What the shadows tell us [PRS]

Skolsystern lät blicken vandra mellan ungdomarna, till deras händer som fortfarande höll varandra i ett hårt grepp. Något drog ihop sig i hennes bröst. Det kändes fel att sära på dem nu, så hon nickade mjukt.
"Såklart får du stanna hos honom," sa hon och lade en lugnande hand på Audreys axel. "Men jag måste få titta till dig också. Även om det bara är näsblod." Hon gav flickan ett litet leende innan hon såg mot Samuel igen. Hans ögon var nu halvöppna, men blicken verkade aldrig riktigt lämna Audrey. Skolsystern skakade diskret på huvudet. Vem kunde ha gjort något såhär grymt? Hon hade tagit hand om elever som hamnat i slagsmål förut, men då handlade det om skråmor, en blåslagen haka eller en sprucken läpp. Det här var något helt annat. Det här var...
En försiktig knackning avbröt hennes tankar. Dörren öppnades och en ung man kikade in. Det var samma lärare som tidigare suttit på huk vid Michael och kontrollerat hans puls. Nu klev han in och blicken svepte snabbt över rummet.
"Ah, Jonathan. Kom in du,” sa skolsystern och mannen tog några steg närmare.
"Jag ville bara meddela att vi har fått tag på Samuels föräldrar," sa han. "De kommer hit imorgon." Hans blick gled vidare till Audrey, och när deras ögon möttes mjuknade hans ansikte en aning.
"Vi försöker fortfarande få tag på din moster, miss Abbott. Vi fortsätter ringa tills vi får svar."



"Bra... Det är bra…” mumlade Ellis när Edmund försäkrade att Samuel och Audrey var okej. Hans blick gled över gården igen, vidare bort mot skogen bakom skolan, där snön låg som ett orört täcke. Han visste fortfarande inte vad som hade hänt i korridoren, och kunde inte förstå varför någon skulle vilja skada Samuel. Han var kanske den vänligaste människan Ellis kände. Alltför vänlig för den här världen. Så, varför?
När Edmund sedan frågade hur han själv mådde, vände Ellis långsamt på huvudet. Deras blickar möttes, och i Edmunds ögon fanns en värme och en ömhet som Ellis inte riktigt var van vid.
”Jag mår bra,” svarade han lågt. Sedan, efter ett ögonblicks tvekan:
”Jag bara…” Orden fastnade. Han ville säga mer. Ville öppna sig. Edmund hade visat att han brydde sig, gång på gång. Och Ellis visste att han kunde lita på honom. Men ändå. Det var som om något inom honom höll honom tillbaka. En gammal vana. En röst som viskade att om han visade vad som fanns där inne, så skulle saker förändras. Att om han öppnade sig, skulle han förlora det lilla han hade kvar.
En långsam suck lämnade honom, och innan han riktigt hann tänka efter, lät han huvudet falla ner mot Edmunds axel.
”Det är komplicerat…” sa han tyst. Rösten var knappt mer än en viskning, nästan som om han talade till sig själv snarare än till Edmund. Och sedan, med kinden mot det mjuka tyget, slöt han ögonen. Bara för en stund. Bara för att få vila där, i närheten av någon annan.

