PRS Lupple och Emma07

Zacharias log och nickade lite emot honom med en gång.
"Jag lovar", sade han mjukt, lade huvudet lite på sned igen då han svarade. Då var det som han hade misstänkt, och det fick honom att ännu en gång lova sig att ta det lugnt då, se till att inte omedvetet pressa honom till något. Men ändå så ville han så gärna vara med honom. Han skrattade lite lätt till åt hans lilla kommentar om att han skulle blunda, hur skulle han kunna göra det med honom där? Han flinade brett mot honom.
"Jaså?", frågade han retsamt, närmade sig för att återigen kyssa honom, men denna gången allt mer passionerat än kyssarna innan och smekte med händerna över hans rygg, allt längre ner vågade han sig faktiskt på.

Benjamin skrattade till när han närmade sig och kände kyssarna. De var mer passionerade. Och hans händer. Han slöt ögonen och la ena armen om hans nacke och andra kring hans midja och drog honom närmare och besvarade kyssarna lika passionerat, kanske mer.
Hela hans kropp svarade på beröringarna och kyssarna och all oro, all rim och rason bara rann ur hans huvud och det enda han kunde fokusera på vad Zach.
Han kramade om hans hår och kände hur hans andning blev mer ansträngd och han avslutade kyssarna och släppte taget om hans hår och han var tacksam över mörkret. Att man inte riktigt kunde se tydligt.
Han var chockad över hur hans kropp hade reagerat, hur han hade reagerat och det kändes som han borde säga något men han kom inte på en enda sak.

Zacharias log, och hans svar när han kysste honom.... Att ha honom närmare sig, känna hur han så passionerat besvarade kyssen, hans armar kring sig.. Jösses. Det fick honom att längta efter mer och mer, och han kände ett litet stygn av besvikelse då han drog sig undan. Han visste inte varför han gjorde det, hade han varit för på? Men ändå tyckte han ju att Benjamin besvarat det lika mycket. Han lade handen emot hans kind, såg på honom. Så gott han nu kunde i mörkret.
"Du behöver inte hålla tillbaks något med mig", viskade han, visste inte ifall det var där skon klämde men kanske. Att han kanske inte vågade visa det ordentligt.

Benjamin kände sig besviken på sig själv och arg, varför hade han ens tänkt någonting? Det hade ju varit så bra och det var inte konstigt att det hade varit det. Det var ju Zach. Han borde ju vara glad över sin reaktion, det hade ju utan tvivel visat vad han kände. Att han var helt rätt här med honom.
Han kände hans hand mot sin kind och flyttade den mot sin mun och pussade honom lätt på handen.
Hans ord fick honom att rodna och han bet sig osäkert i läppen.
Det var en bra sak att höra och han nickade sakta.
"Jag vill inte hålla tillbaka nått. " Mumlade han tyst.
" Det blev mer som en chock kanske. " Sa han lågt. Inte för att det lät bättre, inte alls det lät bara hur dumt som helst.
"Eller alltså. Det blev bara mycket. " Mumlade han och flyttade hans hand mot sitt hjärta som slog både hårt och snabbt. Inte för att det kanske var den delen av honom det märkes mest på men han kanske skulle förstå.

Zach log lite av hans puss, han älskade såna där små saker som bara var alltför gulliga.
"Gör inte det då", sade han mjukt, log lite uppmuntrande emot honom. Han ville att han skulle våga visa precis vad han ville och kände med honom, men han förstod också att det kunde vara svårt. Väldigt svårt.
"Om det är mycket, så släpp det för stunden. Vi måste inte göra nåt, vi tar allt i din takt", sade han mjukt, log då han kände hans hjärtslag. Det räckte för att han åtminstone skulle förstå en del, och att han hade den inverkan på honom fick honom att le lite.
"Och du behöver inte skämmas det minsta för hur du reagerar, sånt är normalt", sade han.

