What the shadows tell us [PRS]

Wesleys glada leende och den där klappen på axeln borde inte ha betytt nåt. Men det gjorde det. En oväntad värme spred sig i Ellis bröst, trots att kylan bet i kinderna.
”Så, hur är det vi gör nu?” frågade Wes och Ellis vände bort blicken, mest för att inte fastna i de där ljusa, blå ögonen. Han drog upp det gamla pappersarket ur innerfickan. Fingrarna var så kalla att han knappt kunde hålla i det, men han ville inte visa det. Istället gick han ut i mitten av gläntan och stampade ner snön tills marken blev jämn nog. Sedan hittade han en lång pinne som låg halvfrusen i marken. Han drog upp den med ett ryck och började rita en cirkel i snön, precis som på papperet. När den var klar stoppade han undan arket igen och vände sig mot Wesley.
”Kom,” sa han kort och tog tag i vännens jackärm. ”Du ska stå här.” Själv ställde han sig mitt emot, och när de väl stod där, tvekade han plötsligt. Förra gången hade de varit fler – en hel kedja av händer i mörkret. Nu var det bara de två. Och Ellis blev smärtsamt medveten om hur nära han stod Wesley. Hur gärna han ville stå ännu närmare… Hans blick svepte snabbt över den unge mannens ansikte. Munnen. Halsen. Sedan tog han ett djupt andetag och grep tag i Wesleys händer som var förvånansvärt varma.
”Du fryser aldrig, va?” muttrade han innan han harklade sig. ”Då kör vi”.

De började tala samtidigt. De uråldriga orden kom långsamt i början, men ökade snart i tempo. Till slut fann de en bra rytm och Ellis kände hur spänningen byggdes upp inom honom med varje ord som uttalades. Men mitt i allt förändrades något. Ellis började tala annorlunda. Han gled över i en annan ramsa, en de aldrig övat in tillsammans – en han aldrig berättat för Wesley. Orden lät nästan likadana, men ändå inte, och i samma stund som de lämnade hans mun hände någonting…
Det var som om något grep tag i honom. Först kände han ett lätt tryck mot bröstet, men snart spred det sig genom hela kroppen – en kall, krypande känsla som slingrade sig upp längs ryggraden. Mörkret tätnade i utkanten av hans synfält och allt utanför cirkeln tycktes försvinna, lösas upp i skuggor. Ellis ville plötsligt sluta. Men han kunde inte. Orden bara fortsatte. Plötsligt skar en smärta genom bröstet. Han gav ifrån sig ett kort, kvävt skrik och fingrarna grep desperat om Wesleys händer. Sedan – utan varning – slets han bakåt. En osynlig kraft kastade honom genom luften med våldsam styrka. Kroppen slog ner i snön med ett dovt dån. Och den här gången... reste han sig inte.

Nyfikenheten börjar ta över Wesley, han vet inte riktigt vad som kommer att hända, men tänk om de kommer ut ur den här ritualen och är annorlunda? Har krafter som man bara drömt om? Han hoppas det, även om det nästan låter för bra för att vara sant.
”Okej,” säger han med ett mjukt leende och gör som hans vän säger. Han har pluggat in orden de ska säga, så gott han kan iallafall. Han känner sin väns händer mot sina, och han kan känna kylan smitta av sig. Uppenbarligen är Ellis väldigt kall, men han själv har aldrig haft något problem med det där med värme. Han är i princip alltid varm.
”Nej inte direkt, du borde däremot ha tagit på dig vantar,” påpekar han med ett lätt flin och låter sina blåa ögon glida över gläntan de nu står i mitten av. Han känner spänningen stiga inom honom, och även om han kanske borde känna någon form av nervositet så gör han inte det. Kanske de blir påverkade, kanske inte. Men han håller tummarna på att han kommer känna en skillnad.. en positiv skillnad, såklart.

