Skriva av sig-tråden

MÅSTE börja lyssna på mitt huvud när jag vet att jag inte har mer energi att slösa liksom ja det är jättekul att vara med folk men?? Kommer det verkligen vara kul när jag inte har någon social energi kvar alls? Nej! Nu är jag här ändå fylld av ångest och otrevlig och jag gillar inget och ingen och jag visste att det här skulle hända

Ibland känns det som att det aldrig kommer bli något av mig. Att jag aldrig kommer hitta ett meningsfullt jobb jag tycker om och är bra på, att jag aldrig kommer hitta någon som älskar mig och att jag till sist kommer dö fattig och ensam.

Jag känner ofta att ingen vill ha en sån som mig. Ingen skulle väl vilja anställa en som är synskadad? Ingen skulle väl vilja leva tillsammans med en som är synskadad? Ingen skulle tro på att jag kan klara av det mesta själv, även om jag vet att jag kan. Det känns som om det jag drömmer om min framtid är förbjudet, att det inte är till för sådana som mig.

Till våren ska jag börja på folkhögskola och jag är nervös. Tänk om ingen kommer se mig för den jag är eller tro på mig?

Aw. Jag tror det finns många människor som lever med synskada och som jobbar. Såg en man som hade en såndär käpp ni använder som pendlade varje dag med samma tåg som mig för ett antal år sen. Antagligen skulle han till jobbet. Jag var alltid så imponerad över hur han visste hur långt han skulle gå på perrongen för att komma till rätt dörr när tåget kom och kliva in där utan problem. Han gick aldrig fel!

Du kanske kan arbeta med att designa program eller nåt liknande för personer som har synnedsättning? Då du har det själv vet du ju vad ni behöver på ett sätt som vi andra inte vet. Borde finnas mycket jobb där! Göra saker i jobbet som kan underlätta de människornas vardag. ^^

När det gäller att hitta någon att leva med så behöver du inte oroa dig! Det finns människor som inte bryr sig om din synskada! Rätt person kommer dyka upp så småningom. Nån som ser dig för den du är. (Sorry för formuleringen haha.)

Funderar på om det finns typ forum på nätet för människor med synnedsättning? Det kanske kan vara något att kolla upp? Om du känner att du behöver lite stöd från andra personer som lever med samma sak. Jag vet att du kan se lite men ändå. Få höra andras historier och få motivation från de som inte kan se men som ändå lever fina liv! ♥

Jag hatar att berätta för någon hur jag känner mig för då får man bara som svar att jag verkligen inte borde tänka så (vilket jag såklart redan är ganska medveten om) vilket bara får mig att känna mig förminskad typ eller så säger dom åt mig vad jag borde göra och inte göra som att det ska få mig att känna mig bättre men istället ger det mig bara mer press och jag känner mig ännu mer misslyckad då jag inte orkar. Jag är så trött på att hela tiden känna mig så ensam och missförstådd. Folk förstår ibland men ändå inte! Dom vet inte hur det känns. Livet gör mig så stressad och överväldigad. Det hjälper inte att jag är så himla socialt awkward och aldrig vet vad eller hur jag ska säga saker. Det gör att jag skäms över mig själv och hela tiden drar mig undan. Orkar inte med människor och vill bara vara för mig själv. Känner mig mer ensam bland andra än när jag är själv. Har därför väldigt svårt att öppna mig för andra och har väldigt svårt att lära känna någon då jag har noll självkänsla och självförtroende. Känner mig så misslyckad i livet typ. Det går ju så himla bra för alla andra. Känner mig så stressad och orolig för framtiden på så olika sätt.

Hej, är det någon här som köpt något från Temu?

Och i så fall, vet någon om varför det kan vara så billigt på Temu?

Alltså, t.ex om jag beställer 1 diamantpaintning på diamantpaintning.se så går 1 bid på typ 60X80 typ på ca 2000 kr.

Men exakt samma bild och samma storlek på Temu går typ någonstans kring 200-300 kr.

Hur kan det skilja så pass mycket pengar?

För att temu inte betalar konstärerna bakom konstverket på dimondpaitingen och dom ska ha stulit konst från tex dimondart club. Det är dyrare på andra ställen för att konstnären bakon fotot ska också ha sin del. Temu är den sista sidan jag litar på när det kommer till dimondpaiting.

Sitter och tittar på den nu. Minns verkligen hur hemsk tid det var.
Minns att jag hade en kompis som bodde på samma gata som mig tre hus ifrån (jag kunde se hennes hus från mitt hus) men hon vågade inte ens gå hem själv utan att nån stod i dörren och tittade att hon faktiskt hom hem! Och vi var ju bara barn då!

Huvva !

men väldigt intressant dokumentär. Man blir påminnd om hur jobbig tid det var !

Jag också, hur mkt det formade oss som barn. Han slängde en kvinnas skor bara några hus från mig, inte undra på att mamma inte ville att jag skulle gå ut själv.
Skriver mer på messenger ♥

Eller hur !
Ja, förstår henne ;O Mina föräldrar ville inte heller att jag skulle gå ut själv. En annan vän bodde kanske 3 minuter från mig, min pappa följde henne hem när hon varit hos mig och hämtade mig när jag varit hos henne. Vanligtvis kunde vi gå själva men inte då.

Hatar när saker inte går som tänkt