Sommarträffen, berättelse.

jättebra!

Tack för alla superfina kommentarer, dem värmer verkligen.
Måntass: Vi är fullt medvetna om detta, om man läser noga märker man också att vi använder oss av olika tempus. Det är för att jag föredrar att skriva på ett sätt och Selma... på ett annat.

Kom gärna med kritik och förslag som kan förbättra vårt skrivande.

Här kommer ett efterlängtat, hoppas jag inlägg och förhoppningsvis kommer det inte ta lika lång tid innan nästa.


Kate:
Det skulle inte dröja länge till förrän Jake och Liam skulle komma hem ifrån skolan. Kate hade stått utanför tvåvåningsvillan som var identisk med den jämte förutom att den var grön istället för blå, i snart en halvtimme. I förorten verkade det som om villaägarna tävlade om vem som hade finast trädgård. Här var blommor, buskar och jämna gräsmattor regeln och inte undantaget. Annat hade det varit då hon bott med sin mamma i den sunkiga lägenheten. Där hade hon passat in medan här var hon den konstiga med sina tighta mörka kläder, piercingen i läppen som hon gjort enbart för att irritera sin syster och inte minst hennes hår som lös illrött. Här passade hon inte in, varken i förorten eller i sin systers lyckliga familj.
Hon fruktade för diskussionen som hon var helt övertygad om skulle uppstå då hon gick in i huset men med tungt hjärta öppnade hon dörren.
”Jake, Liam rusa inte in med skorna jag har precis torkat golven.” Hörde Kate sin systers röst, Sandra ifrån köket.
Det doftade ljuvligt, nybakat. Sandra uppenbarade sig i dörröppningen. Trotts att hon var mammaledig så hade hon på sig ett par fina märkes jeans som framhävde hennes snygga rumpa, skjorta och en klarblå kavaj. På hennes höft hade hon lilla Jessi som verkade förtjust över att se Kate.
Sandras humör verkade slå över på bara ett ögonblick. Hennes ögon gnistrade till och rynkan mellan hennes ögon som hon alltid fick då hon var arg och irriterad uppenbarade sig.
”Jag fick ett samtal ifrån din skola idag”, hennes röst skälvde till då hon knappt kunde hålla ilskan ifrån den.
Lilla Jessi verkade opåverkad av den plötsliga förändringen i Sandras humör. Hon slängde sina leksaksnycklar som var nerkletade med hennes eget dregel i golvet.
”Jaha”, sade Kate i väntan på utbrottet hon ändå inte skulle kunna hindra.
”Jaha, är det de ända du har att säga? Jag vet inte vem du är längre. Kate, du kunde ha skadat Alice allvarligt och ni som var så bra kompisar förut.”
Kate stod där enbart och stirrade henne upp i ansiktet. Vad skulle hon säga? Att Alice som inte varit hennes vän på flera år var en uppblåst bitch? Det enda Alice brydde sig om var sig själv, Kate hade aldrig träffat en odrägligare person än henne.
”Du har utegångsförbud, ge mig din mobil och datorn ger du fan i.”
Sandra vände sig så häftigt att Jessi chockat började gråta. Kate drog av sig sina ytterkläder och sprang uppför trappan till sitt rum. Hon smällde igen dörren lite extra hårt så att det skulle höras ordentligt ner. Egentligen brydde hon sig inte om något av förbuden. Datorn och mobilen hade hon levt utan nästan hela sitt liv och om hon ville kunde hon ta sig ut ändå, det hade hon gjort förr.
Rummet, hennes rum var inget speciellt. Det var ganska litet och innehöll inte mer än sängen, skrivbordet, garderoberna och en liten hylla. I rummet fanns det inget som indikerade att någon bodde där utan det påminde mest om ett tomt gästrum. Kates få behörigheter befann sig som vanligt nerpackade i hennes bag vilket var ännu en sak som verkade driva Sandra till vansinne. Kanske var Kate en aning hård emot sin syster.
Hon hörde James bil köra upp på uppfarten. Kate kollade ut genom fönstret och såg hur Sandra mötte honom vid bilen, hon såg upprörd ut. Sakta, ljudlöst öppnade hon fönstret även om hon visste att det var fel att tjuvlyssna.
”…så du ska skicka iväg henne?” hörde hon James mjuka röst fråga.
Kate stelnade till, det var ingen tvekan om vem de pratade.
”Jag vet inte vad jag ska göra med henne. Jag vet inte vem hon är längre och det jag ser gillar jag inte, något måste ändras och det kanske…”
Kate stängde fönstret. Om de inte ville ha henne där så skulle de få som de ville men hon vägrade bli ivägskickad som en hundvalp som vuxit upp och blivit ful.

