En äkta Malfoy [SV]

oh älska älska älska har sutt i typ nån timme o bara läst du e så JÄVLA bra

Det här är så sjukt bra, inte ok, utan fantastisk

MER ÄLSKAR DET REDAN

Ååååh tacktacktack!


20.

Hjärtat stannade nästan i bröstet på Scorpius och panikslaget vände han sig om. Han stod öga mot öga med en medelålders man med mörkt, smutsigt hår, en svart kappa och trollstaven uppe. Mannen flinade elakt.
– Antonin Dolohov? viskade Luna med en röst som ingen hört henne använda förut; den var full av fruktan.
– Ja, det stämmer, min vän, sa Dolohov och tittade på henne med en blick full av avsky.
– Lamslå! skrek plötsligt Teddy och Dolohov hann bara titta förvånat på honom innan han föll till golvet.
– Nu är det ute med oss, viskade antingen Lorcan eller Lysander. Båda var vita i ansiktet och Scorpius anade att han såg lika vettskrämd ut själv.
De hörde steg. Tydligen hade det funnits en trappa intill väggen som Scorpius först inte hade lagt märkte till, men nu såg han den och någon var på väg ner. Alla riktade trollstavarna mot personen, men det visade sig bara vara professor Longbottom.
– Herregud, sa han när han såg Dolohov ligga lamslagen på golvet. Kom med upp här, kom nu, nu har dödsätarna säkert hört oss och vi har inte hittat James än…
Men i samma ögonblick började deras halsband blinka.
– De har hittat James, sa Albus och höll hängsmycket i handen.
– De måste finnas här uppe, sa professor Longbottom och sprang tillbaka uppför trappan, och de andra följde efter honom. Ingen brydde sig om att de, enligt planen, genast skulle transferera sig tillbaka till Hogsmeade. De ville bara hitta James.
På ovanvåningen fanns ännu en korridor, och en dörr nästan precis rakt framför dem öppnades och Marwin, Allison Macmillan och Malcolm Thomas sprang ut från den. Två män i likadana kappor som den Dolohov hade haft på sig följde efter dem och kastade förbannelser på dem, men de missade.
– Lamslå! skrek alla på nästan samma gång och dödsätarna föll bakåt.
– Oj, alla kanske inte skulle skrikit samtidigt, sa Scorpius när han insåg att de dunsat in i väggen bakom av kraften.
– De verkar unga, sa professor Longbottom, de kunde ju inte sikta alls…
Då öppnades en dörr längre bort i korridoren med ett brak. Alla hoppade till av överraskning och höjde trollstavarna, men det var ingen dödsätare, utan Hagrid. Han hade James, som inte var vid medvetande, i famnen. Han gick fram mot dem.
– James! sa Al och rusade fram till Hagrid och tittade oroligt på James. Lever han?!
– Ja, ja, de gör han, sa Hagrid lugnt. Men ja vet inte va dom har gjort me han, ja kan inte få liv i han.
– Madam Pomfrey kan säkert få liv i honom, sa Al med gråten i rösten. Nu måste vi, nu måste vi tillbaka…
– Åh, jobbar hon fortfarande? sa Luna förtjust.
Hon verkade inte alls ha insett allvaret i situationen, och Al gav henne en irriterad blick som hon inte alls verkade märka.
Men innan de tänkt vidare på att transferera sig tillbaka eller ens ta sig ut ur huset, brakade ännu en av dörrarna upp och Scorpius såg en massa människor rusa ut från rummet. Det var dödsätare och medlemmar från Dumbledores Armé.

YAY! SUPER! UNDERBART!
HELT FANTASTISKT! *Klappar händerna och leker idoljurry* Cx

HAHAHA

ÄLSKAA!

ja

Wihoooo, taaack!

Men HP-aren, jag fattar inte vad du menar.

jag fattar inte hur du kommer på allt!