Han sluter ögonlocken medan de säger de uråldriga orden som de tränat på tillsammans. De finner en bra rytm, och en känsla som han inte riktigt vet hur han ska beskriva fyller honom. Han känner sig mer och mer spänd över det hela. Dock slår Wesley snart upp ögonen igen när han börjar höra hur Ellis säger några främmande ord, ord som han själv aldrig hört förut, som de inte övat in tillsammans. En oro stiger över honom, och det blir inte bättre när han hör sin väns kväkt skrik, och hur han panikartat försöker griper tag i hans händer.
”Ellis, hur mår du? Vad händer?” Undrar han med panik i rösten, men han får inget svar från sin vän. Istället ser han hur vännen kastas bakåt i luften, och hur han med en hård duns landar på marken på den snötäckta marken.
”Ellis!” Ropar han och skyndar sig fram till sin vän. Rädslan stiger inom honom och han ser ner på sin vän, men han svarar inte.. han kan inte få ögonkontakt med honom, och han reser sig inte upp. ”Fan, fan, fan,” säger han i panik och bär försiktigt upp Ellis från marken. Han måste ta honom till skolsyster.. men samtidigt så kommer de hamna i enorm trubbel om hon berättar det vidare till rektorn.. vad fan ska han göra? Wesley försöker se sig omkring i mörkret, och börjar röra sig tillbaka mot skolan i snön.

Trots att det var mitt i natten kunde Cecilia inte sova. Hon vandrade rastlöst fram och tillbaka över sovrumsgolvet, blicken ständigt fäst vid fönstret. Därifrån hade hon en hyfsad utsikt över skolgården och hon hoppades hela tiden på att få se två välbekanta gestalter komma in genom portarna. Men gården förblev tom. Ingenting hände. Cecilia drog en frustrerad suck. Det var inte första gången Ellis och Wesley hittade på dumheter tillsammans, men den här gången kändes det annorlunda. Cecilia trodde inte på det övernaturliga – åtminstone brukade hon inte göra det – men ändå fanns det en envis, krypande känsla i bröstet som sa att det här var en fruktansvärt dålig idé…
Minuterna tickade långsamt förbi. Snart hade en timme gått. De borde ha varit tillbaka vid det här laget... Så såg Cecilia plötsligt en siluett röra sig över den snötäckta gården. Stegen var långsamma och tunga, som om varje rörelse krävde stor ansträngning. Personen kom allt närmare och snart kunde hon se att det var Wesley. Han hade en arm slungad om sin hals. Ellis arm. Den unge mannens kropp hängde tung mot Wesley, huvudet lutat framåt, som om han inte längre kunde bära upp sig själv. Cecilia drog hastigt efter andan, men tvingade ner paniken. Hon måste agera. Hon drog på sig sin långa morgonrock över nattlinnet och ryckte upp dörren. Snabbt skyndade hon nerför korridoren. Ett ögonblick övervägde hon att hämta Jonathan, men slog genast bort tanken. Hon kunde inte dra in honom – det skulle väcka frågor de inte kunde svara på. Så istället styrde hon stegen mot skolsysterns sovrum. Hon knackade, flera gånger, tills hon hörde ett sömnigt mummel och långsamma steg på andra sidan. Dörren öppnades, och den äldre kvinnan blinkade trött, men blev genast klarvaken när hon såg Cecilia stå där i nattkläder.
Tillsammans skyndade de ner mot skolans huvudingång, precis i tid för att se Wesley stappla in med Ellis. Skolsystern tog genast plats vid Ellis andra sida.
”Vi tar honom till mitt rum”, sade hon bestämt och började leda dem genom korridoren. ”Vad har hänt? Vad i allsin dar gjorde ni ute såhär sent?”.
Cecilia följde tyst efter dem. Vid ett tillfälle tyckte hon sig höra ett dovt jämmer från Ellis – han var alltså inte helt borta.

Det tar ett rätt bra tag för Wesley att komma fram till skolan. Att ta sig över den tjocka snön är jobbigt bara det, men att bära på Ellis medan vinden drar i hans kläder och snön blockar hans syn en del så tar det bara ännu längre tid. Han försöker skynda sig så fort som möjligt för att kunna få in sin vän i värmen igen, kanske det skulle få honom att må lite bättre. Än så länge har han inte fått något tecken från honom att han är okej, och paniken byggs upp inom honom mer och mer för varje sekund som går. Han brukar alltid vara varm, även under snöstormar, men nu har kylan börjar ta tag i honom också. Vilken du idé av dem, att gå ut i skogen när det är så mörkt ute, när snön faller och det är kallt ute. Egentligen borde de väl kanske ha insett det innan, men båda hade varit nyfikna, och det hade varit spännande att prova det igen.
Han kan fortfarande inte förklara vad det varit som hänt. Han själv hade inte känt mycket under tiden de stått framför varandra och sagt de där främmande orden, han hade inte blivit slängd i luften och landat hårt på marken. Wesley hade inte blivit påverkad av det alls.. men vad hade det varit som kastat upp Ellis på det där sättet? Ingen naturlig kraft kan ha åstadkommit det, och de hade varit ensamma i skogen med bara hararna som sällskap. Det är tur att han är lång och hyfsat stark, annars hade han nog inte kunnat bära Ellis helt själv i det otäcka vädret.

