A Young Woman's Tales

Jätte bra! Jag skulle verkligen inte vilja möta en sådan katt...

Godomligt bra

”[…]bara några få sekunde[…]” Lägg till ett r i slutet av ”sekunde.”
”[…]jag slutade mitt i meninegn[…]” Kasta om g:et, så att det hamnar före det andra e:t i ”meninegn.”
”Så visade den sina stora vitar tänderna[…]” Ta bort r:et i slutet på ”vitar” och skriv ”tänderna” i obestämd form i stället, så att det blir ”tänder.”
”Höpet såg jag hur han[…]” Byt ut ö:et mot ett ä i ”höpet.”
”[…]några centimeter från dess bakban.” Ersätt det andra a:et i ”bakban” mot ett e.
”Den där riddaren hade visste[…]” Avlägsna e:t i slutet på ”visste.”
”[…]och svängde in på en smal vägg[…]” Ta bort ett g i ”vägg.”
”Direkt i hallen fanns en reseption i mörkgrått trä.” Det stavas ”reception”, med ett c i stället för s.
”[…]i det sista lediga rummer.” Byt ut det sista r:et mot ett t i ”rummer.”

”De där riddarna var visst inte så dumma ändå.”
Haha, precis vad jag också tänkte!

Striden mellan Tyr och katten var mycket skickligt skriven, det var som om jag var där och såg den med egna ögon. Mycket nagelbitande, det må jag säga! Skönt att Tyr fick död på katten till slut i alla fall, den var riktigt obehaglig. Han har fler äss i rockärmen än vad även jag hade väntat mig.

Ganska fåordig är han också. En sådan där stark, tystlåten typ. ”Det var en väldigt stor katt.” Jag tror att jag gillar honom. Hans lilla förklaring av "riddargenen" i slutet av kapitlet var väldigt fin. Han bryr sig nog lite mer än han vill låta påskina.

Jag blev lite full i skratt när Alice började prata om skadedjur, för det är nog ändå det minsta av hennes bekymmer just nu. ”Ingen har dött av några vägglöss.” Sant.

”Rummet hade definitivt varit mer intressant om det verkligen funnit en död kropp där inne.”
Jo, mer intressant hade det nog blivit, men jag tror inte att nog skulle ha velat sova där i sådana fall.

Som vanligt, riktigt bra skrivet, jag gillar verkligen den här berättelsen hittills!

Tack för era fina kommentarer och för att ni tar er tid att läsa Det ni skriver betyder väldigt mycket för mig.
***
Kapitel 3
Men hans röst var inte lika härlig när den på morgonen bryskt sa mitt namn och beordrade mig att stiga upp.

”Vi behöver ge oss ut på vägen”, han drog bort filten från min kropp. ”Och fixa frukost.”

Jag hade så gärna velat skicka iväg bara en liten besvärjelse mot honom. Något som fått filten att läggas över mig igen och honom att somna om. Men mormor hade uppfostrat mig bättre. Därför reste jag mig mödosamt upp och kände att jag hade behövt några timmars sömn till.

Eftersom Tyr alla redan var påklädd och redo att åka skyndade jag att göra mig iordning inne på toaletten. Snabbt tvättade jag håret och borstade tänderna, torkade håret och drog på mig rena underkläder, jeansen jag haft på mig dagen innan och den mörkgröna tröjan Moa och Linn packat ner i min ryggsäck. Efter en blick i spegeln drog jag även på mig koftan från i igår för att dölja alla ärr som jag hade på armarna.

”Då är jag klar”, sa jag när jag gått ut från badrummet med ryggsäcken över ena axeln. ”Och hungrig”, lade jag till efter att min mage kurrat ljudligt.

Tyr sa inget utan nickade bara kort och tog upp sin egen väska. Jag antog att jag skulle få vänta tills han öppnade munnen på nytt, men jag hoppades att nattligt prat inte bara var en engångsgrej.

Vi lämnade rumsnyckeln i en låda som ställts fram på reseptionsdisken på bottenvåningen före vi gav oss av. Lättnaden jag kände över att komma bort från det sunkiga motellet var påtaglig. Jag mådde mycket bättre när jag satt i den rena bilen.

Det var en mulen dag med en himmel så grå som aska. Om jag fick chansa skulle jag göra det på att den här lilla staden inte skulle se mycket av solen idag. Men det regnade i alla fall inte. Än.

