~År 4036 då mitt liv tog slut~

Det här hör väl hemma på Fanfictiondelen av forumet?

Jag tror inte det, eftersom att detta är något som Juliett Waterfall själv kommit på.

I fanfictionforumet finns berättelser som baseras på en viss fandom, t. ex HP, THG...

Det är sant

Nu kommer mer:


Hur många gånger jag fick höra det efter den dagen vet jag inte. Men en sak var säker. Jag ville aldrig, aldrig tro på det. Inte ens den kvällen när jag låg i min himmelssäng och mamma smekte min kind och viskade i mitt öra.
”Gråt inte mitt barn. Det kanske finns nått hopp kvar.” Men hennes händer darrade och hennes läppar mumlade, hennes ansikte var rynkigt och gråtfärdigt. Nej, inte ens då ville jag tro det!

Eller den dagen Justin berättade det. Justin med sitt långa lockiga hår och bruna stora ögon. Många som inte kände honom trodde han var en mycket snäll och ansvarsfull pojke. Men där hade de fel! Justin var den tuffast och modigast pojken jag träffat! Ända sen han räddade lilla söta Rebecca från att ramla ner för gungställningen har alla avgudat honom. Alla flickorna på gården var kära i honom sen den dagen. Ja, till och med jag var lite smått förtjust.
Varje kväll satt vi runt Vedboden och berätta skräckisar. Men det var alltid Justin som berättade de läskigaste. En dag hade jag blivit så rädd att jag tagit Axel i hand. Och just den där kvällen hade han berättat om ”Jordens undergång”. Han sa att han hade hört den av en av hans pappas jobbarkompisar när det inte var meningen att han skulle höra.
Alla blev så rädda att vi ville skrika. Men inte ens då ville jag tro det.

Super!!!

wåhå detta är awsome! *bevakar* : D

Super duper!
Jag älskar hur du skriver! Det flyter på som rinnande vatten. Du skriver väldigt fint och mjukt, vilket gör din text lättläst och djup.
Verkligen jättebra!

*Väntar desperat efter mer*

Superbra! ♥

Tack, jag blir så glad av era fina kommentarer C8
Här kommer mer:

Det blev kallare, och kallare. Där jag bott i öster hade det snöat, och snöat. Tänk er det, snö i Maj! Vi hade fått ställa in skolan för all snö. En dag har pappa inte kunnat gå till jobbet på sågverket. Vi hade blivit insnöade.
Och det är just den dagen jag ska berätta om nu. Den dagen vi blev insnöade. Den dagen jag fick det andra tecknet.
När jag vaknade den morgonen var klockan sju. Men ingen mamma var och väckte mig för att jag skulle gå till skolan. Det kändes lite skumt så jag sprang ner för den stora trä trappan utan att ens ha brytt mig om att byta om. Mitt vita nattlinne guppade hit och dit. Jag stannade på sista trappsteget. Mamma satt i vardagsrummet och tittade ut genom fönstret med stora ögon. Jag smög fram till henne utan att hon ens slängde en blick åt mitt håll. Jag satte mig ner bredvid henne. Då såg jag det. Eller egentligen kunde man inte se något. Bara vit utanför fönstret. Inget annat. Bara vit. Jag tittade på mamma som satt och tittade på fönstret. Det syntes lång väg att hon hade gråtit. Hennes gröna ögon var röda. Hennes bruna långa hår var tovigt. Innan jag han fråga hur det var fatt sa hon
”Li… ”
”J-ja.” Sa jag.
”Jag måste berätta en grej…” Mumlade hon.
”Ja?”
”Livet slutar någon gång…” Hon tog mina händer och smekt min kind.
”Och när slutar den mamma?” Sa jag och lutade mig framåt för att känna hennes lukt.
”När alla fem tecken är här…”
***

Den där kvällen efter mamma hade sagt det satt jag i mitt rum och funderade. Jag tog upp mitt lilla bruna antecknings block jag fått av mamma förra året. Det var mitt favorit block och alla sidor var nästan helt ner klottrade. Det tog en stund innan jag hittade en ren vit sida. Jag snurrade lite på den lilla bläckpennan innan jag skrev.

Fem tecken
Vind
Köld

Jag kom fram till att det måste vara de två första.
Sen satt jag och tittade ut genom fönstret för mer tecken- men det ända jag såg var den vita gården. Jag betraktade mig i den lilla runda spegeln i mitt rum. Varför har jag inte kunnat ha bruna ögon? Som lilla söta Rebecca? Såna där stora vackra ögon. Och sådant där långt lockigt blont hår… Hon är det perfekta! Namnet, utseendet- det berättade allt om henne. Och så var hon så liten och smal. Jag var helt motsatsen. Jag har brunt kort hår och blåa smala ögon. Jag var lång och inte alls smal. Men inte tjock för den delen häller. Mamma har alltid sagt att man inte får säga att man var tjock. Så jag har bestämt mig för att tro att jag var mitt i mellan. Och mitt namn… Li… Vad var det för namn egentligen? Två bokstäver liksom.
Mina funderingar av bröts av ett högt skärrade skrik.

Wooow! Perfect!

I want some moooore