What the shadows tell us [PRS]

Samuel slöt armarna hårt om Audrey och snart kände han hur hennes slingrade sig runt honom. Hon försäkrade att hon var okej och han borde ha blivit lättad, men det fanns något i hennes röst som fick honom att tvivla, något som avslöjade att allt inte stod rätt till. Han ville fråga, men just då backade hon undan och han såg den svaga rodnaden under hennes näsa. Hade hon blött näsblod? Igen? Samma sak hade hänt den där dagen när Michael dök upp i korridoren. Hon sa att hon behövde prata med honom och grep tag om hans hand. Samuel lät sig ledas från platsen, men hans blick drogs tillbaka mot dörren till skolsysterns rum. Han gissade att Edmund och Henry fanns där inne. Vad hade hänt under den korta stunden de varit ifrån varandra? Vad han hade missat?

Han följde Audrey genom korridoren, mot flickornas sovrum. Hela tiden rusade tankarna i hans huvud. Vad var det hon ville berätta? Hade hon insett något om honom? Kunde hon ha lagt ihop bitarna om Andrew? Hans mage knöt sig vid tanken. Om hon hade förstått… vad skulle hon tänka om honom då? Skulle hon se på honom annorlunda? Skulle hon dra sig undan? Han skakade nästan omärkligt på huvudet. Nej… nej, det här handlade inte om honom. Det här var något annat. Det här handlade om henne. Men ändå – oron satt kvar, som en tyngd över bröstet. Han visste att något var på väg att hända, och han var inte säker på om han var redo för det.
När de kom in i hennes rum och dörren stängdes bakom dem, drog Samuel med henne mot soffan. De satte sig tätt intill varandra och han höll kvar hennes hand i sin – strök långsamt med tummen över den.
”Jag lovar att inte berätta för någon,” sade han mjukt. ”Allt du säger stannar mellan oss.”
Han försökte le, ett milt och tryggt leende som han hoppades skulle lugna henne.

Kanske Audrey oroar sin pojkvän lite för mycket.. nej, det är rätt allvarligt det hela, och hon har ingen aning om hur Samuel kommer reagera på hennes hemlighet. Om han kommer tänka att hon inbillar sig, att hon är paranoid, att det är helt omöjligt att det är hon som orsakat Michaels död, och Henrys kolapps. Hon är rädd för att han ska se annorlunda på henne, att han ska lämna henne.. det vore kanske förståeligt, men hon hoppas verkligen att han vill stanna vid hennes sida trots det som hänt. Hon håller hårt i hans hand, hon vill inte släppa den, hon vill känna hans värme, för tänk om det är sista gången hon får göra det? Hennes ansikte är fortfarande blekt efter det som hänt. Samuel ser ängslig ut, han ser orolig ut, osäker på vad Audrey kommer berätta för honom. När de kommer in i hennes rum så stänger hon dörren efter dem, och låter Samuel dra med henne till soffan. Hon sätter sig tätt intill honom, och kramar om hans hand, och försöker att ta sig modet till att berätta.. men hur ska hon ens börja? Hur ska hon formulera sig? Det hela känns omöjligt.

Hon nickar åt det han säger, det kommer stanna mellan dem. Hon ser in i hans mörka ögon och biter sig lätt i underläppen, som hon har en tendens att göra när något bekymrar henne.
”Jag vet inte vart jag ska börja..” Säger hon tyst och tar ett djupt andetag. ”Jag har märkt en skillnad med mig själv ända sedan vi gjorde ritualen i skogen, tillsammans med de andra. Jag vet inte hur jag ska förklara det, jag kommer nog låta sinnessjuk.” Börjar hon och låter blicken stryka sig över hans snälla ansikte. Han har en tryggt leende på läpparna. Det underlättat lite för henne.
”Det är pågrund av mig som Michael dog.. det är jag som gjorde illa Henry, jag är säker på det, hur galet det än låter. Det är som att jag kan göra illa folk med bara vida tanken.. när Michael gjorde dig illa så kände jag sån hemsk ilska och ville se honom ha ont, ville skada honom, och jag kunde se det framför mig, precis det som hände..” Förklarar hon och gömmer ansiktet i händerna en stund, innan hon ser upp på honom igen. ”Idag, när Henry föll ner på golvet, så började jag blöda näsblod igen, nästan okontrollerbart. Han gjorde illa Edmund, och jag ville skada honom tillbaka.. och det var som att universum lyssnade på mig, och jag fick honom att falla ner på marken, med hans hand om sitt hjärta..” Fortsätter hon tyst och ser in i hans vackra, varma ögon. ”Det låter galet, eller hur?”

