Skriva av sig-tråden

hahaa justja xD

Jaaa precis !

Jag må ha inlett detta året med extremt grov ångest trots att jag haft en bra dag, men det ska inte få påverka mitt år! Detta ska fan bli bra asså

Har så blandade känslor för 2023. Tar studenten och efter det ska jag göra värnplikt. Något jag verkligen inte trodde skulle hända, men oavsett vad så lär det bli en erfarenhet iallafall. Men liksom vet att jag kommer tappa vänner och få nya och känns verkligen som att allt kommer förändras. 2020, 2021 och 2022 var de bästa och värsta åren på samma gång och 2023 lär fortsätta i samma spår förmodligen. Men känner verkligen att tiden går och alla blir äldre, är så långt ifrån den lilla 12 åringen jag var en gång i tiden.

När klockan slog tolv och ett nytt år började, bad jag en tyst bön att min "kompis" inte ska styra mig och ta ifrån mig min glädje som hon gjorde i fjol. Att jag kan säga att jag har annat för mig och att hon inte håller mig och pojkvännen ifrån varandra samt att hon inte kräver att jag ska sova över hos henne från fredag till söndag, när jag säger att fredag till lördag är lagom. Eller att hon låter bli att ringa, när hon vet att jag är hos mamma och pappa, eller skickar sms när jag är med killen. (Det är ett mirakel att han inte började klaga över att hon tog över som hon gjorde.)

Plus att hon inte ska kräva att jag ska komma på fina helger, men att min pojkvän ska glo i väggen.
Jag hoppas jag får is i magen och kan säga åt henne. För hon måste förstå att jag är olik henne och har ett annat syndrom än vad hon har. Jag kan inte vara med folk dygnet runt, för då rinner energin ut.
Missförstå mig inte. Jag kan vara social ett tag, men sedan behöver jag egentid. Då funkar jag

Det bästa vore om hon blev ihop med sitt ex igen. Då skulle hon lugna sig, samt bli lika trevlig, förstående och jordnära som hon var när jag började på teatern. (Eller vad säger ni, Avis Fortunae och Solkatten?)

Mintygirl89 Om hon inte slutar vara jobbig eller inte accepterar dig som den du är så borde du verkligen sluta umgås med henne helt och hållet. Om det är svårt att säga till så be dina föräldrar om hjälp att prata med henne ordentligt. Man är inte en kompis om man får andra att må dåligt eller tvingar någon att göra saker man inte vill. Känns som att hon kanske behöver hjälp tex terapi då hon verkar ha helt ändrat personlighet sedan du träffade henne. Hoppas det blir bättre!

Hur lär man sig att säga vad man tycker och tänker? Jag har sån galen rädsla för konflikt, och även så stora problem med att dela med mig av mina egna känslor. Orden fastnar i halsen och istället för att säga ifrån så håller jag med eller ler och nickar. Jag känner mig så galet mesig och är så frustrerad över detta. Har hört variationer av meningen "Jag kan inte föreställa mig dig som arg, du blir aldrig arg!" hela mitt liv, ingen jag träffar tror att jag kan bli arg eller ryta ifrån. Men jag är arg nästan varje dag, fastnar i småsaker och överanalyserar allt. Att ta upp det med personen i fråga eller prata om mina känslor eller tankar med andra tar så galet mycket energi från mig, och det slutar alltid med att jag gråter eller får sådana galna skamkänslor. Jag hatar att gråta framför andra människor och tror det bidrar till att jag aldrig vill öppna upp mig, för det slutar alltid i gråt oavsett vad det är jag pratar om, så länge det är det minsta känsligt på något sätt så blir det tårar.

Jag är en extrovert person, har mycket vänner, har aldrig bråkat med en enda. Om det händer att jag säger ifrån någon gång, eller har minsta ton av irritation eller ilska i rösten så får jag skuldkänslor direkt efteråt och går och ältar det i dagar.

Jag känner att det nu börjar påverka mina relationer, kanske inte så tydligt för andra parter men så tydligt för mig. Jag har så mycket jag håller inne hela tiden, och förstår att det är så frustrerande även för andra (speciellt min kille) att märka att jag håller saker inne - jag har inte världens bästa pokerface. Jag vet inte vad fan jag ska göra längre, skäms så mycket och det känns ibland som att jag kommer explodera med alla dessa känslor jag håller inne.

Jag vill vara en cool, passionerad, smart och eldig person som alltid uttrycker sin åsikt och som kan ta tjafs och disskussioner. Jag är verkligen inte en sån. Föddes med "snälla-tjejen"-syndromet och kommer säkert dö sån också, men ett liv med skam och rädsla är ingenting jag vill ha i mitten.

Hoppas 2023 blir året jag i minsta fall börjar öppna upp lite i alla fall. Jag hoppas inte på storbråk, men något tjafs hit och dit vill jag kunna ta utan att livet förstörs i en vecka framåt. Det är ju bra att tjafsa för relationer har jag hört, vi får se om min håller eller inte.

Solkatten, tack för dina tips.

Hon går hos en kurator, och arbetsledarna på teatern är medvetna om vad som har hänt, så de kan hjälpa mig prata med henne.

Cindy: Känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver (förutom det med att vara extrovert och ha mycket vänner och så). Jag har också svårt att säga vad jag tycker, rädd för konflikter osv. Så många gånger som någon har sagt något som jag tycker är dumt eller fel men har bara låtsas som ingenting, bara ignorerat det. Det är inte så att jag inte vet vad jag skulle ha sagt utan jag vet precis vad jag vill säga men det går bara inte. Jag känner mig nästan som en annan person inombords än hur jag beter mig och jag hatar det. Förutom att jag aldrig vågar säga något så är det också så att jag bara inte orkar bryr mig (fast jag såklart gör det). Vet inte hur jag ska förklara, men jag blir bara så trött på folk som tjafsar hela tiden, skapar bråk eller drama för det känns så onödigt. Dessutom om man skulle säga emot någon skulle folk bara bli sura och kalla en för känslig också kanske dom inte pratar lika mycket med en pga det eller något. Jag vet inte. Men hur som helst hatar jag ändå att inte kunna säga vad jag tycker och känner. Jag är dessutom en person som inte visar känslor så all irration och ilska håller jag bara inombords medan jag kan se helt neutral ut på utsidan som om inget hänt. Så ingen vet om jag är upprörd. Det ända settet jag visar att jag är upprörd är genom att vara passiv arg och nästan ignorerar personen en stund eller går därifrån och inget av det är särskilt hälsosamt i längden precis. Har liksom inget bättre sätt att hantera känslor på...

tror jag måste ba börja ta livet lite mindre seriöst. nothing is deep enough för att orsaka sån här ångest liksom.

Träffade mammas sida av familjen i förrgår och för första gången sen innan covid var vi typ hela skaran. Jättemysigt självklart men herrejävlar vad komplicerat det blir när jag både är jätteglad för hur det gått för alla men också sjuuukt svartsjuk- undrar genuint om jag bara är en toxic männsika low key