När han får syn på skolbyggnaden glider en lättnad över honom. Han kan se hur två gestalter springer mot huvudingången framför dem.. frågan är bara vad han ska göra nu. Vad för ursäkt han ska koka ihop om varför de varit ute så sent, och vad det varit som fått Ellis att hamna i det här skicket. När han kommer in genom porten så är hans kinder röda, han är andfådd, men han är glad över att de kommit fram tillslut. Wesley får syn på skolsystern, och Cecilia. Om han känner sin vän rätt så har hon säkert stått vid fönstret för att se till så att de två skulle komma tillbaka friska. Hon har nog stått och oroat sig över dem, och han känner en del skuldkänslor över att ha bidragit till det.
”Vi var nyfikna, jag läste att det skulle vara norrsken under natten.. jag har aldrig sett något innan och fick Ellis att hålla mig sällskap,” säger han och skakar lite på huvudet. Han kan inte direkt berätta sanningen, och Wesley hade faktiskt sett att det skulle vara norrsken under natten när han gick förbi en uppslagen tidning. ”Jag vet inte vad som hände.."

”Norrsken,” fnös skolsystern. Hon hade förstås fler frågor om deras lilla äventyr – om hur de ens hade lyckats smyga sig ut. Varför Ellis, som fortfarande hade utegångsförbud, befunnit sig utanför sitt rum mitt i natten. Och hur det kom sig att hennes kollega påstått sig ha hört Ellis på sitt rum för bara någon timme sedan. Men det var inte läge att gräva i det nu, så istället fnös hon till igen och sa;
”Dumdristiga pojkar. När ska ni sluta ställa till det för er själva?”
De stapplade in i arbetsrummet och lyckades tillsammans få upp Ellis på en av sängarna. Skolsystern böjde sig genast över den unge mannen och började undersöka honom.
”Miss Evens”, sa hon utan att titta upp. ”Hjälp Mr. Baynes att ta av ytterkläderna och hämta en filt. Han måste värmas upp.”
Cecilia nickade, även om skolsystern inte kunde se det. Hon sträckte sig efter en tjock filt på hyllan och gick fram till Wesley. Jackan var stel av fukt och kyla, skorna tunga och blöta. Hon svepte filten om hans axlar och slöt den ordentligt framför bröstet. De blåaktiga läpparna och den intensiva rodnaden på kinderna fick hennes skuldkänslor att växa. Det måste ha varit iskallt där ute i stormen. Om hon bara hade varit mer envis. Om hon aldrig förklarat vägen till gläntan. Då hade det här kanske aldrig hänt...
”Är du okej?” frågade hon och kastade en snabb blick mot skolsystern innan hon tyst tillade: ”Ni gjorde det, eller hur? Ni utförde ritualen igen?”.

I en annan del av byggnaden rörde sig Samuel ensam genom en mörk korridor. Hans steg var långsamma och varje gång sulorna mötte golvet ekade det dovt mellan väggarna. Från sitt sovrumsfönster hade han sett Ellis och Wesley smyga ut genom skolans grindar. De hade försvunnit mot den stora skogen och han hade stannat kvar vid fönstret – inte för att han direkt oroade sig – utan för att han var nyfiken. Och när Wesley till sist återvänt, halvt släpandes på sin vän, förstod han genast att något hade hänt där ute. Att något var fel… Nu gled han fram genom korridoren och lät blicken svepa över dörr efter dörr, tills han stannade framför den han sökt. Ellis sovrum. Han stod där en stund, som om han lyssnade på vad som fanns på andra sidan. Sedan höjde han handen och knackade tre gånger.
”Edmund”, sa han lugnt och tillräckligt högt för att orden skulle tränga genom dörren. ”Du kan komma ut nu. Han är tillbaka…”.

