Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Yeyy! meeer! Undrar hur det går nu?!

Åååååååh, awesome! ♥

Yey jag gissade rätt!! Meeer!

Jättebra! ♥ Jag längtar C:

Jätte bra

Azum

Blev ett lite längre kapitel!

Kapitel 20

”ÄR DU GRAVID?”utbrast Remus och James förskräckt på en och samma gång. Alla i hela uppehållsrummet stannade upp och stirrade på Samantha där hon stod ensam med ett generat ansiktsuttryck. Som tur var det ganska sent på kvällen och de flesta hade gått och lagt sig, men de som var där så hade nog hört så det räckte. Nästa dag redan skulle säkert hela slottet veta att en elev på sjätte klass i Gryffindor var gravid.
Samantha hade väntat tills jullovets slut innan hon berättat för Remus och James, för hon visste ju inte precis hur Remus skulle ta det. Sirius däremot stod lutad mot soffans ryggstöd och tittade på sina vänner under pannluggen som hade växt sig alldeles för lång på sistone. Samanha hade hotat honom med att klippa den själv om han inte gjorde något åt den.
”Ja”, pep hon tyst och tittade ner i marken, hon hade varit det nu. I en månad, det var helt otroligt. Att en pytteliten bebis växte inuti magen på henne. Fast den plötsligt reaktionen av Remus var nog ännu mer av en förvåning.

”Grattis!”utbrast han och kramade hårt om Samantha, hon blev utan luft av förvåning. Aldrig hade hon trott att han skulle ha tagit det så där. ”Vem är den olycklige?” han skrattade då han sade det, ett vanligt skämt från Måntand.
”Inte är det väl Sirius bara?”flinade James mot henne. Samantha skrattade och nickade sedan.
”Tyvärr jo”, svarade hon skämtsamt och såg på Sirius lekfullt mördande blick.
”Vänta ni bara”, sade han hotfullt med blicken mot James och Remus som skrattade i ett. Samantha var lättad över deras reaktion, men hon visste inte riktigt om hon kunde tro att de trodde på henne. Kanske tog de det som ett stort skämt?

”Men hur länge har ni vetat?”frågade James, han var allvarlig den här gången och talade med låg röst för att de flesta inte skulle kunna höra dem. Sirius nickade mot mattan framför brasan och alla gick och satte sig där, med huvudena tätt ihop.
”Jag har vetat i en vecka, Samantha i två.” svarade Sirius med ett lätt axelryck. Han och Samantha hade fortfarande mycket att tala om, de skulle bara vänta tills de fick chansen att tala om det. Sirius hade sagt att de skulle fortsätta som vanligt och tala då de båda hade smält det. Hon hade förstås hållit med, han hade bra planer ibland. Men hon hade ändå sagt att de var tvungna att bestämma sig snart vad de skulle göra.

”När...öhm..hände det?”frågade Remus och harklade sig. James riktade en hård armbåge i armen på honom men han hann vika undan.
”Säkert då ni smet till den spökande stugan förra månaden!” gissade James och vickade på ögonbrynen. Sirius slog till honom på axeln innan han tittade in i elden. ”Okej, förlåt. Det här är allvar, jag vet!”
”Bra, äntligen förstår du!”suckade Sirius, hans nerver verkade brista snart.
”Men är ni faktiskt seriösa? Är inte det här ett stort skämt?”frågade James och Samantha suckade, hon hade förutspått denna reaktion också. Inte på spådomskonsten, utan för att det var en självklar fråga.
”Nej, Tagghorn, det är sant.” sade Sirius och tittade allvarligt in i ögonen på sin bästa samt trognaste vän.
”Är ni inte skräckslagna?”frågade Remus och tittade storögt på dem.
”Jag var det i början, ni vet, då jag fick reda på det. Men det känns lättare nu då jag har vågat berätta det.”svarade Samantha.

”Jag förstår dig”, sade Remus och gav henne en vänskaplig enarmad kram, ”vi är här för er båda.”
”Har ni redan bestämt er för hur ni tänker göra?”frågade James och lutade sig bakåt, Sirius såg snabbt på Samantha innan han vände sig mot James igen. Han hade säkert tänkt massvis på det, precis som Samantha själv. De gick på sjätte klass på Hogwarts, de hade fortfarande ett och halvt år kvar. De var ju bara sexton år! Inte kunde de ta hand om ett barn heller, eller? Samantha hade alltid gillat barn, men att föda ett verkade vara så omöjligt. Åtminstone med tanke på allting som hade hänt och hur allt stod till.
”Nej, det har vi inte.”svarade Sirius och James nickade. ”Men vi har varit till madam Pomfrey och talat om det för henne.”
”Vad sade hon då?”ville Remus veta direkt.
”Att hon stöttar oss för vilket vi än väljer och att vi borde tänka på det stora ansvaret för att behålla ett barn, ni vet. Det vanliga.”svarade Samantha och Remus nickade i takt med James huvud.

”Vi ville egentligen veta vad ni tycker?”sade Sirius och lade armen om Samantha, hon var nöjd över att han inte ignorerade henne totalt. Det som hade varit hennes största rädsla, att hon skulle bli ensam med hela bördan. Hon hade inte ens berättat för sina föräldrar om problemet, men de hade tillräckligt med problem så det räckte och blev över.
James och Remus såg på varandra, de verkade tänka väldigt effektivt innan Remus frågade vad Melissa och Lily hade sagt om saken.
”De säger att det är svårt att uppfostra ett barn i vår ålder, men att ifall Melissa skulle vara i denna situation så skulle hon inte ens överväga att behålla det. Lily däremot skulle göra tvärtom.”berättade Samantha. James log snett och tittade in i elden, Remus suckade bara.

”Om ni vill veta min åsikt”, sade James utan att ta bort blicken från elden, ”så skulle jag behålla det, fast ni är unga och det låter helt omöjligt och idiotiskt. Men ett barn är något som följer med hela livet, en sådan upplevelse kanske ni aldrig mer får uppnå.”
”Jag håller med Tagghorn”, sade Remus och lade en hand på James axel.
Sirius såg på Samantha, de visste nu vad deras kompisar tyckte i alla fall.
”Tack för ert stöd”, sade Sirius och drog på munnen. Men att behålla ett barn, det lät så omöjligt i Samanthas öron. Fast hon ville, på samma gång som hon inte ville det. Hon skulle bestämma sig, så småningom.

”Vi går och lägger oss”, sade Sirius och ställde sig upp, Samantha följde tätt efter honom upp till pojkarnas sovsal. Hon hade sovit där en gång förut, som tur var det söndag nästa dag så de kunde kanske tala ostört någonstans.
Samantha lade sig ner i Sirius säng och han lade sig bredvid henne.
”Är du okej?”viskade han och Samantha nickade.
”Du då? Är du okej?”frågade hon och stängde ögonen då han släckte ljuset.
”Klart det”, svarade han och somnade med handen på hennes mage.

Jag visste det! Superbra!

Totally awesooooooooome!

Underbart, jag tror jag är kär.. ^^,