PRS Lupple och Emma07

Zacharias såg på honom med ett brett leende, riktigt glad över hans lilla överraskning.
"Godmorgon", sade han mjukt. Det här var något helt nytt för honom, även om Benjamin tidigare ju visat att han brytt sig om honom så blev det mer påtagligt av såna här händelser. Och Zach fullkomligt älskade honom för det, att han brydde sig så. Att känna sig sedd på det viset och omhändertagen var en helt ny slags känsla.
"Jag älskar dig så otroligt mycket, tack", sade han mjukt, satte sig upp och tog för sig lite av pannkakorna.

Benjamin log glatt över hans ord. Han var glad över att Zach hade tagit denna överraskning på ett bra sätt.
"Så jag antar att överraskningar är en bra sak?" Log han nyfiket och såg på honom och satte sig lite bättre och fortsatte äta.
Han var otroligt hungrig. "Har du sovit gott?" Sa han sedan och såg på honom. Han såg piggare ut mer utvilad och det gjorde honom lycklig.
Han gillade att se Zach må bra och vara på bra humör.
Helt ärligt hade han inte sett Zach på speciellt dåligt humör någon gång bara i dåligt skick.
Han undrade om det var positivt eller negativt, för självklart var det positivt att de kom så bra överens men negativt för tänk om de båda bara exploderade en dag? Den tanken skrämde honom och han bannlyste tanken lika snabbt som den kommit.

Zacharias log brett mot honom ännu och nickade instämmande. Självklart, såna här överraskningar kunde han definitivt vänja sig vid.
"Det är dem verkligen", sade han leendes, han gillade överraskningar överlag. Eller ja, så länge dem var positiva iallafall - att bli överraskad med nåt negativt var aldrig särskilt kul.
"Väldigt gott. Och du?", frågade han mjukt, för en gångs skull hade han sovit bra - han hade sovit igenom hela natten utan att vakna och inte ens haft en mardröm, vilket numera var rätt ovanligt för honom.

Benjamin gjorde en mental notering om att Zacharias gillade överraskningar. Vilket garanterat skulle bli användbart vid flera tillfällen.
" Bra. Riktigt bra. Du var ju där. " Log han och kramade hans ena hand lätt och åt sedan upp de pannkakorna han hade tagit till sig innan han lutade sig bakåt och såg mot klockan.
"Jag måste sticka tidigt. " Sa han tyst och stirrade lite på täcket.
"Familjeplikt. " Sa han lågt och såg mot honom.
Han ville verkligen stanna men samtidigt så var det dumt att göra sin familj mer upprörd.
Även om han väldigt gärna skulle gilla att göra dem arga. Bara någonting för att få dem att reagera. På senaste hade de ju använt någon konstig teknik om att prata om de i hans närhet specifikt Zach på ett omänskligt sätt och sedan pratat om honom själv över huvudet på honom. Och det irriterade honom något otroligt.

Zacharias skrattade till lätt, väldigt glad över hans ord. Tänk att han kunde ha den inverkan på honom. Han åt upp de sista pannkakorna han hade på sin tallrick, såg på Benjamin och lyckades förhoppningsvis dölja sin besvikelse. Han ville inte att Benjamin skulle behöva gå redan, han ville tillbringa mycket mer tid med honom, men någon gång måste han ju gå och behövde han iväg så behövde han det.
"Ingen fara, jag klarar mig", sade han mjukt och såg på honom.

Benjamin såg på honom och nickade sakta.
" Vi kan ses efter?" Föreslog han försiktigt.
Bet sig lite i läppen och såg på honom.
"Jag menar. Jag vill gärna ha sällskap inatt." Sa han lite generat men såg på honom med glada ögon.

Zacharias log genast och nickade lite.
"Gärna det", sade han ville mer än gärna träffa honom igen sen - rättare sagt så såg han redan fram emot det. Han log återigen.
"Jag sällskapar mer än gärna med dig inatt med", sade han med ett lite retsamt leende, något som var lite typiskt just honom.