Tyr körde genom det vaknade samhället mot vägkrogen. Vi behövde båda något att äta och något varmt att dricka. Det hade blivit riktigt kallt i vårt rum under nattens gång och kylt ner oss båda. Jag hade sett gåshuden på Tyrs bara armar innan han dragit på sig skinnjackan. Därför hade han dragit på full värme i bilen så fort vi satt oss.

”Stanna här”, beordrade Tyr när han parkerat så nära krogen han kunde komma. ”Jag är straxt tillbaka.”

Jag hade faktiskt inget emot att sitta kvar i den varma bilen istället för att gå ut i den grå världen. Dessutom var jag fortfarande lite sömnig och det gjorde mig slö. Så jag sjönk djupare ner i skinnsätet när Tyr lämnade bilen.

Ärligt hade jag väl slumrat till lite när Tyr kom tillbaka. I samma stund som han öppnade dörren hoppade jag överraskat till och såg mig aningen förvirrat omkring. Först när han slog igen dörren och satt en brun påse i mitt knä hade jag lokaliserat mig ordentligt. Okej, jag hade definitivt slumrat till lite.

Frukosten Tyr införskaffat bestod av två smörgåsar med skinka, sallad, gruka och en dressing som smakade lite curry. Till det hade han köpt en mugg te och en flaska vatten åt oss var. Min mage kurrade när jag såg maten och fick mig att nästan slänga mig över den.

Det som väntade de kommande timmarna var tyst bilfärd. I början satt jag också tyst, men snart började det klia under skinnet på mig. Jag hade aldrig varit bra på att sitta tyst och stirra ut genom ett fönster. Därför öppnade jag munnen efter den första timmens bilfärd. Jag mindes inte riktigt vad jag sa utan lät bara munnen gå. Jag berättade allt möjligt om mig själv och mitt hem, jag berättade om saker jag tyckte om och saker jag inte tyckte om. Tyr svarade bara med olika brummande läten, men eftersom han inte sa åt mig att vara tyst fortsatte jag att prata.

Vi stannade bara några få gånger under dagen. Tre av gångerna var det för att skaffa mat och två gånger stannade vi för att tanka. Vid en av matgångerna köpte Tyr på sig ett litet förråd med mat.

”Vi kan behöva det i framtiden”, förklarade han när han ställde in kassen med mat i bagaget.

Först när klockan närmade sig halv tolv på natten och mörkret legat över oss ett bra tag stannade Tyr vid vår nästa nattlogi. Det var ett exakt lika sunkigt motell! Varför?!

”Du skämtar med mig”, sa jag vantroget och tittade upp på byggnaden som såg ut som det vi sovit i innan. ”Är ägarna släkt och har samma hemska smak och dåliga ekonomi?”

”De är bröder”, svarade Tyr allvarligt.

Jag tittade vantroget på honom. Om han skämtade så höll han masken väldigt bra.

”Du skämtar, va?” frågade jag även att jag trodde mig veta svaret.

Tyr tittade på mig med sina allvarliga gröna ögon och lät mig förstå att det inte var något skämt och att han tyckte min fråga var ganska dum.

Jag ryckte på axlarna samtidigt som han öppnade bagageutrymmet. Det var då jag hörde något: ett svagt tassande ljud. Till att början med trodde jag att det var vinden, men den lätta höstbrisen knäckte inte grenar.

Snabbare än vad ett mänskligt öga kunde se hade Tyr dragit svärdet han hade i bagaget. Det var likadant som det han använt mot katten igår. När han snurrade runt fångade klingan upp de få strålarna av ljus som sken ut från ett fönster på motellets bottenvåning. Ljuset fick klingan att för ett ögonblick se ut att stå i lågor.

Ett fräsande ljud hördes bakom mig och fick mig att hastigt snurra runt. Vad jag fick se var två stora vita katter som hotfullt kom gående mot oss. Båda hade min pappas grå ögon och det fick mig att rysa. Just katternas ögon var det värsta med dem.

Ögonen paralyserade mig och fick mig att bli stel som en pinne. Jag kunde inte för mitt liv röra mig. Min värld gick över till skräck. Hela min kropp började skaka okontrollerbart av rädsla samtidigt som minnet av första gången pappa använt sin piska mot mig flög genom mitt huvud. Jag hade varit fem år då och smugit mig in i köket för att ta en kaka. Pappa hade hittat mig med handen i kakburken. Argt hade han släpat in mig på sitt kontor och tagit fram läderpiskan. Idén med bläcket hade han fått när jag råkat välta hans bläckhorn i silver. Efter det började han lägga bläck i såren efter piskan. Om jag inte varit av häxblod hade jag antagligen varit död vid det här laget.