Det underlättar ju lite iallafall, att Audrey har tillstånd att stanna hos skolsystern tillsammans med Samuel.. det hade kanske blivit lite krångligt att smyga in under kvällen, särskilt eftersom att skolsystern troligen kommer låsa efter sig. Men hon hade definitivt gjort det, just nu vill hon inte lämna Samuels sida, hon känner sig skyldig för det som hänt honom. Hennes blick glider ner mot Samuel, och hon ler mjukt mot honom. Hon kan fortfarande inte släppa funderingarna över varför Michael skulle göra något sådant..
”Åh.. okejdå,” svarar hon och tar försiktigt ut bomullstussarna som hon haft i sin näsa, och slänger dem i en soppkorg. Det har blödigt väldigt mycket, men just nu har det slutat iallafall, det är en lättnad. Hon brukar inte få näsblod, framför allt inte så mycket. Men kanske det varit paniken av att se Samuel bli misshandlad på det viset som fått det att hända? Det är väl möjligt.. När en knackning hörs över rummet så höjer hon genast på blicken, och ser mot den stängda dörren. Hon är lite orolig över att det ska vara en polis som ska intervjua dem om vad som hänt, men lyckligtvis är det bara en av deras lärare. Han är en bra lärare, duktig på sitt ämne och engagerad med eleverna. Hon vet att Cecilia gillar honom som lärare.. och om Audrey ska vara helt ärlig så har hon en liten känsla av att de kanske är bra vänner.. eller ja, något iallafall. Hennes blick glider tillbaka till Samuel när Jonathan berättar att de fått tag på Samuels föräldrar, det är ju en stor lättnad.
”Hon är rätt dålig med telefonen, hon har inte lärt sig den,” säger hon aningen roat. Nej, att hennes moster inte svarat förvånar henne inte direkt. Hon vet att kvinnan bryr sig väldigt mycket om henne och Edmund, så de har envist försökt få henne att lära sig hur man hanterar telefonen.. men ja, lättare sagt än gjort. ”Hon svarar nog snart,” lägger hon till och låter blicken stryka sig över Samuels ansikte. Han ser blek ut, vilket inte är det minsta märkligt.
”Har det lugnat ner sig ute i korridorerna nu?” Undrar hon och ser ner på sin hand som håller om Samuels.

Edmunds blick stryker sig över Ellis ansikte.. det är uppenbart att det är något som bekymrar honom, något som tynger honom, någonting väldigt jobbigt. Han har märkt att hans vän gömmer en del om sitt liv. Det var bara någon vecka sedan som han fick reda på hur hans pappa varit våldsam mot honom, hur rektorn slår honom med skärpet. Det finns mer där inne, mer som Ellis inte vill dela med sig av.. eller som han kanske inte vet hur han ska prata om det, eller en rädsla för vad som skulle ske om han gjorde det. De bägge två har öppnat upp sig en del till varandra, men de båda har hemligheter kvar. Kanske de kommer berätta för varandra någon gång, men han själv är osäker på om Ellis skulle vilja vara nära honom om han visste vad som försiggår i Edmunds huvud.
”Du behöver inte berätta.. men det kanske känns lite lättare efteråt? Jag lyssnar iallafall gärna om du någonsin skulle vilja dela med dig av det,” säger han med ett svagt leende. Sen så känner han hur Ellis lägger sitt huvud mot hans axel. Hans hjärta skuttar till, och hon kan inte undgå att dra efter andan en kort stund. Han gillar att vara nära Ellis, känna hans värme.. även om det bara är något vänskapligt. Försiktigt vilar hans sitt egna huvud mot Ellis respektive, och han ler svagt mot sig själv.

"Om vi inte får tag på henne så skickar vi dit någon som kan berätta vad som har hänt", försäkrade Jonathan och lät handen vila mot en bordskant i närheten. Det var ingen medveten gest, snarare en reflex—ett försök att hitta en fast punkt mitt i kaoset som just nu virvlade omkring honom. För även om rösten var stadig och Jonathan verkade lugnt på utsidan, hade händelsen satt sina spår i honom också. Det var inte första gången han hanterade en krissituation på skolan. Men det var första gången han behövt ställa sig på knä bredvid en människas orörliga kropp, lagt två fingrar mot halspulsådern och försökt känna efter något som inte längre fanns där...
”Ja, alla elever avlägsnas just nu från platsen," svarade han på Audreys fråga. ”Många är förstås skärrade, så alla lektioner är inställda idag. Några har bett om att få åka hem till sina familjer, och skolledningen har godkänt det."
Skolsystern, som precis börjat undersöka Audrey, såg upp med rynkad panna.

