PRS Lupple och Emma07

Zach hade ägnat dagen åt att ta igen jobb, men också städat undan lite hemma och fixa iordning. Det var just vad han hade hållit på med när han hörde dörren öppnas, han gav sig genast ut mot hallen för att se vem det kunde vara - genast orolig - men blev förvånad då han fick se Benjamin och det skick han verkade vara i. Han höll genast om honom, förstod snabbt att han måste ha insett det hela. Vad hans föräldrar gjort. Det var något Zach misstänkt egentligen hela tiden, för varför skulle annars samma kille ha attackerat honom? Det var den enda logiska förklaringen. Men han hade inte haft hjärta att berätta det för honom, visste inte hur han skulle ta det. Och han var rädd att han inte skulle tro på honom.
"Det är inte ditt fel. Jag vet", sade han tyst.

Benjamin höll honom hårt, nästan krampaktigt och skakade på huvudet.
"Men det är det. De är mina föräldrar. Jag är anledningen till deras beteende. " Viskade han.
För det var sanningen. Zach skulle aldrig någonsin blivit attackerad eller ens funnits i deras medvetande om inte Benjamin varit med honom. Om inte Benjamin, deras sons kärlek till Zach äcklade dem så mycket att de hatade sin egna son och var redo att döda den han älskade.
Det kändes som han stod i mörker samtidigt som han föll. Han föll så fort och så djupt och han kunde inte stoppa det. Han kunde inte hantera detta.
Han ville vara här men samtidigt inte. Han ville inte utsätta Zach för mer skador, mer smärta.
Det var han som varit självisk och låtit detta pågå för länge. Allt var hans fel.
Och att Zach visste, vad visste han? Visste han om detta? Han kände hur ilskan började koka. Och han ville skrika, men han kunde inte för det var inte Zach han var arg på egentligen.
"Jag måste. " Mumlade han och började dra sig bort. Han visste inte vad han måste göra, men han behövde. Han behövde , han var tvungen att göra någonting.

Det gjorde nästan fysiskt ont i Zacharias att se honom sån här. Och det gjorde honom rädd, för tänk om det innebar att han skulle förlora honom? Han skulle inte klara av det, han kunde inte förlora honom. Han skakade lätt på huvudet och lade handen emot hans kind.
"Nej, det är inte ditt fel hur dina föräldrar beter dig. Du hade inte kunnat hindra vad dem gjorde. Och jag tar den risken att vara med om sånt här för att få vara med dig", sade han tyst, hade inte ens lagt märke till att sin bror hade kommit in i lägenheten förräns han hörde hans röst - han måste ha kommit in strax efter Benjamin. Hur mycket hade han hört?
"Vad har hänt?", frågade Matthew bakom Benjamin varpå Zach genast ryckte till då han upptäckte honom.

Benjamin kände hans hand mot kinden och ville flytta på den men samtidigt inte.
Det kändes som han slets sönder inifrån och ut. Han visste varken upp eller ned.
Han märkte att någon talade, han märkte att Zach ryckte till men han förstod inte vad det handlade om.
Han kunde inte koppla, inte alls.
" Du kan inte ta såna risker. Du kan inte kasta iväg ditt liv bara sådär. " Sa han mer upprört. Var han knäpp? Hade alla blivit knäppa? Han tog den risken? Så han skulle dö och vad skulle Benjamin göra då?
Han levde hellre på andra sidan jordklotet med vetskapen om att Zach levde än att leva med vetskapen om att han inte levde.
" Min far kommer inte sluta. Du kan bli skadad igen. " Snyftade han och klamrade sig fast om honom igen. Som om det skulle kunna skydda honom.
Han stod så en stund och bara höll om honom och det var först då han kopplade att någon mer var i lägenheten. Han vände försiktigt bak huvudet och såg Zacharias storebror stå där. Bakom honom. Han försökte frustrerat torka bort sina tårar och tvingade sig att släppa Zach.
Han ville inte stå och gråta framför Matthew, det kändes på nått sätt fel.

Zacharias visste att han egentligen hade rätt, men han ville inte inse det. Av den enkla anledningen att han inte ville - inte kunde - förlora Benjamin. De två hörde ihop på något vis, och Benjamin hade nästan visat honom kärlek, visat honom hur det kändes att ha någon som brydde sig om en på allvar. Och han kunde inte vara mer tacksam för det, samtidigt som han älskade honom med varenda cell i sin kropp.
"Det är en risk, jag vet. Men jag kan inte vara utan dig", svarade han tyst, kramade om honom utan att bry sig om att hans bror också var där. Huvudsaken var Benjamin här, och han var allt Zach kunde tänka på för tillfället.
Matthew själv såg emellan de båda, det var ju inte svårt att lägga ihop två och två och räkna ut varför Benjamin var så upprörd. Och det faktum att hans föräldrar orsakat hans brors skador fick honom rent förbannad, både över hur dem hade mage att göra nåt sånt och över hur dem ens kunde göra något sådant emot någon ens barn älskade? Det lät helt orimligt i hans öron. Visserligen kom han och Zach också ifrån en lite speciell familj, men han ville iallafall inte tro att hans far skulle göra något sådant. Men sanningen att säga så var han inte helt säker.
"Jag borde kanske gå igen?", sade han, behövde inte lägga sig i mer än nödvändigt - han kunde prata om det med Zacharias senare och dessutom så behövde det här definitivt grävas i.
Zach nickade lite tyst som svar, det var kanske inte helt läge att ha brodern där också just nu.
"Jag pratar med dig sen istället", sade Matthew med en tyst nickning innan han gick ut igen.

