Skriva av sig-tråden

"How can you blame a child for not being normal?"

Den här videon är så bra och viktig att titta på! Hon förklarar verkligen hur det är att växa upp och vara annorlunda med autism! Även om alla har olika erfarenheter så är det mycket känslor som stämmer. Hon är från Sverige men bor i Nya Zealand! Jag önskar verkligen att folk kunde visa lite mer empati och iaf försöka vara lite mer förstående, det borde väl ändå inte vara så jäkla svårt. Speciellt oss autistiska tjejer är väldigt bra på att läsa av andra och lära sig tidigt hur man ska vara för att känna sig mer accepterad av andra än att våga vara sig själv. Det är hemskt att behöva växa upp sådär. Tänk om man bara fick vara sig själv utan att vara rädd för att på något sätt bli dömd eller få kommentarer att det är fel eller konstigt. Det är inget fel eller konstigt med att ha autism, bara annorlunda.

Det känns inte bra att jag ska vara borta från mitt barn i 9-10 timmar varje vardag från och med måndag. Det känns fel i hela kroppen samtidigt som en del av mig verkligen vill jobba med mina kollegor igen.

Jag blir så ledsen att min katt inte accepterar kattungen. Hon morrar och gömmer sig under sängen. Vägrar äta och gå på lådan. Köpte Feliway Friends och hoppas att det ska lösa sig. Molly verkade ju så intresserad av andra katter. Några tips?

Satte du ihop dem direkt?
I så fall är det inte det som rekommenderas
Man ska ha dem först i varsitt rum och sedan ett galler så att de kan se varandra.
Och sedan kan man prova korta stunder

Nej, det gjorde jag inte. Introduktionen har gått bra mellan katterna. Lite jobbigt och trångt med 3 lådor åt katterna. Den första katten som är en riktig diva som måste ha två lådor.

Håller också på med diamantmålning och väntar på en titanic bild också i fyrkantiga pärlor då.

Ljusbord kommer verkligen göra skillnad kan själv inte hålla på med det utan ljusbord.

Myst med mina fina råttor, känns extra viktigt nu då jag i torsdags var nära att förlora en av dem.
Min ena tjej, en glupsk dam, satte i halsen och höll på att dö. Räddade henne och efter ett dygn i sjukburen fick de flytta tillbaka till sin bur igen.

Men den här helgen hade kunnat bli en ledsam helg, och jag är så tacksam att det inte blev så. ♥

Jag mår piss. Saknar pappa och vill bara höra hans röst igen. Kommer börja gråta och jag pallar snart inte det.

Det är mer än ett år sedan jag förlorade det mesta av min fungerande syn och snart 11 månader sedan jag blev opererad och fick tillbaka den igen. Fortfarande drömmer jag mardrömmar om att jag förlorar synen på nytt och detta har nu blivit min vanligaste återkommande dröm. Varje gång känns det lika hemskt som när det faktiskt hände, och drömmarna känns så verkliga att jag ibland måste dubbelkolla att jag faktiskt har fungerande syn när jag vaknar. Jag vet att det skulle kunna hända igen, men sannolikheten är väldigt liten. Jag vet också att man kan leva ett helt utmärkt liv utan syn, jag känner flera som gör det, så varför känner jag mig så rädd?

Blir så irriterad över allt pappersarbete och att behöva ansöka om tillstånd att sälja fritidsboende. Och att behöva betala tusenlappar på det. Herregud! Jag är den enda arvingen efter mamma. Ska det vara så komplicerat? Jag vill helst ha stugan sålt innan vintern!!! Har inte råd med att ha stugan och lägenheten samtidigt. Speciellt med elräkningarna.