Berättelse: Jag är den jag är! G(Med lite svordomar)

Underbart! Jag känner liksom igen mig lite grann, jag har "udda" musiksmak och klär mig annorlunda ;D
Väntar med spänning på fortsättningen! *bevakar*

Haha! Jag har hittat den perfekta bilden för Alice...typ(är lite besatt av att hitta bra bilder till mina karaktärer och så)
http://cdn.overclock.net/4/43/4338ed02_vbattach107455.jpeg

Dock så är hon inte sminkad här^^

Obs: Notera dock att jag inte har gjort bilden^^

Snygg!

Oh, jättebra!! Måste få läsa mer.

Yay! Äntligen fredags kväll och helg! Det firar jag med att lägga ut mer

Kapitel två

”Alice Karlsson, du är härmed avstängd från denna skola i en vecka. Vi kommer under denna vecka utredda ärendet....” rektorn läste upp avstängnings lappen men Alice lyssnade inte riktigt. Hon satt på rektorns kontor och tittade ut genom fönstret, det var en vacker dag där ute.
Några sekunder efter att hon hade slagit till tjejen hade de andra tjejerna skrikit högt och trängt in sig i ett hörn för att inte få samma behandling. Magistern hade nästan själv skrikit till och skyndat fram till flickan som fejk grät och gned sin kind, visst hade det gjort ont, men hon ville bara att Alice skulle få betala så mycket som möjligt för slaget. Sedan hade magistern tagit henne till rektorn medan de andra eleverna fick göra lite fria uppgifter.
Rektorn avslutade uppläsningen och räckte pappret till Alice. Rektorn var en rund liten karl, kort och knubbig, dock med snälla ögon och mjuk mun. Han hade en gles mustasch. ”Alice, jag är mycket arg och besviken på dig. Du slog till Amanda utan anledning enligt din lärare” för första gången under hela samtalet tittade Alice upp på rektorn. Hennes ögon glödde av ett stilla lugn, men även av en stark vilja. Hon hade lugnat ner sig, men ångrade inget. Amanda hade förtjänat det.
”Hon provocerade mig, hånade mig för min musiksmak, det gjorde hela klassen. Är det verkligen jag som gjort fel?” hon svarade lugnt och såg rakt på rektorn. Han förvånades av hennes lugn då han hört att hon varit helt vild, men trodde inte på historien. ”Du ljuger” sa han kort och ställde sig sedan upp och öppnade dörren för Alice. Han trodde mer på en hel klass, plus lärare än en ensam elev. Samt att Alice alltid var i bråk med sina klasskamrater, han mindes förra veckan då de yngre eleverna sagt att de sett att hon varit elak mot några av flickorna. De han inte visste var att de äldre flickorna hade hotat de yngre eleverna att säga det....
Alice brusade upp igen, men höll det inom sig. Rättvisa skulle skipas inom sinom tid...det skulle hon se till i alla fall! Hon reste sig med ett lugnt yttre, tog lappen och gick sedan ut ur kontoret. Hon skulle hem.
Alla elever hon passerade ryggade tillbaka, stack ihop sina huvuden och viskade. Säkert om henne, att hon slagit en oskyldig tjej...”Vad glor ni på?” frågade hon lugnt och gick sedan vidare. Till sist kom hennes egna klass gående förbi. Till hennes stora förvåning ryggade inte de tillbaka, eller gick undan åtminstone. De ställde sig i en stor klunga och började hånskratta åt henne igen. ”Emo missfoster, gå hem du. Vi kommer inte sakna dig!”
Alice kunde inte hålla tillbaka ilskan, hennes ögon fick ursinnets vansinniga glans och viljan förstärktes. Men hon skulle inte slåss, hon tänkte låta klassen få höra ett sanningens ord istället.
”Ni har rätt att klä er som ni vill, lyssna på vad ni vill och har er egna stil. Och ni har rätt att göra allt detta utan att folk ska hacka på er! Jag hackar aldrig på er! Jag är jag! Och ni kan inte göra något åt det! Ni ska få se!” Klassen tystnade av glöden i hennes ögon och hennes ord, hon skrek ut det sista. ”Rättvisa ska skipas!”.
Och med de orden lugnade Alice ner sig och gick förbi klassen, hon hämtade sina saker och gick sedan hem.
Hennes föräldrar blev väldigt arga när hon kom hem, men hon förklarade för dem det som hänt och de trodde henne faktiskt. Deras ilska mot henne försvann och ersattes av ilska mot skolan. De tyckte som Alice att rektorn och eleverna var knäppa.
När kvällen var kommen så stod Alice framför sin spegel. Hon synade sig själv, kort, svart och spretigt hår. Hon rufsade alltid till det. Blåa ögon, blek hy, normala ljusrosa läppar. Hon använde inget smink förutom det hon hade till att sota och svärta ner sina ögon. Svarta, smala jeans och klädsam svart t-shirt där bokstäverna ”I love rock” prydde framsidan.
Ett frö av tvivel slank in i hennes hjärta, tänk om hon var annorlunda? Tänk om det var henne det var fel på? Men hon log då för sig själv. ”Jag är jag, och ingen ska klaga eller ändra på det”. Hon gick och la sig och somnade snabbt.

Jätte bra!!!

Fullständigt underbart!

Superawesome

Fingemang!

Mycket bra kapitel! Visar ett tydligt budskap om att det alltid är rätt att vara sig själv. Ett budskap som jag gillar skarpt

"Rättvisa ska skipas!" Helt klart

Känner dock hur irriterad jag hade blivit om jag varit i samma position som Alice. Känner även hur frustrerad jag blivit om Alice varit en vän till mig Väldigt bra beskrivet helt enkelt

Fortsätt skriva lika bra