En stadig hand som drog mig bakåt drog mig även ut ur mina minnen. Med det fick jag även tillbaka min rörelseförmåga och kunde på egen maskin backa undan lite till från katterna som kommit obehagligt nära.

Så tog Tyr ett steg fram med svärdet höjt och spärrade vägen mellan mig och pappas hårbollar. Han dolde hela mig med sin kropp.

Den första katten slängde sig mot Tyr med viftande tassar och skulle ha sprättat upp hela hans bröst om han inte snabbt vikt åt sidan, men i samma stund som den första kattens attack misslyckades slängde sig den andra fram.

För att komma undan duckade Tyr och gav katten en hård knuff i sidan som fick den att flyga rakt in i den första katten. De dråsade ihop i en hög.

”Alice”, Tyr sträckte ut handen mot mig. Jag tog den snabbt och dök in bakom honom på nytt. ”Försök hålla dig bakom mig”, instruerade han innan han höjde svärdet igen.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Tyr virvlade runt, duckade, vek åt sidan, stötte och svingade med svärdet. Att hålla sig bakom någon som konstant rörde på sig var som att försöka behålla vatten i sina kupade händer. Det gick ett tag, men till slut rann vattnet ut mellan fingrarna. På samma sätt stod jag plötsligt oskyddad framför en katt som spände musklerna och hoppade mot mig.

Förskräckt spärrade jag upp ögonen och lyckades med en hårsmån tumla åt sidan innan katten skulle ha satt klorna i mig. Samtidigt som jag föll ner på marken lyfte jag instinktivt ena handen. Min handflata blev varm och oväntat sköt ett klot av ren energi ut mot katten som gjorde sig reda för en ny attack. Klotet slog in i kattens bröst och fick den att flyga genom luften. Den reste sig inte upp igen.

Bredvid mig hördes ljudet av en klinga som gick genom kött. Jag vände på huvudet och fick se Tyr sticka ner den andra katten. Så blev det tyst. Enbart vinden fick det att rassla lite bland grenarna.

”Är du okej?” Tyr stod framför mig med ena handen framsträckt.

”Ja-a”, fick jag fram och tog hans hand så han kunde hjälpa mig upp på fötterna.

Aldrig tidigare hade jag använt mig av en så kraftfull formel och framför allt inte utan att riktigt tänka över det. I vanliga fall var det mormor, Moa och Linn som skötte det mesta av attackerna. Jag hade såklart använt kraften som fanns samlat i mitt blod många gånger, men ytterst sällan ens i närheten av dess fulla styrka.

För häxor kom formler och besvärjelse när de behövdes. Det var inget man kunde lära sig. Däremot kunde man lära sig hur man använde kraften på ett effektivt sätt. Jag borde väl egentligen vara en mästare på det med tanke på att jag behövt fly hela mitt tonårsliv och jag var faktiskt ganska bra. Trots det blev jag alltid lite förvånad när jag fick bevis på hur stark jag var. Lite imponerade över mig själv blev jag och även en aning stolt.

”Ta och packa tillbaka allt i bilen”, beordrade Tyr medan han gick bort till katten han stuckit ihjäl. ”Jag tar hand om de här båda.”

”Ska vi åka vidare?” undrade jag medan jag slängde tillbaka väskorna i det fortfarande öppna bagageutrymmet.

”Det är inte säkert här längre”, förklarade han och tog upp sina fantastiska tändstickor. ”Vi får ta till plan B.”

”Jag visste inte ens att det fanns en plan B. Men vad innebär den?” sa jag och tog svärdet ur Tyrs hand.

Först tittade han konstigt på mig, som om han ville ta det tillbaka, sedan slappnade han av och slängde en av sina brinnande specialstickor på den första katten. Jag stoppade ner svärdet i dess dolda skida som jag på något underligt vis kunde hitta direkt.

”Plan B innebär”, Tyr släppte en annan brinnande sticka på den katten som jag dödat. ”Att vi ger oss ut i skogen.”