Kates huvud bultade något fruktansvärt. Hon satte sig sakta upp och kände illamåendet skölja över henne. På ostadiga, svaga ben hann hon precis till toaletten innan uppstötningen kom upp genom hennes hals. Sakta sjönk hon ner jämte toan.
”Kate, är du där inne?” hörde hon James mjuka röst genom dörren.
Då hon inte svarade öppnade han och kom in. Det bruna, kortklippta håret, de gyllene varma ögonen, hon var tvungen att erkänna att hennes syster hittat en mycket stilig man.
”Vi åker om tio minuter, se till att vara iordning. Jag har redan packat dina saker”, sade han bestämt.
”Som om det var så mycket att packa”, fräste Kate emot honom även om hon visste att det inte var hans fel.
På stapplande ben tog hon sig upp och började klä av sig. James som fortfarande var i rummet såg generad ut men försvann sedan snabbt.
Duschstrålarna smekte hennes nakna kropp och hon mådde en aning bättre. Hon mindes större delen av kvällen och log då hon tänkte på den unga mannen som kört henne hem. Han hade sett en aning ovårdad ut eller sliten kanske var ett bättre ord men trotts det var han läcker. Kate mindes stunden innan hon gått in i huset. Lukten av hans rakvatten, den lilla skäggstubben som skrapade emot hennes kind, sin hand i hans lite långa, bruna hår, de blåa ögonen som inte verkade ha något djup, läpparna som så försiktigt mött hennes. Ett leende spred sig över hennes läppar då hon kollade ner på handen där hans namn och nummer var nedskrivet i bläck. Josh …

”Så vad är det för ställe?” frågade Kate James i bilen.
Hon kände sig bättre men var fortfarande sur över att de tänkte skicka iväg henne. Att Sandra hade flytt huset innan Kate ens vaknat gjorde henne ännu mer bitter. Hon hade inte ens haft tid att säga hejdå.
Kate betraktade sin spegelbild i backspegeln. Hennes osminkade ansikte stirrade tillbaka, de gråa ögonen, det röda håret och de tydliga kindbenen.
”Det ska vara ett härligt ställe ute på landet med djur, kanotpaddling och sådant”, svarade James. Ett spår av ett leende kunde hon skymta på hans läppar.
Kate gav ifrån sig en djup suck. Bussen hon skulle åka med var fortfarande ganska tom. De som hon sett stiga på var inga hon kunde se sig själv umgås med.
”Hejdå, då”, sade Kate öppnade bildörren.
Hon ägnade honom inte ens en blick utan vände honom ryggen och gick emot bussen. En kvinna stod och checkade av namnen på ett papper. Kate sa sitt namn och steg på. Hon satte sig långt bak, drog sin huva över huvudet och hoppades att allt snart skulle vara över.

Jättebra!

Toppen! : D

Bra!

Är sent ute, men SKRIV MER! ♥

Haha, du får tjata på Mort xD

*Tjatar på Mort* xD

YAY!!

Hej! Det var ett tag sedan sist, men men

Först och främst vill jag nog tacka för ert tålamod! Om ni är kvar hoppas jag ni uppskattar detta kapitel ^^

