PRS Lupple och Emma07

Zacharias hade tyckt sig höra honom komma ut ur duschen och log genast då han kände hans armar omkring sig. Han lade armarna om hans och vände lite på huvudet i ett försök att se bak på honom. Bara det att han bara hade en handduk kring midjan fick honom att nästintill rodna lite. Och i hemlighet nästan hoppas att han inte knutit den så bra, även om de hade viktigare saker att tänka på vid det här laget.
"Jag tror du kan göra vad som helst som du vill. Och att det är möjligt att bryta med dem ifall du vill det", sade han mjukt, trodde uppriktigt att han skulle kunna det. Han hade alltid varit av meningen att bara man ville något tillräckligt mycket så kunde man, och Benjamin beundrade han på alla sätt och vis. Han var smart, vacker, helt fantastisk på allt. Även om det så skulle handla om något såsom jobb eller utbildning och inte nåt sånt här viktigt, trodde han stenhårt på att Benjamin skulle kunna lyckas vad han än gav sig in på.

Benjamin nickade sakta och lutade huvudet mot hans axel. Han trodde att det var möjligt. Om Zach trodde det så borde det vara möjligt. Men hur? Skämma ut dem så mycket att de inte ville beblandas med honom?
Förklara att han inte ville ha kontakt? Gå ut i pressen och berätta att han skulle bryta med sin familj av olika anledningar. Tidningarna skulle älska den nyheten.
"Om jag bröt med dem skulle de väl inte ha någon anledning att skada dig?" Viskade han tyst, mest för sig själv. Om han inte var en del av deras familj så borde de ju inte bry sig om vad han gjorde.
Han smekte Zack över bröstkorgen och slöt ögonen.
"Försvinn inte. "Viskade han lite bedjande och öppnade ögonen.

Zacharias nickade lite tyst, lutade lätt huvudet emot hans. Han önskade så innerligt att han skulle kunna hjälpa honom mer, hjälpa honom bli av med alla de här tvivlen och allt som plågade honom. Sudda bort alla jobbiga tankar åt honom, han skulle göra precis vad som helst för att göra honom lycklig.
"Det borde dem inte ha", instämde han tyst, hoppades inte det. För sanningen att säga så var han rädd, vilket han dock inte riktigt skulle våga erkänna för Benjamin - han ville inte oroa honom eller ge honom mer skuldkänslor än han redan hade. Själv ansåg han att det inte var det minsta Benjamins fel, det var hans föräldrar som betedde sig som idioter och det hade inte Benjamin med att göra.
"Jag skulle aldrig försvinna från dig", viskade han tillbaks - han hade försökt tränga undan alla tankar på hur snygg han varit i bara handduken, men det var ju bara hopplöst att försöka med det när han dessutom började smeka hans bröstkorg. Hur skulle han kunna tänka på annat då?
"Men du kommer snart få mig helt förlorad i tankar om dig som du håller på, kommer så lättklädd och allt", viskade han retsamt.

Benjamin svarade inte på hans ord, det fanns inga saker att säga. För de borde inte ens från början skada honom med det hade de gjort.
Vem kunde veta vad som hände efter detta?
Han log över hans ord och ville svara något bra när han använde den där retsamma tonen om helt andra saker.
Och det var som om Benjamin inte riktigt reflekterat över hur han klätt sig eller snarare inte klätt sig.
Han rodnade till och stoppade sina händer.
"Förlåt." Viskade han när han väl insåg att han inte alls ville be om ursäkt. Han ville inget hellre än att förlora sig i tankar om bara Zach och slippa tänka på annat.
" Jag tycker snarare att du är för klädd." Viskade Benjamin och betonade ordet för samtidigt som han smet in med sina händer innanför hans tröja och kände hans bara hud.
Han visste inte riktigt vad han ville. Han visste bara att han ville vara nära Zach, att han önskade att det var natt så de skulle ha en ursäkt att gå till sängs utan någon annan anledning än att sova.

Zacharias log mjukt, det var ju bara alldeles för gulligt hur han bad om ursäkt för det. Hur många skulle ens göra det? Det var ju ursött.
"Du behöver inte säga förlåt för det, eller sluta", viskade han tillbaks, han älskade att känna hans händer emot sig. Eller ja, honom emot sig överlag, vilken del av honom det än var. Då han kände hans händer emot sin bara hud så slöt han kort ögonen, njöt i fulla drag utav den känslan.
"Då får vi väl se till att råda bot på den saken", viskade han tillbaks, visste inte riktigt vad han ville men ville definitivt vara honom till lags vad gällde denna saken.