Det verkar inte riktigt som att Wesleys ursäkt gått hem hos skolsystern. Det kanske är förståeligt, men han är bara glad över att han lyckats hitta någonting att skylla det på.. även om det kanske varit en korkad sådan. Han blir inte direkt förvånad över att hon kallar dem dumdristiga, herregud, det är de ju. Han och Ellis har verkligen en talang för att dra sig till trubbel, men det finns en spänning i det.. men ja, nu är den spänningen helt borta när han ser sin vän ligga på sängen med slutna ögon. Han har ingen aning om vad som kan ha hänt, men det är läskigt. Hans vän andas iallafall, det är åtminstone ett positivt tecken. Han ser mot Cecilia, skuldkänslorna växer inom honom över att ha oroat henne så mycket. De hjälper varandra att ta av den kalla, stela jackan och hans blöta mössa och vantar. Hans läppar är lila och han har en stark rodnad över sina kinder från kylan. Han tar av sig sina skor, det har läckt igenom så även hans strumpor är blöta.
”Tack så mycket,” viskar han med hes röst till sin vän och drar filten runt sig. Han sätter sig ner på en av stolarna i rummet och sluter ögonlocken ett slag. När han hör Cecilias frågor så nickar han, och ser upp på henne med sina ljusblåa ögon.
”Ja.. jag vet inte vad som hände. Han knuffades upp i luften och fall ner mot marken,” viskar han till sin vän och skakar på huvudet åt sig själv. ”Så jävla korkat av oss.” Ja verkligen, men hur skulle de ha kunnat veta att Ellis skulle slå i marken på det sättet, och förlora medvetandet? Nej, det hade varit omöjligt.

Edmund ligger i Ellis soffa med ett whiskyglas i ena handen och en bok i den andra. Egentligen så är han inte särskilt förtjust i whisky, men just nu är det det enda som lugnar honom åtminstone lite. Sakerna som börjat pågå i hans huvud de senaste veckorna är omöjliga att hantera.. han blir rädd för sig själv varje gång han hör röster och ser människor som ingen annan verkar kunna se. Ingen annan vet om hans hemlighet, ja.. förutom mannen, William som varit hans sällskap den senaste tiden. Han har börjat bli van vid hans sällskap, och när de är ensamma så brukar de prata om lite allt möjligt, men mannen verkar inte riktigt veta vem han är, vad han gör kvar på jorden eller vad som hänt honom. Edmund har försökt luska ut det, men han har än så länge ingen aning. Han har börjat höra sin mammas röst lite varstans, hon är inte lika klar som William, men han har ingen aning om hur det fungerar. Han vet inte vad han tycker om det.. att höra hennes röst. Vissa kanske skulle känna en lättnad, en glädje över att få höra den igen. Men Edmund blir påmind av hur plågsamt det varit för både honom, Audrey och framför allt deras mamma under tiden hon var sjuk. Att få tillbaka de minnena gång på gång är oerhört jobbigt.. samtidigt som han skulle göra nästintill vad som helst för att ha kvar henne vid liv.
Edmund har vid det här laget lyckats bli berusad. Inte så pass som han varit när han stött på Ellis i köket, men kanske det är påväg dit. Det är mycket som får honom att vilja tänka på annat, främst hjärndemonerna som är konstanta i hans huvud, men också hans förälskelse på sin vän. Efter att Ellis övertygat honom att stanna kvar i hans rum under tiden han är ute med Wesley så hade han insett att det kanske inte riktigt är värt att ha kvar den relationen med honom.. eller ja, det är väl mer Henry som övertygat honom det. Om någon får reda på det så skulle han bli utsparkad från skolan utan någon tanke från rektorn. Trots att han är en stjärnelev. Kanske han borde distansera sig från Ellis det här.. ja, han borde nog det.

Artonåringen väcks snart upp från sin bok när han hör en bekant röst från andra sidan dörren. Samuel.. vad gör han här? Han rynkar på ögonbrynen och blicken glider mot dörren. Han vet inte riktigt varför, men han har fått en konstig känsla från Samuel ända sedan kvällen de gjort ritualen. Någonting hade förändrats, även om han inte kunnat peka ut vad. Han är tillbaka… Ellis? Edmund ställer sig upp från soffan, och även om han vinglar till lite i början så går han till dörren utan några större problem. Han öppnar den, och ja, mycket riktigt så står Samuel där.
”Åh.. hej,” säger han med lätt rynkade ögonbryn. ”Har Ellis kommit tillbaka? Han är inte här.."