•••

Alexandra


Jag kollar ut genom fönstret medan omvärlden svischar förbi.
Skenet kan verkligen bedra.
Solen skiner och allt tyder på att det ska bli en helt vanlig sommardag. Skratt, bad, vänner, glass och kanske grilla med familjen.
Jag önskar jag kunde känna den glädjen just nu.
Jag sneglar på Jacob och ser hans bruna ögon se på mig.
”Alex, vad tänker du på?” frågar han och ser ännu mer granskande på mig. Jag drar handen över hans hår och ler. Han ler tillbaka och det verkar räcka som svar. Han vänder huvudet och kollar ut genom det andra fönstret, förbi den gamla damen.
Jag lutar huvudet mot fönstret på vänster sida om mig igen.
Träden fortsätter förbi och jag ser parken närma sig.
Borta. Även den svischar förbi, precis som livet självt. Utan att fråga om tillåtelse, det bara… svischar förbi utan att man lyckas ta en ordentlig titt, tänka igenom saker och ting och inspektera det på djupet så att man inte missar något och sedan ångrar det. Så att man vet vad man har att göra med.
Mina tankar börjar vandra iväg igen. Reklamskyltar svischar förbi tillsammans med fartsyltar, träd, hus, torg, butiker och även caféet jag brukar jobba på.
Skenet bedrar, tänker jag igen. Att ser så vanligt och normalt ut. Men just nu är allting allt annat än normalt.
Jag har praktiskt taget rymt hemifrån med Jacob, bara i ungefär tre månader, men jag har ändå rymt. Det var inte menat att jag skulle följa med. Jag skulle stanna hemma och städa, laga mat, diska och fortsätta jobba medan pappa söp hela dagarna.
Ett avspärrat ställe med poliser och ambulanser svischar förbi och lyckas fånga min uppmärksamhet. Vad kan ha hänt? Hittades en liten flickas kropp? Den saknade flickan på sex år som det stod om i tidningen för någon vecka sedan? Vem var kidnapparen, och kanske mördaren?
Hur kommer det sig att man inte kan påverka dem saker man nästan måste få påverka? Man skulle ha kunnat rädda den där lilla flickan.
Eller vår mamma.
Om hon hade levt nu så skulle vi kanske vara en enda stor och lycklig familj, kanske skulle vi sitta vid tv:n och skratta nu. Eller prata?
En sak är i alla fall säker: jag skulle slippa rymma med Jacob, bort till ett ”läger” som jag inte ens vet vart det ligger, vilka jag kommer träffa eller vad som kommer ske. Bara vi kommer bort från pappa en stund. Bara jag kommer bort därifrån. Från honom.
Vi lyckas inte påverka de saker som vi så gärna vill påverka, mord, våldtäkter, krig, misshandel, alla hemska saker. Vi kan inte påverka det stora. Fast vi kan påverka de sakerna som vi skulle kunna överleva utan att välja.
Kaffe eller te på morgonen? Jogga eller gå? Läsa eller se på tv? Vilka kläder man ska ha. Hur man ska spendera sina pengar.
Men ändå är det en lyx som vi sällan tänker på. Fast som vi ändå skulle kunna offra för att få behålla våra nära och kära.
Vissa barn har tur om de lyckas hitta vatten för en dag. Eller ens om de har ben som bär dem så att de kan gå och inte behöver släpa sig fram med hjälp av armarna. Vissa har tur om de kan se på något som är underhållande och inte bara se död vart de än kollar, eller ens om de kan läsa. De har tur om de har kläder att välja bland och inte använda samma var eviga dag. Vissa har tur om de har pengar nog till en liten bit bröd som kan rädda livet på dem.
Men ändå skulle vi alla offra det för att kunna påverka när våra nära och kära skulle gå bort. De skulle vilja ha kvar sin mamma i livet precis som oss. För när allt kommer omkring är det bara familjen som är kvar. Familjen segrar över det mesta.
”Alex”, säger Jacob. Jag vänder mig mot honom med ett leende. Familjen segrar över det mesta. Och just nu är Jacob min enda riktiga familj.
”Ja?” säger jag i undrande ton.
”När är vi framme?” Jag ler med mer glädje nu. Trots hans förståelse och intelligens så är han fortfarande bara tio.
”Snart”, säger jag och ser landskapet som sakta börjar ändras till ett lugnare och mer fridfullt ställe. ”Se”, säger jag med en liten nick mot fönstret. Han ser ut och ler sedan stort mot mig och jag rufsar om hans hår och drar honom intill mig. Trafikljusen börjar sakta försvinna och reklamskyltarna likaså.
Jag ler åt det.
”Skulle det inte vara skönt att flytta ut på landet?” frågar jag Jacob och tänker på huset mamma ville köpa.
”Skulle pappa fortfarande vara lika arg då?” frågar han. Jag tänker efter.
”Jag vet inte. Men en sak är säker om han inte skulle vilja att taket rasade in någon dag så skulle han bli tvungen att nyktra till och börja arbeta lite. Renovera och sådant. För ett stort och renoverat hus vägrar jag att bo i”, ler jag. Han ser upp mot mig med de där bruna, bruna ögonen som verkar förstå saker som inte ens den visaste personen skulle förstå.
”Varför inte?”
”För”, börjar jag, ”om vi skulle köpa huset när det var renoverat skulle det inte bli vårat. Det skulle vara som att flytta in på ett hotell, men med åren så skulle det bli vårt. Men om vi skulle köpa ett litet hus som kanske behöver målas om och lite annat smått så skulle vi få bestämma hur det skulle bli och då skulle lite av oss finnas i huset. Det skulle bli vårt på direkten”, säger jag förklarande i ett försök att beskriva mina känslor och funderingar. Varför räcker aldrig ord till när man behöver de? Det finns så många ord, så många synonymer men ändå så räcker inte några få ord, meningar, till för att beskriva dem känslor som en människa kan känna. Författare borde vara stolta, som lyckas sätta ord på känslor som är nästintill omöjliga att beskriva. De lyckas hitta orden vi så förtvivlat gärna vill kunna men inte kan. De lyser upp en ny väg åt oss, och i vissa tillfällen till och med en helt ny värld med möjligheter.
”Du har nog rätt”, nickar han, fortfarande med sitt gulliga leende. ”Fast jag tror vårt hus har en massa ärr.” Han grimaserar lite.
”Varför?” frågar jag nyfiket. Det var länge sedan Jacob och jag lyckades ha en riktig konversation utan någon som vi känner är i närheten.
”Jag tror det är väldigt skadat efter alla flaskor pappa har kastat på väggarna”, säger han och grimaserar igen. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag får några undrande och typiska blickar från vissa personer i bussen men jag har ingen lust att skämmas just nu. Varken för att jag skrattar i en annars så tyst buss eller för det stora blåmärket jag har i ansiktet.
”Alex, tror du att pappa älskar mig?” frågar han och ser upp mot mig. Även om det lysande leendet har slocknat så finns det fortfarande liv i hans ögon, fast nu är även det allvarliga tillbaka i dem.
”Ja, det gör han”, säger jag och vet inte om jag ljuger eller inte. Pappa var lycklig när han fick veta att mamma var gravid men jag blev lite rädd då. Jag hade sett filmer där det äldsta barnet blev mer eller mindre bortglömt när det kom ett andra. Han och mamma hade tröstat mig och sagt att det aldrig skulle ske. Det hade de nästan rätt i. Jag hann se mamma ge mig en sista kärleksfull blick innan hon dog och pappa glömde aldrig bort mig. Det har jag både ärr och blåmärken som bevis på.
Mamma har uppfyllt sitt löfte men pappa verkar ha glömt bort vem han var medan hon fortfarande levde.
Så jag vet inte om han älskar Jacob eller inte.
Men jag har börjat tveka på min kärlek till honom. Jacob är min enda riktiga familj och om han skadar honom så skadar han även mig. Kanske inte fysiskt men han skadar mig.


