.<

Jag är inte bra på att skriva dikter men det är kul, så här är en:


Mjuk som sammet
Blek som månsken
Med glittrande stenar
Och leende läppar

Len som kattens päls
Ljus som månen själv
Med tindrande ögon
Och röda läppar

Var jag än är
När det än är
Är du med mig
Fast du inte vet

Här är en dikt jag skrev en gång då jag kände mej förvirrad och nere.

Det var en gång

Det var en gång en fjäril.
Den var min.
Nu är den borta, jag gömde den. Plötsligt,
i misstag, alldeles omedvetet,
var den borta.
Vart tog den vägen? Ingen vet,
ingen,
kommer någonsin att få veta.
En tår faller till marken
jag ser den falla,
känner den som en frustration, en osäkerhet
Vart ska man gå?
Då allt är försvunnet, inga stigar upptrampade,
inga,
spår att följa existerar inte,
vem visar då vägen?
Ingen.
Man är ensam.
Trött.
Vilsen

Det gör ont.
Jag vill ha dig här
Nu meddetsamma
Jag vill inte vara utan dig
För det gör ont i hela mig
När du är så långt här ifrån
Allt jag vill är att få ha dig här
Så nära, så inget kan oss två sära
Jag vet inte, men kanske
Kanske är jag kär...

Å, vad fin! :'(

NyTo
Tack så jätte mycket.

Jag gör så fel
Jag vet, snälla förlåt
Jag älskar dig bara dig
Jag vet inte vad jag gör
Försöker tänka realistiskt
Försöker agera i nuet
Du kommer alltid vara nummer 1
Jag vet att jag gör fel
Men jag vill inte vara ensam mer
Jag hoppas att du förlåter mig en dag
Jag kommer alltid att vänta på dig
Men inte som singel
Förlåt, snälla förlåt mig en vacker dag...