Samuel lät hennes ord sjunka in. Kunde det stämma? Hade ritualen förändrat dem båda, fast på olika sätt? Och det andra hon berättat. Att hon skulle ha dödat Michael. Att hon skadat Henry. Om Audrey hade sagt det för några veckor sedan hade han kanske avfärdat det. Men nu, efter allt han själv varit med om, kändes det inte alls vansinnigt. Och varför skulle hon ljuga? Nej. Han kände det i varje nerv i kroppen – hon talade sanning.
Han kramande hennes ena hand igen och lät blicken sjunka ner till deras sammanflätade fingrar.
”Ja, det låter galet,” svarade han till slut, lugnt och stadigt. Han lyfte blicken mot hennes ögon, och i hans ansikte fanns varken ilska, rädsla eller något dömande. Bara värme och kärlek.
”Men jag tror dig, Audrey. För jag har också förändrats sedan vi gjorde ritualen” Orden hängde kvar mellan dem. Han svalde hårt och blicken flackade tillbaka till deras händer, innan han sa;
”Jag har haft fler syner... likt den i biosalongen. Och nu vet jag vad de betyder. Det är människors hemligheter jag ser.” Ett darrande andetag lämnade honom och han såg sig omkring, som om han verkligen ville försäkra sig om att det inte fanns någon i rummet som kunde höra dem.
”Du anar inte vad jag har bevittnat här på skolan,” fortsatte han lågt. ”Människor som sårar dem de älskar mest. Otrohet, svek, våld...” Hans röst stockade sig. ”Jag såg vad din fars vän gjorde mot dig. Och jag… ”. Han kunde inte vara tyst längre. Hennes bekännelse hade rivit upp något inom honom, och nu krävde hans egen hemlighet att få komma ut. Han drog in ett nytt djupt andetag. Nu fanns det ingen återvändo.
”Jag såg vad Andrew gjorde mot dig...” Hans röst var knappt mer än en viskning, men hans blick höll sig stadig medan han lät henne lägga ihop ett och ett.

En betryggande känsla sköljer över Audrey när hon känner hur Samuel tar ett tag om hennes hand igen. Deras fingrar är sammanflätade, hans hand är större än hennes, och bara det känns väldigt betryggande. Hon ser på deras händer, och kramar om hans hand.. ja, han verkar hålla med henne, det låter galet. När han sedan berättar att han tror på henne så ser hon storögt på honom. Hon hade inte förväntat sig det. Inte att han skulle tro på henne så snabbt, men det gör henne lugnare, och hennes axlar sjunker lättsamt. Det finns ingen ilska, rädsla eller något dömande i hans blick, och hon är osäker på om någon annan än Samuel skulle vara lite accepterande för det hon nyss berättat.
”Du tror på mig?” Upprepar hon med ett lättat ansiktsuttryck. Han fångar hennes fulla uppmärksamhet när han sedan berättar att han också förändrats sedan ritualen. Hon minns tillbaka till när de suttit utanför biosalongen, och hur han berättat om synen han fått. Om hennes hemska minnen. Audrey kramar om hans hand, för hon förstår att det han kommer säga inte är någonting lätt att dela med sig av. Däremot är det någonting hon förväntar sig, alls. Det måste vara hemskt för honom att se hur andra sårar sina nära och kära, om allt elakt vardagliga människor gör på daglig basis. När hon sedan hör det han säger, så sjunker hennes leende en aning. Han hade sett vad Andrew gjort mot henne? Han.. det hade varit Samuel som dödat honom. Nej, det är någonting hon verkligen inte förväntat sig, det känns helt omöjligt. Audreys blick stryker sig över hans ansikte, men hennes blick har inte heller någon ilska, rädsla eller dömande i sig. Hon minns hur lättat hon blivit när hon fått höra att Andrew aldrig skulle kunna göra någon illa.. hur sjukt det än är för vissa andra.
”Samuel..” Säger hon tyst och lutar försiktigt sin panna mot hans respektive. Hon är inte rädd för honom, hon vet att han aldrig skulle göra henne illa. ”Det kanske är sjukt för vissa hur jag endast känner lättnad över hans död.. men jag gör det, känner lättnad. Och jag.. jag är inte arg eller rädd, och jag dömer dig inte,” viskar hon och lutar sig tillbaka lite.
”Men du behöver inte göra så för min skull.. tänk om polisen lyssnat på Michael, tänk om du åkt i fängelse."