Benjamin skrattade till av hans retsamma leende och det fick honom alltid att bli nästan fnittrig.
En natt till med honom- hans tankar började genast vandra. Det hade varit så fantastiskt inatt, han funderade på vad natten som kom skulle bli. Säkert fantastisk han trodde inte att någon tid som spenderas med Zach skulle vara något annat än fantastisk. Inte mot den negativa skalan i alla fall.
" Bra. Då är det bestämt. "Log han brett och gav honom en lätt kyss innan han tog sig ur sängen och drog på sig sina kläder och tog med disken ut till köket och fixade rent i köket innan han gick tillbaka in till Zach.

"Jag sticker nu. Vi hörs. "Viskade han och kramade hans hand hårt innan han kysste honom igen och tog sin mobil och gick sedan mot hallen, tog på sig skor och jacka och gick ut i den friska morgonluften.
Han var hemma i sin lägenhet ganska snabbt och slängde sig genast in i en dusch för att sedan byta om till de rätta kläderna- finkläder.
Han studerade sig i spegeln lite, innan han borstade tänderna och gick ut till vägen där bilen stod och väntade. Han klev in till den och de åkte till kyrkan.

Zacharias log brett, det lät helt otroligt att få vara ännu en natt ihop med honom. Bara det lät som en fantastisk idé.
"Jättebra", svarade han mjukt, såg efter honom med ett stort leende. Han var så snygg, och det var en enorm ynnest att få ha honom som pojkvän. Att få vara så mycket med honom, få umgås med honom som pojkvän. Och han såg redan fram emot kvällen. Han klev upp och började klä på sig igen så länge, hade precis fått på sig tröjan när han kom in igen.
"Vi ses sen", viskade han tillbaks, kramade tillbaks hans hand och kysste honom mjukt.

Han ägnade inte dagen till särskilt mycket, mer än att försöka ta igen lite plugg och dessutom se lite på tvn.

Förr när han varit yngre hade kyrkan alltid känts som en säker plats. Hans tro hade känt som en enorm trygghet. Men nu kände han inte likadant.
Han avskydde att hans föräldrar använde deras tro för att rättfärdiga det de tyckte.
Och att sitta där på gudstjänsten fick honom inte att känna sig trygg, det fick honom att må så dåligt.
För uppenbarligen så handlade dagens gudstjänst om hur det är lätt att falla för frestelse, för lust. Vilket alla visste var djävulens verk.
Och hur man skulle komma tillbaka till den rätta vägen. Om hur fel hans livsstil var.
De nämnde inga namn självklart inte men han kände sig så träffad.
Först ville han ställa sig upp och bara skrika rakt ut men efter ett tag så ville han bara sjunka genom marken. Sluta att existera. Försvinna in i Zachs armar och ta skydd.
Han hade en sån ångest och han kunde knappt andas och så var gudstjänsten slut.

Benjamin försökte springa ut ur kyrkan i ren panik men hölls tillbaka av sin far.
"Vi har försökt göra allt vi kan för att rädda dig från den här sjukdomen. Men precis som en demon är vissa svårare att döda. Vi hade inget annat val än att vända oss till Fader Johnson. " Sa hans far i en låg och iskall viskning och Benjamin visste att tankarna han så länge hade försökt att banna från sin hjärna- försökt förvisa kom tillbaka i sån hast att han nästan fick huvudvärk. Och de spikade sig fast som stora skyltar i hela hans hjärna och han hade nog aldrig känt sig så sårad. Hur kunde dem ha gjort så? Varför hade de velat såra honom så djupt?
"Jag hatar er. " Fick Benjamin fram innan han ryckte av sig korset runt sin hals och kastade det mot marken och ryckte sig loss från sin fars grepp och började springa.
Han sprang från kyrkan och han fortsatte att springa.

Han visste inte vart han sprang eller hur länge, han visste inte ens om han hade sprungit hela tiden men tillslut när dagen började närma sig eftermiddag fann han sig själv stå utanför Zachs port och han ryckte upp dörren och fortsatte att springa upp för trapporna tills han stod utanför lägenheten och han öppnade dörren och sökte sig till Zach och in i hans armar.
"Förlåt." Viskade han. "Mina föräldrar, det är deras fel. " Var det enda han kunde säga innan han kände sina tårar. rinna nedför hans kinder. Han var i chock, i bitar. I flera hundra bitar och han visste inte ens hur han någonsin skulle kunna limma ihop sig själv. Han hade alltid vetat att hans pappa var våldsam, grym till och med ond i vissa fall men han hade aldrig trott att han var kapabel till mord.