"Herregud… Vad var det egentligen som hände där ute?" Audrey hade visserligen berättat att en man misshandlat Samuel, men på sättet de pratade förstod sköterskan att det var något mer. Något som ingen ännu sagt rakt ut. Så Jonathan tog henne åt sidan. Han sänkte rösten och berättade, väldigt kortfattat vad som hade hänt. När han nämnde den avlidne mannen höjde sköterskan handen mot munnen, som för att hålla inne chocken.
"Vi ska ordna ett särskilt rum dit elever kan gå om de behöver någon att prata med. Eller om de bara behöver en trygg plats” fortsatte han. "Men jag misstänker att några kommer söka sig till dig också."
Kvinnan nickade långsamt.

"Självklart," svarade hon. "Jag tar emot så många jag kan."
Jonathan mötte hennes blick och gav henne en liten, tacksam nick tillbaka. Sedan lät han ögonen söka sig tillbaka till Audrey och till Samuels blåslagna kropp. Såg hur deras händer klamrade sig fast vid varandra.
”Skolan kommer förstås att utreda vad som hände där ute”, sa han med låg men beslutsam röst. "Något sånt här får inte hända igen."



Ellis trodde honom. Om han berättade vad som tyngde honom, så skulle Edmund lyssna. Inte avbryta. Inte döma. Bara finnas där, som han alltid gjorde. Hans vän hade varit en klippa de senaste veckorna, och Ellis hade redan sagt saker han aldrig trott att han skulle dela med någon annan. Om sin pappa. Om Wesley. Men det här – det gick inte. Inte än. Kanske aldrig. För om han sa det högt skulle allt falla samman. Då skulle illusionen han så desperat klamrade sig fast vid gå i bitar. Den som gjorde det möjligt att överhuvudtaget ta sig ur sängen vissa morgnar. Så han sa ingenting. Satt bara där, tyst, med huvudet vilande mot Edmunds axel. Han hörde hur Edmund drog efter andan, och sedan kände han tyngden av hans huvud mot sitt eget. Det var en så liten gest, ändå knöt det sig i Ellis bröst. Det stack bakom ögonen och han knep ihop dem hårt, försökte få bort klumpen i halsen som växte sig större för varje sekund som gick. Förbannade sig själv tyst. Han fick inte gråta. Vägrade visa sig så sårbar.
"Jag behöver bara sitta här en stund", sa han till slut. Rösten kom ut tunnare än han tänkt sig. Och de blev sittande så. Tysta. Tillsammans. Ellis hade ingen aning om hur länge. Tiden hade liksom förlorat sin betydelse. Det var först när kroppen blivit alldeles stel av kylan som han försiktigt lyfte huvudet från Edmunds axel. Båda deras läppar var förmodligen blå vid det här laget.
"Fan", sa han och drog in ett ytligt andetag, som om han tog sats. "Det är svinkallt här ute." Ett kort skratt for ur honom, lågt och lite raspigt, men ändå ett skratt. Som om Ellis långsamt började hitta tillbaka till sitt vanliga jag igen.

Ja, det är inte så märkligt att många elever vill åka hem till sina föräldrar efter något sånt här har hänt. En man har dött på skolan.. Audrey kan fortfarande inte riktigt greppa det, hur han fallit ner på golvet på det där sättet, som en hjärtattack slagit honom från ingenstans. Men hon tror att hon kan ha varit den som fått död på honom. Hur har hon ingen aning om, men hon hade önskat livet ur honom, hon hade haft en bild framför sig, som visat honom död.. död på golvet framför dem. En främmande känsla hade fyllt upp henne, och när hon sett honom livlös på marken, hade den försvunnit som en enorm lättnad. Det låter galet, men kanske Samuel skulle förstå henne om hon berättade? Hon minns den där kvällen, under deras första dejt, hur han fått bilder framför sig, hur han frågat om någon gjort henne illa tidigare. Han hade sett mannen framför sig.. Det låter obegripligt, och hon har ingen aning om hur det gått till, hur han visste.
Audreys mörka ögon följer efter skolsystern och Jonathan, och lyssnar på det de säger, även om de försöker vara tysta om det. Hennes blick glider därefter mot Samuel. Hon skulle vilja vara själv med honom, få prata med honom ostört. Hon håller ett stadigt grepp om hans större hand, och hennes blick stryker sig över hans ansikte. När den unga läraren säger att skolan kommer utreda vad det varit som hänt så nickar hon, med ett blekt leende på läpparna.
”Det är bra, vi har inte någonting att gömma,” säger hon och låter sin lediga hand försiktigt stryka bort några hårstrån från Samuels ansikte. Hon kan fortfarande känna blodet som finns i hans lockar, det måste vara ett väldigt rejält sår på hans huvud. Hon tar försiktigt upp hans hand och lämnar en kyss på hans knoge.