Samuel ser hur sanningen långsamt går upp för Audrey, hur hennes leende sjunker en aning. I samma stund känns det som om hela världen stannar upp och håller andan med honom. Han är så rädd att förlora henne, att hon ska rygga undan, men till hans oerhörda lättnad ser han ingen ilska i hennes ögon, ingen rädsla – bara samma ömhet och värme som hon alltid sett på honom med.
”Jag planerade inte att göra det …” säger han lågt, som svar på hennes oro över att polisen kunde ha trott på Michaels ord. ”Men sakerna han sa om dig, Audrey. Det han skröt om att han gjort… och det han sa att han skulle göra om han fick chansen igen.” Hans käkar spänns, och blicken mörknar vid minnet av kvällen vid stupet. Han kan fortfarande se Andrews ansikte, höra hånet i mannens röst, orden som fick blodet att koka i hans ådror. Men så fort Samuels blick åter finner hennes mjuknar hans ansikte igen.
”Hur kunde jag låta honom leva, när jag visste vad han ville utsätta dig för?” Han skakar svagt på huvudet, oförmögen att förstå hur han skulle kunnat agera annorlunda. ”Jag kunde inte bara gå därifrån, med vissheten om att han när som helst kunde komma tillbaka och göra dig illa.”
Han lyfter långsamt handen, tvekar ett ögonblick – rädd att han inte längre har rätt att röra vid henne – men låter sedan fingrarna försiktigt stryka längs Audreys kind. Hennes hemlighet skrämmer honom inte. Tvärtom känner han sig på ett märkligt sätt mer bunden till henne än någonsin, som om något osynligt dragit dem närmare varandra. De var lika: hon med sin förmåga att skada andra med sin vilja, han med sin förbannelse att se människors mörkaste hemligheter. Och hellre än att se henne lida igen skulle han bära blod på sina händer. Om det gjorde honom till ett monster i andras ögon… då fick det vara så.
Samuel flyttar handen och placerar den mot hennes nacke. Låter fingrarna smyga in i hennes hår. Hans blick låser sig i hennes, intensiv, men samtidigt så full av kärlek.
”För jag älskar dig… så mycket”