Benjamin skrattade lågt och kysste honom lätt över halsen då det var det enda han kom åt att kyssa för tillfället.
Han smekte honom över bröstkorgen och ned över magen, ganska långt ned innan han flyttade upp händerna igen.
" Du vet att du är ganska beroendeframkallande va?" Viskade han flinande innan han vände runt honom för att kunna se hans ansikte och kysste hans läppar hårt, passionerat.
Han visste att det var en ganska dålig väg att gå i så upprört tillstånd men han ville inget hellre än att vara med honom.
Kanske inte fullt ut för det var helt fel tillfälle men bara någonting. Han greppade tag i hans tröjkant och drog lite i den. Han ville se honom. Han ville se så mycket som möjligt av honom. Men stoppade sig sedan och backade något steg ifrån honom, vände blicken mot golvet och suckade tyst.
" Detta är dumt. " Sa han lågt och såg upp mot honom.
" Jag borde bete mig bättre. " Sa han och vände blicken mot fönstret och studerade det han såg utanför.

Zacharias slutade aldrig förvånas över denne fantastiska man. Hans händer, hans kyssar, allt med honom... Det fick honom helt tokig, men på ett väldigt bra sätt. Ett sätt som fick honom att inte kunna tänka på något annat än honom, men han ville heller inte tänka på något annat. Han ville bara få bli helt som uppslukad av honom för en stund, få glömma alla andra, jobbigatankar.
"Jag kan säga precis detsamma om dig", svarade han med ett brett leende, något som verkligen var helt och hållet sant. Han kunde aldrig få nog utav Benjamin, och fick han bestämma skulle han aldrig sluta med det här. Han besvarade genast passionerat kyssen, det var en kyss som fick honom att längta efter ännu mer även om nu kanske inte riktigt var rätt tillfälle. Men han kunde inte hjälpa det. Han kunde heller inte hjälpa att hoppet sjönk lite då han drog sig undan.
"Du. Det är verkligen inte dumt, och jag vill inte att du ska bete dig bättre. Jag älskar dig som du är, och du får mer än gärna bete dig så mycket mer", sade han tyst, gick fram och lade försiktigt armarna kring hans nacke och lät fingrarna leka lite i hans hår.

Benjamin kände hans armar kring sin nacke och skrattade generat av hans ord.
Han skulle inte bete sig bättre? Att han sa det fick honom att känna sig lite mer säker på hela situationen.
Han fick bete sig såhär? Det var en bra försäkran. Och de var ju ihop. Gjorde man inte sånt här då? Han älskade honom som han var. Det var underbart att höra och han log mot honom.
Han la armarna omkring honom och såg på honom.
"Älskar dig med." Viskade han och rös av hans fingrar i sitt hår.
Han lutade sig lite framåt och placerade en kyss på hans läppar.
"I så fall kan vi fortsätta." Viskade han lite hoppfullt och smög in händerna under hans tröja igen för att känna hans bara hud. Och han visste att han skulle kunna bli helt uppslukad av honom och glömma tiden helt.

Vilket också var det som hände, han tappade all medvetenhet om tid och rum där de stod och kysstes och vidrörde varandra. Han blev först medveten om tiden när hans telefon ringde. Han drog sig bort och såg mot klockan. Det var senare och han var andfått och det kändes som om han var i eld och lågor men han kunde inte och ville inte heller slita sig ifrån honom för att ta reda på vem som ringde för han hade redan sina misstankar.

Zacharias log brett, var obeskrivligt glad över hur han verkade säkrare igen. Han ville att dem skulle kunna känna sig helt säkra med varandra, att dem skulle kunna lita på varann helt fullt ut. Han besvarade mjukt kyssen med en gång, log återigen av hans ord. Han fortsatte mer än gärna, och det faktum att det var Benjamin som satte igång det gjorde honom nästan lite stolt över hur långt han kommit. Hur mycket mer vågad han verkade ha blivit, från att först inte ens vilja berätta hans läggning. Han kysste honom återigen passionerat, och tiden verkligen flög förbi där han stod tätt intill honom och nästan hopslingrade med varandra, kyssandes och och också Zacharias hade låtit händerna utforska främst hans överkropp med smekande rörelser. Han drogs tillbaka till verkligheten igen då hans telefon ringde, suckade tyst inombords och bad tyst att han inte skulle svara. Han avslutade försiktigt kyssen och lutade istället pannan emot hans.
"Du behöver inte svara ifall det är dina föräldrar", sade han tyst.

Benjamin hörde den envisa ringsignalen och stirrade åt det hållet, han ville svara och skrika åt dem men han stod helt stilla och bara nickade.
"Jag vet. " Sa han lågt och såg mot Zach där de stod panna mot panna.
" Jag tänker inte svara. " Sa han i en tyst ton och slingrade sina armar mer om honom eller kanske fastare, tajtare.
" Det finns inget att säga. " Sa han som en förklaring kanske för att säga det han tänkte högt för att övertyga sig. Att säga något högt gjorde det ofta sant. Det var hans erfarenhet i alla fall.