”Då sitter vi här en stund,” säger Edmund med ett svagt leende. Han känner sig alldeles varm inombords, en värme som bara Ellis kan ge honom. Uppenbarligen är det någonting oerhört jobbigt som tynger vännens hjärta, men han tänker inte pressa honom. Men han känner en sorg för att det är någonting som påverkar hans vän så mycket, som gör honom att må så dåligt. Kanske han inte orkar tänka på det själv, kanske bara tanken på det hela gör honom förskräckt. Det verkar som det. Han kan höra hur tunn hans röst är, hur ynklig han låter. Det får hjärtat att värka på Edmund, och hans sluter ögonlocken ett slag. Kylan tränger sig på, när han andas ut kommer det som en imma ut i luften, det är skönt att han åtminstone har en stickad tröja på sig.. Han har ingen aning om hur länge de sitter där, om hur många minuter, eller timmar som går. Men det är fint. Att sitta såhär vid taket ger en vacker utsikt, träden är helt snötäckta, och sjön har fått ett lager av is över sig. Snön gnistrar i det lätta solljuset, och snöflingorna dalar vackert ner över dem. Nästan sagolikt. Han har inte riktigt tänkt på hur fin utsikten är från det här stället, hur fint hela området är. Han känner snart hur Ellis lyfter upp huvudet från hans axel, och genast känner han en saknad. Värmen försvinner. Artonåringen skrattar tyst och nickar lite.
”Märkte du det nu?” Säger han och stryker en hand genom sina ljusa lockar, som ny blivit lätt blöta av snön. ”Vill du gå och ta en kopp te och värma upp oss lite?”

Till slut ursäktade sig Jonathan, och försvann genom samma dörr han hade klivit in genom. Rummet blev genast tystare. Skolsköterskan återupptog sin undersökning av Audrey med varsamma händer, kontrollerade hennes pupiller och frågade om hon hade ont någonstans. Sedan gick hon fram till Samuel, kastade en sista blick på honom för att försäkra sig om att han var stabil, innan hon reste sig och lämnade rummet. En kort stund senare kom hon tillbaka med en ångande kopp te till Audrey och ett glas kallt vatten till Samuel. Hon ställde dem varsamt på det lilla bordet intill britsen. Bredvid lade hon några tvättlappar och en smärtstillande tablett i ett litet kopp.
"Jag måste gå in till rummet bredvid och ta emot en annan elev, så ni får vara ensamma en liten stund," sa hon. "Men jag är aldrig långt borta. Ropa om det är något." Hon lade en stödjande hand mot Audreys axel och mötte hennes blick med värme, innan hon vände sig mot Samuel.
"Det finns smärtstillande här om det börjar göra för ont. Jag kommer tillbaka snart och tittar till er igen." Kvinnan gav Audrey ett sista mjukt leende, fyllt av något som liknade omtanke blandat med oro, innan hon försvann ut genom dörren.
Samuel hade slutit ögonen medan Audrey drog handen genom hans mörka hår, en rörelse som på något vis lindrade det dunkande trycket i hans kropp. När dörren stängdes och tystnaden lade sig över rummet, öppnade han dock ögonen igen och lät blicken vila på henne.
”Jag önskar att jag kunde hålla om dig nu…” viskade han, rösten mörk och skrovlig av både smärta och längtan. Han ville dra Audrey till sig, känna hennes närhet. Men kroppen kändes blytung och varje rörelse var för smärtsam. Så han låg kvar, och kramade hennes ena hand med sin.