”Följ med mig, lilla vän”, ler kvinnan vid namn Lina. Hon tar tag i Jacobs hand och jag grips av panik. Hon vänder blicken mot mig. ”Daniel kommer visa dig vägen till stugan du ska bo i de närmaste veckorna”, säger hon med en hastig blick till mig innan hon vänder den mot Jacob igen. Jag kastar inte ens ett ögonkast på den unga mannen som måste vara hennes son.
Jag skakar hysteriskt på huvudet.
”Nej, nej. Du förstår inte. Jag måste vara tillsammans med honom”, säger jag halvt hysteriskt halvt desperat. Att låta honom bo på, eller ens sova, på något annat ställe där jag inte finns till hands om han behöver mig känns som att ge bort min ena lunga. Jag är inte komplett då. Varken kroppsligt eller själsligt.
”Nej, kära vän. Reglerna är sådana. Han ska bo ihop med tre andra pojkar i hans ålder”, säger hon mjukt. Jag känner en underlig blick i nacken. Jag bryr mig inte om att se på honom, jag vet ändå att jag framstår som en galning.
Hennes kommentar lugnar inte ner mig alls.
”Du förstår fortfarande inte! Han är min lillebror”, säger jag och känner hur nära gråten jag är. Hon rätar på sig, och hennes kroppsspråk tyder på att hon är lite arg, eller kanske irriterad.
”Unga dam. Sådana är reglerna. Antingen accepterar du dem, eller så måste du åka hem. Du ska vara glad att du ens får stanna. En av flickornas pappa ringde och sa att hon var fruktansvärt magsjuk och inte kunde komma, så de avbokade. Du har ren tur”, säger hon allvarligt. Jag ignorerar kommentaren och ser på henne med bedjande ögon.
”Alex”, säger Jacob och ser upp på mig med egna bedjande ögon.
”Nej.” Jag skakar bestämt på huvudet.
”Snäälla?” säger han med sin hundblick. Jag tvekar. Han är trots allt tio och tjatar aldrig om att få gå hem till någon efter skolan. Han har anpassat livet efter det jag lever. Han förtjänar det här. Jag böjer mig ner och kramar om honom.
”Lova att vi träffas varje dag”, viskar jag lågt till honom. När jag ställer mig upp igen så ser jag honom le brett och nicka entusiastiskt. Jag ler medan jag försöker svälja ner klumpen som har bildats i halsen.
”Lovar!” säger han glatt och jag kan inte minnas sist jag såg honom så här glad. Det känns redan tomt i handen utan hans hand.
Lina ler, tar tag i hans hand och börjar leende prata med honom medan hon visar vägen till en av stugorna lite längre bort, en som ligger nära sjön. Hon håller i hans väska med allt han behöver.
”Tack och lov var det jag som lärde honom att simma”, mumlar jag för mig själv, tacksam för att jag inte väntade på att skolan skulle lära honom, för jag vet inte hur okunnig han skulle vara då, nu vet jag hur skicklig han är och risken att han ska drunkna är mindre.
Daniel harklar sig. Jag vänder blicken mot honom. Han håller i min väska.
”Ska vi bege oss mot stugan?” frågar han med en behaglig röst. Han är snygg, sexig rent av och han har till och med den lilla skäggstubben som jag gillar hos killar. Men jag har inte tid för pojkvänner, och vare sig han är snygg eller inte så verkar han inte vara min stil.
Och jag är intresserad av att ha någon pojkvän.
Jag nickar.
Jag måste lära mig att överleva utan min ena lunga.


