PRS Lupple och Emma07

Zacharias skrattade till, undrade hur i hela friden han skulle lyckas med det. Var det ens möjligt? Han tvivlade starkt på den saken.
"Det kommer bli en utmaning, men jag får väl försöka", sade han med ett flin, slog sig ner på en av stolarna för att sedan dra åt sig en av pizzabitarna och börja äta på. Blicken drogs snabbt tillbaks till Benjamin, blickar skadade väl inte även om det gjorde det hela svårare. Men han försökte ändå så gott han kunde att lägga mer fokus på pizzan, hur hopplöst det än kändes.
"Men jag får väl ta igen det efteråt istället", sade han retsamt.

Benjamin satte sig även han på en stol, stolen mittemot Zach av skälet att inte kunna ta på honom, men han kunde titta och nog tittade han.
"Jag ska också göra mitt bästa. "Log han och tog en bit och började äta på den när han använde den där retsamma tonen och han bet sig lite i läppen och vek undan blicken.
Ta igen efteråt? Det var egentligen inget mysterium vad han menade men ändå fick han det att låta så.
"Säg inte så. Tror du det hjälper mig att klara utmaningen?" Viskade han och såg på honom med ett leende lekandes på läpparna.

Zacharias flinade lite och fortsatte äta, hade kommit fram till att ju snabbare han åt, desto lättare skulle det här bli. Han skulle ju behöva vänta kortare tid åtminstone. Visserligen stressade han inte i sig maten för det, men kanske att han åt i något snabbare tempo än vad han brukade göra.
"Kanske inte, men man får nåt att tänka på iallafall", sade han med ett roat leende emot honom, bara tanken på att få vara närmare honom sen igen var nog för att Zach knappt skulle kunna koncentrera sig alls på att äta.

Benjamin skrattade till, jo det var ju tanken som var problemet. Maten var så ointressant så det fanns inte, hans tankar började röra sig mot allt han kunde göra sen med Zach och där fastnade han.
Han försökte tvinga sin hand att röra pizzan mot munnen och sen tvinga sin mun att tugga. Och om han bara fokuserade på dem tankarna så gick det.
"Tror du det är hälsosamt att vara så i brist på bättre ord- beroende av en annan människa?" Sa han med ett flin.
"Inte för att jag vill ta bort det eller ens skulle kunna. " La han till och tittade på honom igen för att sedan ta lite till pizza och äta av den.

Zacharias tvingade sig till att fortsätta äta, hur mycket det än tog emot att göra något som inte hade mer med honom att göra. Hela hans kropp bara längtade efter att få ha honom nära igen, få känna hans hud under sina händer och hans läppar emot sina. Längtan var otroligt stark, men han tvingade sig själv att fortsätta äta iallafall. Han fick trösta sig emd tanken på att han snart var klar.
"Inte en aning, men jag måste säga att jag ändå trivs rätt bra med det själv", sade han med ett flin, Benjamin kunde verkligen båda ta andan ur honom och orden - men av någon konstig anledning hade han inte det minsta emot det. Han tog ännu en bit, trots att det tog emot. Men han var snart klar nu iallafall, det var bara att fortsätta kämpa.

Benjamin log svagt och var sedan tyst för att hinna äta, det kändes som om Zach åt snabbare än vad han gjorde och den tanken var jobbig. Om han blev klar tidigare så ville han bli klar lika snabbt själv. Han ville ju vara med honom. Röra vid honom.
Han fokuserade bara på maten och började äta lite snabbare han också. Och att äta var verkligen behövligt.
När han väl var klar, han hade bara lite kvar av en bit så vände han upp blicken och studerade honom innan han åt upp den sista bitne.

Zacharias insåg först efter att han fått i sig den sista pizzabiten hur hungrig han egentligen varit Men nu hade han äntligen fått i sig allt, lyckades ändå tajma det rätt bra med Benjamin iallafall. Han log lite och reste sig upp för att börja plocka bort ifrån bordet igen, bara det viktigaste - det andra kunde stå kvar. Just nu ville han bara vara med Benjamin.

Benjamin följde honom med blicken när han började plocka undan och han log brett innan han reste sig upp och tog hans hand.
" Kom." Viskade han glatt men också lite försiktigt och drog lite i hans hand.
De hade spenderat för mycket tid i köket.
Han visste inte om han skulle välja vardagsrummet eller sovrummet men det märktes.

Zacharias log brett, bara hans tonfall fick honom att falla totalt. Allt med honom var bara så otroligt gulligt, och hela han var ju bara sjukt snygg. Han flätade ihop deras fingrar lite och gick emot sovrummet. Han visste ju egentligen inte vart han tagit vägen eller så, men sovrummet lät enligt Zach som en bra plan. Vad de än skulle ägna sig åt såg han åtminstone fram emot det, bara att tillbringa tid närmare Benjamin var guld värt. Så fort de kommit in där drog han honom intill sig igen - han hade redan väntat länge nog - för att intensivt kyssa honom, och lägga armarna kring honom igen.

Benjamin följde efter in till sovrummet och följde med intill honom.
Han besvarade kyssarna och backade honom mot sängen, armarna tätt omkring honom.
"Vi har stått tillräckligt idag." Viskade han och knuffade försiktigt ned honom i sängen och följde efter. Med läpparna pressade mot hans.