Ellis skrattade till och skakade bort snön som samlats i håret, lät fingrarna svepa genom de kalla, fuktiga testar som fastnat mot pannan. När Edmund sedan nämnde te, drog han lite på munnen. Om han hade varit ensam, hade han säkert valt något starkare. Något som suddade ut tankarna. Något som kunde dämpa det där trycket i bröstet som aldrig riktigt ville försvinna. Men den här gången var han inte ensam...
"Te låter bra," sa han lågt, nästan förvånad över hur rätt det kändes. Och över hur mycket han faktiskt såg fram emot att sitta med händerna kupade kring en varm kopp. Han rörde sig långsamt, kroppen hade blivit stel efter att ha suttit så länge i kylan. Knäna protesterade när han reste sig, och han borstade av snön från byxorna med händer som blivit röda och nariga av kölden. Han sneglade ner på Edmund, som fortfarande satt kvar och sträckte ut handen för att hjälpa honom upp.
”Kom...” sa han kort och när deras händer möttes kände han, trots kylan, en värme som smög sig upp genom fingertopparna och vidare in i bröstkorgen. Det var inte den sortens värme man fick av filt eller en brasa, utan en annan värme. Edmunds värme. Han hjälpte honom upp på fötter, och i några ögonblick stod de bara där, innan Ellis vände blicken bort mot horisonten. Mot de snötäckta träden och sjön som nu var frusit till is. Det var så vackert att det nästan gjorde ont.

Det kommer väl inte som någon direkt överraskning, men Edmund känner en enorm ängslighet inom sig. Han vet inte varför han gått med på det hela.. varför han sagt ja när Ellis frågat om han kunde ta hans plats i hans rum. För att lura lärarna som kollar till så att de med utegångsförbud, stannar på rummet. Eller ja, egentligen vet han nog varför. Han är patetiskt kär i sin vän, och skulle nog göra vad han än ber om. Om rektorn skulle få reda på att Edmund varit delaktig i det här tricket så skulle han nog bli utkastad från skolan. Hans moster bidrar inte lika mycket till skolan som Ellis pappa gör. Han hade inte tänkt på det innan, men Henry hade fått en tanke att gno i honom.. Han bryr sig inte så mycket om dig som du tror.. annars skulle han inte försätta dig i den positionen. orden ekar i hans huvud, och de är ju sanna. Han har inte ens någon aning om vad det är Ellis ska göra, bara att han ska vara med Wesley. Och det är någonting som gör honom ännu mer nere.. för han vet ju om Ellis känslor för deras gemensamma vän.
Edmunds ansikte är blekt där han sitter i soffan i Ellis rum. Han har fortfarande sovit dåligt, varje gång han sluter ögonen så kan han höra röster.. mannen som följt efter honom, men också en kvinna som inte vill ge sig av. Som är så bekant, men han vägrar att inse vem det är. Han har bestämt sig för att ta avstånd från Ellis efter allt.. även om det gör förskräckligt ont i bröstet av att tänka på det, så mår han inte bättre av att fortsätta umgås med honom. Inte när han verkar mer obekymrad över Edmunds öde. Rummet är tomt. Han har satt på Ellis grammofon med låg volym, och har hällt upp lite av hans whiskey i ett glas. Han har lagt fram några sedlar som betalar för alkoholen han tänker sno under kvällen.