Benjamin ville skrika, han kände för att stampa med foten i marken för att markera hur frustrerad han var men han gjorde inget av det.
Han bara lyssnade på Zach och han visste att det skulle vara omöjligt för honom att bryta mellan dem. Han skulle aldrig någonsin ha den styrkan. Han var för självisk.
"Jag kan inte leva med att du kan bli skadad. " Viskade han och kände hans armar om sig och han besvarade kramen. Det var ju omöjligt att låta bli.
Benjamin hörde hur dörren slogs igen och han såg bara Zach.
"Jag älskar dig så mycket. "Viskade han och bet sig i läppen. I panik och för att hindra underläppen från att darra.
"Jag måste ha dig i mitt liv." Fortsatte han oroligt.
"Men jag ser hellre att du är vid liv." Mumlade han och lutade huvudet mot hans axel.

Zacharias höll tyst om honom, hatade att se honom såhär... Ledsen? Samtidigt som det fick hans insida i uppror med. För han visste själv inte heller vad han skulle göra - det enda han visste var hur mycket han älskade Benjamin, och att han inte skulle klara av att förlora honom. Men han var också rädd, för han visste inte när hans föräldrar kunde försöka sig på något liknande igen.
"Jag klarar mig. Jag har både dig och Matthew, och jag är knappt själv numera när jag är ute", sade han, han hade faktiskt lyckats lösa det med att få med sig Matthew ut eller något, och till skolan kunde han ta sällskap med Benjamin. Det var ju trots allt inte så konstigt att han var lite orolig när han gav sig ut.

Benjamin svalde hårt, försökte samla sig och försökte se klart. Som han såg det hade han tre alternativ.
Det första var att se till att hans föräldrar försvann ur hans liv för evigt genom typ fängelse men den verkligheten verkade inte trolig. Det skulle inte finnas nått bevis. Inget bevis alls. Så de skulle inte kunna bli dömda.
Det andra alternativet var att fly, att gömma sig och sedan fortsätta fly med Zach.
Och det tredje alternativet var att lämna Zach. Inget alternativ var acceptabelt i hans mening.
Att försöka övertyga sina föräldrar skulle knappast vara möjligt och han visste inte ens hur han skulle börja. Tvinga dem att acceptera Zach? Hur skulle han kunna tvinga dem?
Han slöt ögonen hårt, höll om Zach som om hans liv hängde på att fortsätta hålla fast vid Zach vilket det på sätt och vis också gjorde.
Att han klarade sig, att han skulle klara sig som han sa gjorde honom inte mindre orolig. Om han gick med Matthew så skulle de båda kunna bli skadade.
Skulle de skada honom? I det här läget kunde han inte avgöra det.
"Jag måste duscha." Sa han tyst och tvingade sig att släppa Zach och gick mot badrummet men väl där så stod han bara och kollade på duschen. Han visste inte varför han kände att han behövde duscha han kanske bara ville tvätta av sig allt- tvätta bort sin egen identitet.

Zacharias suckade och såg tyst efter honom, utan en aning om vad han skulle göra. Varken under tiden han duschade eller framöver. Han visste inte hur mycket det här skulle ändra på deras förhållande, och det oroade honom något enormt - det kändes som om de just blivit mer säkra på var dem hade varandra och verkligen kom bra överens, men så kom det här istället. Och nu... Han hade ingen aning om hur det skulle bli. Om de skulle fortsätta vara ett par så skulle det kanske inte kunna bli likadant igen. Nej, så kunde han inte tänka - han måste tro på att dem skulle hålla ihop. Han skulle inte klara av att förlora Benjamin.
Men tills vidare fick han ju ha något att göra. Han skulle väl snart bryta ihop i ren nervositet annars ifall han bara skulle stå här. Så till slut gick han istället in i köket för att diska - han behövde något att göra med händerna samtidigt som tankarna kunde vandra fritt.

Benjamin lyckades tillslut ta sig in i duschen men det ändrade inte på någonting. Hans tankar var inte mer klara, han hade ingen som helst lösning och hela hans inre var som i uppror eller upplösningstillstånd.
Han saknade sitt kors, han hade burit det i så många år och nu var det borta. Han hade kastat det. Och det kändes som en stark markering till sin familj. Kanske bara kanske skulle de låta honom vara? Kanske skulle de låta Zach vara.
Kanske skulle de bara avvisa honom som son och låta honom leva sitt liv ifred. Det skulle han kunna leva med. Det kändes nästan som en underbar lösning just nu.

Efter ett tag klev han ur duschen med en handduk kring midjan och gick iväg för att leta upp Zach.
Han fann honom i köket och han gick tyst fram och la armarna om honom bakifrån.
"Tror du det är möjligt att klippa banden med dem?" Viskade han tyst.