Helt ärligt så vet Audrey inte riktigt hur hon ska reagera. Samuel hade satt sig i en riktigt farlig situation pågrund av henne.. Visserligen är hon lättad och nästintill glad över att Andrew är borta, men tänk om polisen trott på Michael? Hon lyssnar på det han säger medan hon ser ner på deras sammanflätade fingrar. Så Andrew hade skrutit om allt han gjort mot henne, om vad han skulle göra om han fick chansen. Hon ser på sin pojkvän med ett mjukt leende.
”Det låter som något han skulle säga och göra,” säger hon tyst och ser in i hans mörka ögon. Hon kan se hur hans blick mörknar när han tänker på Andrew, men hur den ilskan försvinner när han ser på henne igen. Hon skiljer sig lite från sin tvillingbror, medan han är en pacifist så är hon rätt fäst vid att hämnd kan ha sina stunder. Att folk som skadar andra på ett kan förtjäna att fara illa till. Hon ångrar till exempel inte det hon gjort mot Michael.. att se honom skada Samuel på det viset kunde hon inte acceptera, så det verkar som att hon och Samuel liknar varandra på det sättet.. och det får henne att känna sig ännu mer bunden till honom. Hon ser inte honom som ett monster.. och han ser inte henne som ett. Det finns nog andra som kanske skulle kalla dem det, men den enda hon bryr sig om vad han tycker om henne är Samuel.
”Jag kan förstå det.. jag kände samma sak med Michael.. jag kunde inte låta honom göra dig illa på det sättet, se honom misshandla dig sådär var hemskt, och jag ville se till att han skulle sluta.. jag antar att jag på något sätt lyckades med det,” säger hon och ser in i hans vackra ögon. Hon ryggar inte tillbaka när han sträcker fram handen mot hennes kind. De kan relatera till varandra på ett helt annat plan.. och det är fascinerande för henne. Hon trodde aldrig att någon skulle förstå henne. Och om hon ska vara ärlig så känns det bra att han står upp för henne.. ingen annan förutom Edmund har gjort det på det sättet tidigare. Audrey känner hans hand mot hennes nacke, hur hans fingrar smyger sig in i hennes ljusa lockar, och hon ser in i hans ögon.. hon kan känna hur intensiv deras blickar är, men ändå med kärlek. Det är då han säger det, något hon inte trott hon skulle få höra. Han älskar henne? Hon ser storögt på honom ett tag, men snart växer ett leende upp över hennes lätt röda läppar.
”Jag älskar dig också,” säger hon sanningsenligt. De har inte sagt det till varandra tidigare, och medan Andrew sagt det på ett sätt för att försöka hålla henne tyst och hålla henne på sin sida, så känns Samuels genuint.. som att han verkligen menar det, och det gör hon också. Hon tar tag i hans tröja och drar honom närmre intill sig, och kysser honom som hon gjort så många gånger tidigare, men nu känns det på något sätt ännu bättre.

Det förvånar inte Samuel att Andrew brukade slänga ur sig sådana kränkande ord. Och efter att ha sett hur Michael behandlade Audrey i korridoren, gissar han att de två inte var särskilt olika. Precis som hon känner han därför en märklig lättnad över att de båda nu är borta ur deras liv. Han kan till och med gå så långt att säga att de förtjänar det som hänt dem. När han hör Audrey tala om Michael, om hur hon inte ångrar sig, rör det något djupt inom honom. Hon är den enda som verkligen kan förstå varför han gjort som han gjort, precis som han förstår henne.

Sedan säger hon det, ”Jag älskar dig också” , och Samuel tror nästan att han har hört fel, att hans sinne spelar honom ett spratt. Men så ser han hennes ögon, det uppriktiga leendet på hennes läppar, och han förstår att det är på riktigt. Audrey älskar honom. Hon vet vad han gjort, vad han är kapabel till, men hon älskar honom ändå. Och det får hans hjärta att slå hårdare än någonsin. Känslorna rusar genom honom och hans händer darrar svagt när han håller henne nära, som om hans kropp inte vet hur den ska hantera denna blandning av lättnad, passion och ren, ovillkorlig kärlek.
När hennes läppar sedan möter hans blir allt annat oviktigt. Han låter sina händer röra sig neråt och utan att tveka lyfter han upp henne i sitt knä. Det känns så självklart, så rätt, som om hon alltid varit menad att sitta där. Han sluter henne tätt intill sig, hans fingrar trasslar in sig i hennes hår, medan hans andra hand vilar mot hennes rygg. Kyssen blir djupare och på något sätt känns den bättre än någon annan kyss de delat.
Till slut tvingas han dra sig undan, bara en liten bit, för att kunna andas. Hans panna lutar mot hennes och han ser in i hennes ögon, som speglar allt det han själv känner.
”Du förstår inte… hur mycket det betyder. Att du säger det. Men nu är du fast med mig – du vet det, va?”. Han ler roat och flyttar en hårslinga som fallit ner i hennes ansikte.