Wesley är inte helt övertygad om det de kommer att göra den här kvällen, men samtidigt så säger han aldrig nej till ett äventyr. Varken han eller Ellis hade känt sig något annorlunda sen kvällen hela gänget gjort ritualen.. och det kanske är så att de nu kommer få se resultat. Han står utanför skolans portar i väntan på sin vän. Med en vinterjacka på och en mössa på huvudet ser han upp mot himlen. Det är mörkt ute nu.. det är det nästan hela dagarna just nu, så här inpå vintern. Men på kvällarna lyser iallafall stjärnorna och månen. Han gäspar lätt och ser sig omkring över skolgården. Hela marken är täckt av snö. Han sätter sig ner på huk och börjar rita en smiley med de vantklädda fingrarna.

Ellis hade varit upprymd ända sedan han slog upp ögonen den morgonen... Inte bara för att de skulle genomföra ritualen igen, utan för att han äntligen skulle få lämna rummet och känna kvällsluften för första gången på evigheter. Och med Wesley dessutom. Bara tanken fick hans hjärta att rusa. Men mitt i all förväntan fanns det också något som gnagde inom honom. Edmund. Hans vän som han lyckats övertala att hjälpa dem. Om Edmund blev påkommen… det skulle inte sluta väl. Och Ellis kände hur en svag våg av skuld sköljde över honom, men han tryckte undan den. Det fanns ingen återvändo nu. Planen var redan i rullning. Så han hade tryckt ned mössan över öronen och dragit kappan tätt kring sig innan han lämnat Edmund med ett ett halvt löfte om att "inte göra något dumt" – vilket, de båda visste, var något han sällan kunde hålla. Ellis och dumma idéer gick trots allt hand i hand. Men Edmund hade ändå låtit honom gå.

Att ta sig genom skolans mörka korridorer utan att bli sedd var inte lätt, men Ellis fötter visste vägen. Skuggorna dolde honom, och adrenalinet drev honom framåt. När han äntligen smet ut genom portarna slog den kalla luften emot honom. Han drog in ett djupt andetag, som om han smakade på friheten, och lät blicken svepa över gårdsplanen tills han såg Wesley. Han satt på huk vid huvudingången och såg ut att rita något i snön. Ellis stannade till ett ögonblick bara för att betrakta honom. Ljuset från månen silade ner över hans ansikte, över händerna som rörde sig över marken. Och när Wesley till slut lyfte blicken, mötte deras ögon varandra och Ellis flinade brett. Han slog lätt med handen mot bröstet, där pappret med ritualens beskrivning låg säkert instoppat i innerfickan.
”Så... Är du redo?”, frågade han.

Det är väldigt skönt att stå där ute i det svala vädret. Wesley är varmblodig av sig, så kylan är inte riktigt någonting som biter på honom särskilt ofta. Speciellt inte när han har både jacka, mössa, halsduk och vantar. Även om han haft lite funderingar över om det här är en särskilt bra idé, så har han inte tvekat på att följa med Ellis om hans vän skulle ge sig ut. Om någon lärare nu skulle se dem så skulle de bli bestraffade alla tre, Edmund inkluderat. Han har kunnat umgås med sin vän i hans rum, de har kunnat lyssna på musik, tagit något att dricka, pratat om allt mellan himmel och jord. Men han förstår själv att Ellis behöver komma ut från att vara instängd på skolan hela dagarna och kvällarna. Han själv skulle inte stå ut med det, han har smugit ut ur skolan flertalet gånger efter han blivit tvungen att stanna på sitt rum några veckor. Plus så är det här någonting väldigt spännande. Nu vet han inte om han tror på det hela med att få krafter, om att det finns något övernaturligt, men han älskar att utforska och det kommer bli ett äventyr. Med tanke på att orden inte blivit helt rätt tydda första gången de försökt med de andra, så är det verkligen värt ett försök till.

Snart hör han hur någon kommer gåendes mot honom. Wesleys ögon glider upp mot den bekanta figuren, och han möter hans leende.
”Såklart jag är,” säger han och ställer sig upp för att gå fram till sin vän. ”Jag kan fortfarande inte förstå hur du lyckades få ur platsen från Cecilia,” lägger han till med ett lätt flin, innan han börjar röra sig mot skogen. ”Hoppas du hittar, så att vi inte går helt vilse och behöver jaga kaniner."

