Lala-Rädda Kosmos

Bevakar, verkar ju bra!

Förstår det, tycker själv också den är bättre, men jag kände mig sugen att skriva på en till novell! Men dock kommer den inte bli lika bra som min andra, men den kommer bli bra hoppas jag!

Bevakar.

Vad skoj! Får se om jag hinner lägga upp ett kapitel idag... Men jag har orkester idag, så det kanske kommer ett kapitel idag, och imorron ska jag hälsa på en kompis, men jag vill inte ta med en dator, så kapitlet kommer nog på onsdag, är det ok?

Såklart

Ursäkta för att det dröjde så lång tid, men här kommer det!


1.Allt är precis som det brukar vara. Nästan.
____________________________________
Det här var inte bra, inte alls bra. LuportaHa såg sig omkring, allt var övergivet, varenda hus var gapande tomt. Någon skrek. Det tog några sekunder för LuportHa att inse att det var hennes eget. Hon sprang så fort hon kunde tillbaka samma väg som hon hade kommit ifrån.

Hannah var förvånad. Hur ofta hade hon varit i landet Lala, och hur ofta hade det inte varit folk där som skojade och stojade och höll igång världen? Varför var då alldeles övergivet? Någonting var fel. Helt fel.
"Hanna? Det är lunch. Kom nu, annars behöver vi slita bort dig från datorn!" ropade Hannas pappa inifrån köket. Han hade alltid varit så 'skämtsam' av sig. Det hade varit roligt om det hade varit ett helt vanligt dataspel, men det var det inte. Det var så mycket viktigare.
Långsamt reste sig Hannah från stolen och började gå till köket. Det doftade kolbullar. Det gjorde det alltid. Hannah hade alltid varit avundsjuk på sina klasskompisar, som fick mjölk och flingor...eller pannkakor, istället för illaluktande kolbullar. Det kunde ha varit gott, om man inte fick det varje dag. Hon satte sig vid bordet, men tog inget.
"Ska du inte äta något?" frågade Hannas mamma. Hannah skakade på huvudet, och för att inte såra hennes mamma, sa hon:
"Nej, jag har ingen aptit just nu."
Såklart förstörde hennes pappa allt.
"Så har det vart i flera dagar nu, är det något som har hänt?"
Det var det som var felet med Hannas föräldrar. De trodde alltid att Hannah var deprimerad i skolan, och det var därför hon inte klarade sig så bra. Sanningen var att hon tänkte på andra, viktigare saker. Egentligen var hon ganska duktig i skolan, det var som sagt bara dn lilla haken att hon inte intresserade sig. Människan klarade sig bra utan skolan förr i tiden, varför skulle hon göra det nu?
"Är det något som har hänt?" frågade föräldrarna igen, lite högre den här gången. Hannah suckade.
"Nej. Det är inte det, har inte varit det och kommer inte att vara det." sa hon. Hennes mamma såg fortfarande tvivlande på henne, men sa inget mer.





Var kapitlet bra?

Bra skrivet!

Tack!;D

Bara sanningen

Bra!!!!!