Jag kollar runt i rummet och ser inget märkvärdigt.
”Ja, det är väl bara att välja en säng då”, säger Daniel. Jag nickar och tar min väska ifrån honom.
Tjejen som ligger på det nedersta lasset i en av våningsängarna och ser på mig. En snabb blick och jag förstår redan att jag inte är välkommen av henne.
”Bry dig inte om henne”, viskar Daniel till mig och jag ler ett snabbt leende till honom innan jag går mot den andra våningsängen och tar det översta lasset. Det ska ju komma två andra personer till och om de inte har någon särskild valmöjlighet är jag redan stämplad för otrevlig, och just nu är bråk det sista jag vill ha.
”Välkomna till sommarlägret”, säger Daniel snabbt innan han går ut. Jag lyckas komma upp och lägger mig ner på rygg och stirrar upp i taket med väskan bredvid mig utan att veta vad jag ska göra.
”Samantha”, säger plötsligt tjejen och jag sneglar ner mot henne. Hon har tagit bort hörlurarna från öronen.
”Alexandra”, svarar jag något förvirrat. Den här vänliga tonen och blick full med avsky går inte ihop. Jag väntar på att hon ska börja prata men hon sätter bara in headseten igen och fortsätter ligga där. Sängen är väl bäddad och när jag ser på hennes kläder så märker jag att det är sådana som jag aldrig skulle kunna ha på mig – än mindre köpa.
Hon är vacker.
För vacker.
Och rik.
Och snobbig.
Jag brukar inte ha fördomar men den här tjejen är en sådan person som dömer snabbt, och den där avsky fyllda blicken var allt annat än vänlig.
Jag griper tag i väskan och öppnar det yttersta facket och tar fram min mobil och hörlurarna. Jag slumpar alla låtar och den som kommer först är
Stay med Rihanna.
En av mina favoritlåtar.
Trots att det är mitt på dygnet somnar jag av utmattning.
I mina drömmar så smyger sig pappa in i dem. Och Jacob.


•••

Hoppas ni gillar det!

Skriv gärna vad ni tycker också ^^