"Det krävdes en del övertalning", svarade Ellis roat medan han föll in vid Wesleys sida och började gå mot skogen. När Ellis hade försökt få Cecilia att berätta hur hon kunde veta så mycket om området, hade hon bara ryckt på axlarna och sagt att hon trivdes där, att skogen var en plats där hon kunde tänka klart. Men något i hennes röst hade fått honom att misstänka att det inte var hela sanningen. Vad han inte visste – vad han aldrig kunnat ana – var den verkliga orsaken till att Cecilia ibland försvann in bland träden. Vem hon gick dit för att träffa.
"Vi får väl hoppas att jag hittar,” sa han och stoppade händerna i kappans djupa fickor. Ångrade genast att han lämnat vantarna i sitt rum. "För om vi går vilse är vi nog rätt körda. Eller... vet du hur man gör upp eld?”
Vinden mojnade så snart de klev in bland träden, där grenar, tyngda av frost, sträckte sig som armar över stigen. De fortsatte djupare in. Stigen blev smalare, svårare att följa. Ibland stannade Ellis och försökte orientera sig. Allt såg likadant ut – samma snåriga granar, samma knotiga rötter som slingrade över marken. Men han höll fast vid Cecilias beskrivning. Den gav dem riktning, och det räckte.
”Vi är nära nu,” sa Ellis till slut, mer till sig själv än till Wesley. Och mycket riktigt – efter ytterligare några minuter öppnade skogen sig plötsligt. En glänta bredde ut sig framför dem, inramad av höga träd som stod som väktare runt platsen. Ellis stannade.
”Här är det,” sa han upprymt. ”Det var här vi gjorde det.” Han tog ett steg fram, lät blicken svepa över gläntan. Det var inget särskilt med platsen. Inga märken i snön, inga tecken på vad som en gång utspelat sig här. Ändå bar platsen på något. Luften kändes tjockare, nästan laddad. Som om själva marken höll andan, som om något låg och väntade djupt därunder.

Wesley låter sin vän leda vägen till den plats de befunnit sig på den där kvällen för några veckor sedan. Där de allihopa hade blivit knuffade upp i luften och fallit ner på marken. Kanske det inte är det smartaste att gå tillbaka dit, kanske de upprört någonting de inte borde ha väckt. Han kan tänka sig att det krävts en hel del övertalning för att få Cecilia att berätta vart gläntan ligger, han är förvånad över att det ens funkat. Men Ellis är uppenbarligen bra på att övertala folk. Edmund verkar också ha fallit för hans övertalnings tekniker.
”Om jag vet hur man gör upp eld? Jo det gör jag väl, men det är mycket svårare när det är så jävla mycket snö överallt,” berättar han och sparkar lite med foten i snön, så att det skvätter upp lite. Han har varit och vandrat i naturen med sin pappa och sin bror flertalet gånger och vet hur man gör en eld, men ja, det har de aldrig riktigt gjort under vintern.
Snart blir han bekant med vart det är de är någonstans, och ja, mycket riktigt är de framme till samma glänta. Hans blick stryker sig över gläntan, innan han ser på Ellis igen.
”Bra jobbat,” säger han med ett glatt leende och klappar sin vän lätt på axeln. Han minns tillbaka på hur det blivit förra gången.. och han kan inte ignorera att han märkt skillnad i några av sina vänner, Samuel, Edmund och Audrey har varit annorlunda. Men det kan väl ändå inte ha någonting med det att göra? ”Så, hur är det vi gör nu?” Undrar han och ser sig omkring. När de varit här förra gången hade platsen inte haft ett lager med snö som det har nu, det hade sett annorlunda ut. Men lyckligtvis lyser snön upp den annars mörka skogen.