Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Tyckte att ni förtjänade ett kapitel till idag då jag inte kommer att skriva på en vecka då jag har prov o.s.v i nästa vecka... -.-"

Kapitel 18

Samantha satt på en av väggbänkarna bredvid Lily i stora salen. De var drygt tjugo elever som blivit kvar i skolan över jullovet. Melissa satt på andra sidan om Samantha och såg ivrigt på James. Han stod längst fram i salen bredvid Remus och såg mycket vuxen ut. Men med tanke på hur Lilys ansiktsuttryck såg ut så verkade hon skämmas en aning.

”Öh...okej!”började han och såg ut över eleverna. ”Jag tänkte att ni ville ha något att göra innan det blir festmåltid i kväll!”
Eleverna nickade instämmande, de yngre såg väldigt ivriga ut. Samantha log mot dem, hon var också ganska nyfiken över vad killarna hade kokat ihop.
”Vi tänkte att vi kunde leka kurragömma i hela skolan, jag, Remus och James räknar såklart!” sade Sirius och två femteårselever från Slytherin fnyste men gick ändå inte därifrån.
”Kan vi inte göra en kombination?”ropade en kille som gick på första klass. Allas blickar vändes mot honom men han brydde sig inte om dem. ”Att vi gör så att vi kan räddas då vi blivit upptäckta?”
”Jovisst!”sade Remus. ”Om någon blivit fast så kan de som inte blivit de rädda dem genom att lägga handen på rektorns stol och ropa räddade. Då måste vi komma tillbaka hit och räkna om igen.”
”Bra idé”, sade Sirius och såg utöver de alla, ”men vi önskar att ni håller er här i närheten eftersom slottet är ganska stort.”

”Bara för att du har dålig kondition, Sirius!”flinade James och knuffade till sin kompis. Han gjorde en grimas. ”Vi räknar till hundra så spring och göm er då!”
Hela salen tömdes snabbt, bland dem sprang Lily, Samantha och Melissa i jakt efter ett bra gömställe. De hörde hur killarna högt räknade inuti stora salen då de snabbt gömde sig bakom ett av de stora persiennerna som dolde en orörlig staty av en örn.
Samantha trängde sig längst in i hörnet med Lily sittandes bredvid sig och Melissa satt längst ut för att kunna höra ifall pojkarna skulle komma förbi.

”För en gångs skull var de ganska smarta”, sade Lily med ett brett flin på läpparna. Melissa nickade instämmande medan Samantha förblev tyst. Den hemska känslan i magen kom tillbaka igen och hon skämdes över vad hon höll gömt. Hon borde berätta det och nu var det den bästa tiden att göra det då det var tyst och de var ensamma.
”Vad tänker du på, Samantha?”frågade Melissa och tittade på henne med menande snälla ögon. Sam suckade och tittade ner i stengolvet.
”Jag har något allvarligt att berätta,” sade hon och tittade rakt in i ögonen på Lily.
”Har det hänt något? Är du sjuk?”frågade Lily oroligt.

Samantha skrockade och skakade på huvudet, det var både en lycklig och skrämmande sak som hade hänt. Det var väldigt bra, men ändå helt och hållet dåligt. Hon visste inte från vilken sida hon skulle se det, hon var både överlycklig och skräckslagen.
Långsamt och tyst berättade hon för dem, allting som hade hänt och de lyssnade spänt och villigt ända tills hon tystnade. Hon tittade ner i marken då hon berättat, röd om kinderna och skrämd var hon också.
”Vi kommer att vara här hela tiden!”sade Lily uppmuntrande och lade en hand på Samanthas axel.
”Ja, vi lovar att stötta dig till hundra procent.”sade Melissa, ”Hur mår du annars? Du måste vara skräckslagen!”
”Det är jag också, men även överlycklig!”sade Samantha menande.
”När ska du berätta för honom?”frågade Lily allvarligt.
”Snart, så snart som jag hinner!”lovade Samantha och kände hur magen drog ihop sig igen.

Jag visste det! Tror att det var det jag trodde i alla fall
Jättebra kapitel!

Åååååååh! ♥

Bravo! C:

Nice!

Jättebra!!!

Underbar Vill ha mera xD *bevakar* ^^

mer

Kapitel 19

De hörde hur eleverna sprang med snabba steg utanför persinnen, hur de ropade då de räddade från att alla skulle bli fast. Killarna hade fortfarande inte tagit fast tjejerna och de var nöjda över det. Samanthas hemlighet tyngde inte lika mycket ner henne längre.
”Jag går och ser vad som händer!”viskade Melissa då det hade blivit tyst innan hon ställde sig upp och försvann. Det tog inte länge innan de hörde hur Remus ropade att han hade sett henne.
”De letar efter oss”, viskade Samantha allvarligt men på samma gång uppspelt, ”vi borde komma på en plan!”
Lily nickade instämmande och viskade sedan en idé i hennes öra. Samantha log brett innan hon ställde sig upp och kikade ut genom persiennerna.

Hon smög sig bort till ett av hörnen som fanns tio meter ifrån henne. Hon såg till att ingen av killarna såg henne innan hon kikade fram bakom hörnet och såg på James ryggtavla där han gick mot motsatt håll. Sirius sparkade på persiennerna som hängde från väggarna och närmade sig hela tiden Lilys gömställe. Samantha letade snabbt med blicken efter Remus men misslyckades.
”Här är jag idioter!”ropade Samantha högt och började springa bortifrån dem. Hon hörde hur snabba steg kom allt närmare henne, av två personer och hon hoppades på att Lily skulle lyckas smita in i stora salen.

”Fick dig!”andades Sirius i hennes öra då han fått fast i hennes hand och dragit henne till sig.
”Jag hoppas att du inte gjort sådär med alla som du fångat!”skrattade Samantha och Sirius skakade på huvudet.
”Nej då, endast de snygga.”svarade han och släppte henne innan han rynkade pannan åt hennes allvarliga ansikte. ”Det är något allvarligt som du har att berätta, eller hur?”

Samantha stängde ögonen och drog in ett djupt andetag innan hon nickade och lade sina händer djupt ner i fickorna.
”Vi måste prata”, sade hon och Sirius blev genast orolig i ansiktet.
”T-tänker du göra slut?”stammade han chockerat. Samantha tog bestämt hans hand i sin innan hon tog han med sig till en bänk som fanns i närheten. De satte sig ner bredvid varandra och Samantha såg rätt in i hans ögon då hon gjorde sig beredd att berätta. Hans allvarligt oroliga ansikte fick henne att bli ännu mer nervös.
”Okej”, började hon, ”det här kommer säkert som en chock för dig.”
”Är du allvarligt sjuk?”frågade han skräckslaget och Samantha suckade och log sedan mot honom.
”Du är gullig då du är orolig”, sade Samantha kärleksfullt. ”Jag ska inte göra slut med dig och jag är inte sjuk.”
”Jag tror jag vet vad det är som har hänt.”sade Sirius och log svagt mot henne innan han lugnt fortsatte med försiktig röst, ”du är gravid, eller hur?” han log då han sade det, knuten i hennes mage släppte.
”Ja,”svarade hon.

naaw :3 fett söta ^^