What the shadows tell us [PRS]

Det var mitt under en dejt som Samuel hittade honom. Audrey hade lett dem genom stadens vindlande gränder, in på ett undangömt kafé där kaffedoften låg som ett tungt täcke i luften och jazz smög sig ur en raspig gammal grammofon. De hade skrattat, rört vid varandras händer över bordet. Men innan de ens hunnit beställa hade något fångat Samuels uppmärksamhet. En vägg – täckt av svartvita fotografier och gulnade tidningsurklipp. En slags hyllning till stadens förflutna. Han hade låtit blicken glida över bilderna utan egentlig tanke, tills ögonen fastnade på någonting. Eller snarare – någon. Där. Mitt bland bleknade porträtt av gamla borgmästare, fabrikarbetare och fotbollshjältar – stirrade ett bekant ansikte tillbaka – självsäkert och arrogant. Med händerna i fickorna, som om han ägde hela världen. Samuel kände hur blodet drog sig undan från ansiktet. Det var han. Samma kille som hade skadat och hotat Audrey. Artikeln handlade om någon löptävling, men det var inte prestationen som etsade sig fast i Samuels minne. Det var namnet. Andrew Draven.

Det hade varit förvånansvärt enkelt att leta reda på honom efter det. Och tre dagar senare stod Samuel i utkanten av en ödslig skog. Han hade förföljt Andrew, lärt sig hans mönster. Vart han gick. När han gick. Och viktigast av allt – när han var ensam. Han skulle inte använda våld, hade intalat sig själv att det här inte fick sluta som i den mörka gränden. Inga slag. Inget blod. Han skulle bara prata med killen. Men när han hörde stegen i fjärran, när han såg den välbekanta figuren komma joggandes mellan träden – klädd i en tunn löparjacka, mössa neddragen och hörlurar i öronen – då väcktes någonting inom Samuel. Och han följde efter.
Andrew stannade till vid en klippavsats, tog ur hörlurarna ur öronen och lutade sig framåt. Han andades tungt, lät ångan från munnen virvla upp i kylan och hörde inte stegen bakom sig förrän Samuel bara stod några meter ifrån honom.
”Helvete!” flämtade Andrew och ryggade tillbaka. Han skrattade till, men leendet dog snabbt ut när han såg det mörka i Samuels blick.
”Vad vill du?” väste Andrew, mer irriterad än rädd.
Samuel blinkade inte. Rösten var låg, kontrollerad när han svarade:
”Jag vill att du betalar. För vad du gjorde mot Audrey.”
Först såg han förvirrad ut, men snart förändrades någonting i Andrews ansikte. Som om det plötsligt gick upp för honom vad det här handlade om. Han slängde ur sig en kaskad av svordomar, spottade fram Audreys namn, och när han började kallad henne det ena fula ordet efter det andra, tog det inte lång tid innan Samuel var över honom. Fylld av ett raseri han aldrig känt tidigare. Han slog, hårt. Andrew försökte dra undan honom, men Samuel grep tag i hans jacka. Den andre vred sig, försökte slå sig fri, men Samuel höll honom som i ett järngrepp. De rörde sig i en dödsdans, två silhuetter i snöns virvlar, tills Andrews föll baklänges, in i ingenting. Armarna flaxande – men marken var borta under honom. Samuel såg paniken i hans ögon precis innan han försvann ner för stupet. Sedan - ett kras, ett knak och… tystnad. Samuel stod kvar. Hjärtat bultade mot revbenen. Han stirrade ner.
 Sedan backade han. Ett steg. Ett till. Och sedan började han springa. Det hade varit en olycka. Andrew Draven föll. Han tappade balansen och… föll. Nej. Vem försökte han lura? Andrew hade inte fallit. Han hade blivit knuffad. Samuel ökade farten. Plötsligt tacksam över alla tidiga mornar som han hade dragit sig upp ur sängen och sprungit en runda innan de andra på skolan ens hade vaknat. Han svängde av stigen och tog en genväg genom björksnåren. Insåg då att snön hade börjat falla igen. Och snart skulle alla spår vara borta…

När Samuel klev genom korridoren några dagar senare kändes det fortfarande som att det stod "Mördare" i röd tusch över hans panna. Men allt på skolan fortsatte som vanligt. Ingen verkade ana något. Ingen viskade bakom hans rygg. Nej, allt var lugnt. Eller… nästan. För när han kom in i matsalen såg han något som fick honom att snubbla till. Dagens tidning. Och på framsidan – ett foto på Andrew, med samma självsäkra och dryga ansikte. Men det handlade inte om någon löpartävling den här gången. En tjugoåring hade hittats... mördad. Samuels hjärta rusade. Skulle polisen storma in och gripa honom vilken sekund som helst? Fanns det något – minsta lilla – som kunde binda honom till platsen? Han drog ett djupt andetag. Han måste hålla sig lugn. Hålla masken. Vara sitt vanliga, glada jag.
Med en ansträngd normalitet hämtade han lite gröt och gick bort till bordet där Audrey redan satt. Han lutade sig fram, gav henne en snabb kyss på hjässan och slog sig ner bredvid. Alla visste att de dejtade nu. Han behövde inte längre dölja sina känslor för den här fantastiska tjejen.
"Godmorgon," sa han mjukt. Såg sedan tidningen i hennes händer. Och chocken i hennes ansikte.
"Vad har hänt?" frågade han lågt, trots att han redan visste.