Det är någonting som Audrey inte förväntat sig, att Samuel skulle säga att han älskar henne när hon berättat hur hon är orsaken till att en man dött.. men på något sätt har det här dragit dem ännu närmre varandra, och det är en fantastisk känsla. Kanske vissa skulle finna det märkligt, men det är uppenbart att de två har liknande tankar kring det hela, de kan förstå varandra på ett helt annat plan än tidigare. Samuel verkar bli förvånad över hennes ord, att hon älskar honom tillbaka. Men det gör hon verkligen, hon älskar honom, på ett sätt hon inte älskat någon tidigare. Visserligen älskar hon sin bror, men det är två helt skilda känslor. Helt annorlunda från varandra. Hon känner sig oerhört lättad, hon hade varit orolig över att han skulle se på henne med ilska och äckel.. att han inte skulle vilja röra vid henne igen, men så fel han haft. Hennes bekännelse verkar ha fått honom att relatera till henne ännu mer, precis som hon kan relatera mer till honom nu. Hon ser in i hans ögon, en blick fylld av passion och kärlek.

Hon känner hur Samuel bär upp henne i sitt knä, och fördjupar kyssen. Det känns helt otroligt att vara nära honom, och det är en ännu större känsla nu efter deras bekännelse. Hon känner hans fingrat i sitt hår, hennes ena han är placerad på hans bröstkorg, och den andra är fäst om hans tröja för att hålla honom nära. Audrey vill aldrig släppa honom.. hon har känslor för honom som hon aldrig trott att hon skulle ha för någon. Ovillkorlig kärlek. När han drar sig undan känner hon en saknad av hans läppar, men hon ler när han lutar sin panna mot hennes egna.
”Detsamma.. jag trodde aldrig någon skulle genuint känna så för mig,” viskar hon och ser in i hans ögon. De båda två verkar förvånade över varandras kärlek, och det verkar som att Samuel aldrig trott att hon skulle känna så för honom.. det är ledsamt, men hon känner så oerhört starkt för honom. När han säger att hon är fast vid honom så flinar hon lätt och nickar. ”Och du är fast med mig,” svarar hon och kan inte undgå att le. Hon är lycklig, genuint lycklig som hon inte varit på ett bra tag. Eller någonsin för den delen. Hennes blick glider ner mot hans läppar, och hon kan inte undgå att skratta till.
”Du har fått lite läppstift på dina läppar,” säger hon roat och stryker sin tumme försiktigt över hans läpp för att ta bort det. Han har fått läppstift på sina läppar flertalet gånger tidigare, hon finner det alltid lika gulligt och roligt. Men snart kysser hon honom igen.

Att höra Audreys tvekan över att någon skulle kunna älska henne så genuint får det att hugga till i Samuels bröst. Det visar ännu en gång hur destruktiva hennes tidigare relationer varit, och det gör honom både sorgsen och beslutsam. Han vill vara den som bevisar för henne, gång på gång, att hon förtjänar all kärlek i världen.
När hon sedan skrattar till och påpekar läppstiftet på hans läppar kan han inte låta bli att skratta mjukt. Han låter Audrey stryka bort det med sin tumme, men hans ögon lämnar inte hennes. Snart kysser hon honom igen, och Samuel är snabb med att besvara kyssen. Hans händer vandrar längs hennes rygg, pressar henne närmare tills det inte längre finns något mellanrum mellan dem.
”Hur ska vi kunna gå tillbaka till lektionerna nu?” mumlar han med ett snett leende mot hennes läppar, fortfarande så nära att han kan känna hennes andetag mot sin hud. Orden är halvt på skämt, men bottnar i en sanning. Hur ska han kunna gå ut och låtsas som ingenting när hans hjärta fortfarande bultar så hårt för henne? Han önskar att de kunde stanna där inne hela dagen, hela veckan – bara de två, avskärmade från allt och alla. För här i hans famn finns det enda han vill ha...