Och skogen var precis vad vi begav oss ut i. Snabbt hade vi lämnat all civilisation bakom oss och följde olika stigar rakt ut i ingentinget. Allt jag kunde se var träd som stod så tätt att jag inte kunde se något annat. Förutom dålig sikt var det en väldigt skakig färd. Bilen körde över rötter och stenar som fick hela min värld att fara hit och dit. Det var för väl att jag inte blev åksjuk.

När klockan i bilen visade några minuter över två körde Tyr in bilen i en öppen glänta. Den var så liten att det bara var med nöd och näppe som bilen fick plats bredvid stugan som fanns där.

Det kunde faktiskt inte bli en mer skogig stuga än vad den var. Sagor berättade många gånger om små stugor inne i skogar och den här såg ut att vara tagen direkt från en sådan saga. Det var en timmerstuga med mörkt tak, några få fönster, en liten veranda upp till en dörr och en liten skorsten som sträckte sig upp mot den mörka himlen.

Om jag inte varit så hemskt trött hade jag troligen kommenterat stugan och hela dess omgivning, men som det var då hade jag knappt ork till att sätta den ena foten framför den andra. Min trötthet gjorde att jag inte mindes så mycket mer än att vi gick in i stugan efter att Tyr låst upp den och att jag efter det gick och lade mig i sängen där inne. Sedan tog sömnen helt över mig och min värld blev till ett behagligt mörker
***

Bra!

Jag tycker verkligen synd om Alice...lägga bläck i såren... Men jätte bra skrivet och allt!

Ursäkta att jag inte läst tidigare, var bortrest i helgen och i går blev det helt enkelt inte av att jag loggade in. Men jag blev i alla fall jätteglad när jag loggade in nu och upptäckte att det fanns ett nytt kapitel att läsa!

Har faktiskt inte så mycket att anmärka på den här gången, bara ett par saker.
"[...]som ställts fram på reseptionsdisken[...]" Jag vet att jag tog upp det här förra gången, men ville ändå poängtera att det stavar "reception" med ett c i stället för s.
"[...]med skinka, sallad, gruka och[...]" Flytta r:et i "gruka" så att det hamnar efter u:et.

Jag måste säga att jag tycker att du har fått till ett väldigt bra och effektivt tempo. Det händer spännande saker i varje kapitel, men det går inte för fort fram och samtidigt ger du oss även lite lugnare scener däremellan. Bra jobbat!

"Jag berättade allt möjligt om mig själv och mitt hem, jag berättade om saker jag tyckte om och saker jag inte tyckte om. Tyr svarade bara med olika brummande läten, men eftersom han inte sa åt mig att vara tyst fortsatte jag att prata."
Jag gillar det här stycket. Jag gillar hur Alice börjar berätta om allt möjligt i någonting som är mer av en monolog än en dialog. Jag tror att hon på något vis inte hade haft lika lätt att prata om allt det där om det inte vore för Tyrs tystlåtna natur. Och så tror jag att han nog lyssnar lite mer uppmärksamt än vad han vill ge sken av.

Stackars Alice, hon får inte många lugna stunder. Om jag inte redan hade varit övertygad om att hennes pappa är en förstklassig psykopat, så skulle jag vara det nu. Vad är egentligen grejen med hans katter? Och har han något slags pervers läderfetisch, eller varför hade han ens en läderpiska i sin ägo från första början? Strunta i mig, jag tror nog att jag överanalyserar lite nu.

Jättebra kapitel, I love it, keep up the good work!

Bra!

Tack till ni fina läsare som alltid läser och kommenterar Ni är guld värda♥
***
Kapitel 4
Jag vaknade på ett mycket mer behagligt sätt den här morgonen än gårdagens. Då hade Tyr fått upp mig, den här gången vaknade jag till doften av frukost. Det fick det att vattnas i munnen på mig så fort jag slog upp ögonen.

Stugan in kommit in i under natten bestod enbart av två rum. Ett stort med sängen jag låg i, ett litet nattduksbord, ett litet kök och ett matbord med fyra stolar. Jag antog att den andra dörren ledde in till någon form av toalett.

”God morgon”, utan att Tyr vänt sig bort från spisen hade han upptäckt att jag vaknat. ”Upp med dig så vi kan äta”, med de orden vände han sig om med en stekpanna med fräsande bacon i ena handen.