Benjamin nickade lite. Han skulle träna på detta, att inte hålla tillbaka.
"Jag ska träna på det. " Viskade han och nickade sedan.
"Jag vet. " Sa han tyst. Han förstod ju att de inte behövde göra något men han var lite irriterad på sig själv för att inte mentalt vara redo.
" Det är underbart att du säger det. " Viskade han ärligt och rodnade sedan ännu en gång och skrattade lågt.
"Åh tyst. Jag vet det. " Mumlade han nervöst men smekte honom över kinden.
" Du är för bra för att vara sann." Viskade han sedan och log mot honom. Gav honom en mjuk puss och la sig sedan lite mer tillrätta.

Zacharias nickade lite, träning lät bra och han skulle mer än gärna ställa upp och bli tränad på. Han log lite då han fick höra att han blev så pass glad av hans ord, hur gärna han än skulle vilja vara med honom så spelade det ingen roll. Han var ganska säker i sig själv, men han misstänkte att Benjamin inte var lika säker när det gällde såna saker. Och då fick det ta den tid det tog tills han var säker. Tills dess skulle Zacharias finnas där och stötta honom. Eller ja, efteråt också såklart.
"Du med", svarade han mjukt, med ett lika mjukt leende. Han lade sig lite bättre, vilket innebar att han låg med huvudet emot honom vilket var en mycket bekväm ställning. Och till sin egen förvåning somnade han snabbt, antagligen så var han väl egentligen så utmattad efter att knappt ha sovit det sista att han nu när han väl kände sig trygg tog igen det.

Benjamin såg på honom när han la sig rätt och höll ena armen om honom och såg honom sedan somna.
Han log över att han så fort hade somnat och han låg själv vaken en stund och bara iakttog honom och tänkte.
Han hade en jäkla tur eftersom Zach fanns i hans liv.
Och med den tanken så somnade även han.

Hela natten så sov han djupt och han vaknade på morgonen väldigt utvilad. Han tog upp sin mobil från en bänk för att se vad klockan var. Den var fortfarande tidigt men det var söndag(?) och han visste att hans föräldrar skulle få spel om han inte dök upp i kyrkan om några timmar. Och han antog att desto mindre anledning de hade för att få spel desto mindre anledning hade de att störa honom. Han smög tyst och försiktigt upp ur sängen och gick ut till köket och öppnade kylskåpet för att se vad som fanns där.
Han ville laga frukost åt Zach och han stod länge och studerade vilka ingredienser som fanns och beslutade att göra pannkakor. Det var väl en mysig söndagsfrukost? Det tog honom inte jättelång tid att laga det och han var väldigt nöjd med sitt resultat efter att ha lagt upp allt på en bricka och även tillbehör till och gick sedan tillbaka in till sovrummet för att väcka honom.

Zacharias sov för en gångs skull riktigt bra, och vaknade först inte ens när Benjamin gick upp. Han hade väl så pass mycket sömn att ta igen att han inte vaknade i första taget. Däremot vaknade han till lite mer en stund efter att han gått upp, och blev genast lite orolig över att Benjamin inte var kvar där. Men han kunde ju faktiskt bara ha gått upp för att gå på toa eller något i den stilen. När han just hade tänkt kliva upp för att se vart han tagit vägen, klev han in i sovrummet och Zach log genast brett. Han var ju bara för gullig, hade han gått upp och fixat frukost?
"Men vad har du fixat?", frågade han med ett leende.

Benjamin såg på honom hade tänkt att väcka honom med en kyss eller nått liknande när han redan var vaken.
Det gjorde honom lite besviken men ändå inte. Han var vaken.
"Godmorgon. " Log han och gick fram och ställde brickan försiktigt på sängen och la sig sedan själv i sängen, drog täcket försiktigt om sig och flinade.
"Frukost. " Log han brett och såg på honom.
"Till dig min älskling. Och till mig." Log han och tog en av tallrikarna och lastade över lite pannkakor.
Gjorde i ordning dem innan han började äta.
"Ta för dig." Log han och nickade mot pannkakorna och såg sedan på honom en stund innan han fortsatte att äta.