Ellis sitter ensam uppe på taket med en cigarett mellan fingrarna. Röken stiger långsamt upp i den kyliga luften och försvinner mot himlen, medan vinden drar lätt i hans hår och kläder. Det har gått flera dagar sedan Edmund senast talade med honom, men ändå tar han sig upp hit ibland – som om det fanns en chans att hans vän skulle dyka upp. Men vad inbillar han sig egentligen? Att Edmund bara skulle förlåta honom, efter att Ellis satt hela hans framtid på spel? Dessutom är Edmund sällan ensam längre. Henry finns nästan alltid vid hans sida, och de två tycks numera oskiljaktiga. Ellis försöker intala sig att det inte betyder något, men innerst inne känns det som om han förlorar sin vän bit för bit. Och även om han fortfarande har Wesley kvar, är det som om ensamheten växer i honom i takt med att Edmund glider längre bort.
Han hoppas bara att Edmund inte har avslöjat den här platsen för sin nya pojkvän. Det skulle kännas fel. Taket är kanske inte mycket till världen, men för Ellis har det blivit en sorts fristad, en tillflykt där han kan andas fritt och samla sina tankar. Och den platsen vill han bara dela med de allra närmaste. Henry räknas inte dit. Inte än, i alla fall…

Det hela känns så overkligt. Att Audrey träffat någon som är genuint snäll, och vars känslor för henne är starka. Hon ser in i hans mörka ögon och stryker försiktigt bort en mörk hårlock som fallit ner över hans ansikte. Samuel är en av de snällaste människorna hon stött på, och trots att de bägge två gjort saker som andra i samhället säkert skulle finna hemska, så tänker de på samma sätt.. de bägge två hade skyddat varandra på ett eller ett annat sätt. Hans närhet gör henne alldeles varm, och hon vet inte hur hon ska slita sig ifrån honom.. kanske det är löjligt, kanske folk skulle tro att hon överdriver, men för henne känns det nästan omöjligt att slita sig ifrån honom. Hon känner hur hans händer glider ner längs hennes rygg, och hur han pressar henne närmre sig. Nu finns det inget mellanrum mellan dem, och hon kysser honom igen. Hon känner hans andetag mot sin hud, det får det att kittla till. När hon hör det han säger så kan hon inte undgå att flina till lite och hon lutar sin panna mot hans respektive.
”Jag har ingen aning faktiskt.. jag stannar hellre här,” viskar hon och ser in i hans mörka ögon. ”Måste vi verkligen?” Undrar hon med ett litet leende på sina läppar. Ja, måste de verkligen gå på den kommande lektionen? Audrey inser själv att det inte är bra att närvaron i skolan påverkas, men tja.. ibland skadar väl inte?

Det är märkligt hur en endaste människa kan påverka en så mycket. Hur ens mående bara blir sämre och sämre utan deras närvaro. Nu är det många olika faktorer som gör det svårt för Edmund, synerna, rösterna, Henrys kalla ord och hårda handtag. Men egentligen är det inte det som sårar honom allra mest, han saknar Ellis något enormt. Även om han själv valt att distansera sig från honom så är det hemskt jobbigt. Men i längden kommer det vara det som är bäst.. det måste det bli. Han kan liksom inte vara med Ellis utan att tänka på sina känslor för honom, det är omöjligt. Han vet inte riktigt vad han känner kring det som hände, att han fått hålla vakt åt Ellis, att han riskerat sin skolgång. Men han har hört Ellis försöka knacka på hos honom.. försöka få kontakt med honom, och det gör ont varje gång Edmund bestämmer sig för att inte svara. Henry har blivit mycket hårdare kring det också, att han inte får umgås med Ellis. Att han inte ska vara nära honom.
Edmund sitter med ett blekt ansiktsuttryck i skolsysterns kontor. Audrey har gått för ett tag sen, men han har stannat kvar hos Henry. Hans pojkvän dricker ett glas med kallt vatten, han verkar ha blivit lite bättre nu iallafall. Hans mörka ögon stryker sig över Henry och han ler blekt mot honom, som att visa att hans finns där.