Hastigt drog jag av mig täcket och hoppade ur sängen. Jag upptäckte att jag hade på mig min pyjamas, men jag hade inget minne av att jag tagit på mig den. Jag tittade ner på min kropp ett ögonblick innan jag ryckte på axlarna. Minnet av vår ankomst var så grumligt att jag mycket väl kunde tänka mig att jag tagit på mig den.

Tyr måste ha varit uppe ett tag för han hade fått upp värmen i stugan så högt att jag inte behövde ta på mig något över pyjamasen. Istället satt jag mig på den ena stolen och drog upp benen.

Bordet var dukat med två tallrikar och två glas, bestick, apelsinjuice, mörkt bröd, smör och uppskivad gurka. Det var en enkel frukost, men väldigt god. Lägg till nystekt bacon och det hela blev perfekt. Min mage var tom och blev därför väldigt glad när jag snabbt kunde fylla den.

Frukosten blev en tyst tillställning. Kanske vad jag kunde förvänta mig med tanke på att Tyr inte visat mycket glädje för att prata. Men det gjorde inte att tystnaden var jobbig på något sätt, snarare tvärt om. Jag fann det väldigt lugnt och skönt och kände hur jag tidigare omedvetet spänt mig och lyckades nu slappna av en aning. Vi var ensamma inne i en skogsstuga med en bra bit till civilisationen. Jag kände mig säker där. Det skulle väldigt snart visa sig att jag hade väldigt fel!

Vi var färdiga med vår frukost och höll på att duka undan när helvetet bröt loss. Dörren slog upp på vid gavel och in stormade en hel armé med pappas snövita jättekatter. Tyr hann inte mycket mer än dra svärdet ur dess skida förrän tre katter var över honom.

Mina ögon smalnade när jag såg hur katterna slängde sig över min riddare som om han inte var mycket mer än en köttklump. Jag lyfte handen och efter att ha mumlat några helt främmande ord sköt tre blixtrar fram ur min tomma handflata. Var och en träffade en katt som orörliga blev liggande på golvet. Tyr var fri och kunde skydda mig mot de andra hundratals katterna.

Det gick snabbt upp för mig att Tyr inte skulle klara av alla katterna ensam. Han var mycket skicklig, men det fanns begränsningar till och med för honom. Därför tog jag utan mer betänketid ett steg fram från min skyddade plats bakom riddaren. Med höjda händer och med hjärnan fylld av okända formler började jag hjälpa Tyr.

Problemet var att det inte ville ta slut på katter. Så fort en död ramlade ihop på golvet tog en ny dess plats. Sakta men säkert pressade de oss längre och längre in i stugan. Den enda fördelen vi hade var att det inte kunde komma in hur många katter som helst genom dörren och det fick inte heller plats med så många inne i stugan. Därför kunde de inte alla på en gång slänga sig över oss, även att de försökte flera gånger. Men det resulterade enbart i att de skadade varandra.

Vår uppgift var egentligen mer än vad två människor kunde klara av, trots att den ene var en riddare och den andra en häxa. Energin höll inte hur länge som helst. Även att framtiden såg mörk ut fortsatte vi att kämpa mot de framstormande katterna på ett enastående vis.

Till slut gav det även utdelning. Oväntat fanns det plötsligen en lucka i katternas anfall. Synen av det gav mig kraft att i högre hastighet slunga iväg nya klot av energi. Hoppet om att vi faktiskt kunde klara av det tändes inom mig. Men till min förtvivlan släcktes den lika snabbt som den tänts.

Plötsligt och helt utan förvarning slogs glasrutan på fönstret bakom oss söder. Innan jag hunnit vända mig om låg två starka tassar runt min midja. Jag försökte impulsivt slå mig fri, men hade inte en chans att komma loss. Istället drogs jag bak och innan jag visste ordet av hasades jag ut genom fönstret. Jag skrek rakt ut och försökte få tag i något. Allt mina händer lyckades finna var tom luft och en bit glas som jag skar mig på. Utan att jag kunde göra något åt saken drogs jag ohjälpligt iväg.

”Alice!” Tyrs skrik var det sista jag hörde innan jag slog huvudet i något hårt och tappade medvetandet.
***
Blev ett kort kapitel, men det blev som det blev Kan berätta att nästa kapitel kommer att vara det sista i den här berättelsen

Spänningen stiger så man knappt kan andas! Vad kommer hända med Alice egentligen? Väldigt bra skrivet, som allt annat du skriver!