Sjunde året på Hogwarts

Jag såg sorgset på Cara och vände mig sedan mot killen.
- Hon är ingen mes, jag skulle vilja se dej sitta inlåst i Azkaban, bli torterad och folk vill se dej död, hur tror du att det är?, sa jag och såg ilsket på honom.
- Vet inte, jag har aldrig vart med om det, sa killen osäkert.
- Men föreställ dej då, sa jag trött och såg på honom.
- Hon har inga knähundar, den ända som är här för att skydda henne är Yaxely här.
Och det hände sedan vi torterades av syskonen, grårygg och Scabbior, sa jag och såg irriterat på honom.

Jag log tacksamt åt Laura glad över att hon försvarade mig och över att hon var min vän
"men är inte hon tränad för sånt? Både utföra och tåla?" sa killen osäkert
"klart jag är. Men jag torterar inte folk och för det betyder det inte att jag klarar hur mycket som helst, men vi kan ju se om du klarar det bättre än jag" sa jag hotfullt och han drog efter andan
"lugna dig Cara, det är ingen fara" sa Draco och kramade min hand
"så Yaxley är din knähund? Han lyder väll varje order du ger honom?" sa en annan kille
"jag är ingens knähund och passa dig grabben! Jag må lyda hennes order men jag kan tänka själv" sa Yaxley lågt och drog staven och eleverna mumlade nervöst
"han är inte värd det. Släpp det Yaxley, jag orkar inte höra hans skrik" sa jag trött och Yaxley morrade lågt men gjorde som jag sa
"se du är hennes knähund" sa killen och innan vi han reagera slängde Yaxley Crucio över honom och jag hörde hans skrik och lo elakt
"stoppa det" skrek en tjej
"han bad om det" sa jag lågt och några andra skrek förskräckt och jag hörde vissa av dem snyfta och suckade
"Yaxley" sa jag lågt och han slutade och satte sig ner och gav mig ett leende
"ska du inte straffa honom?" sa en kille
"nej, killen förtjänade det och Yaxley har en egen vilja. Han gör som jag vill, det är bara i vissa fall jag beordrar honom" sa jag trött och slöt ögonen igen och la en hand för pannan, nu har jag huvudverk med
"tycker ni det är okej?" frågade en tjej de andra

Jag ryckte på axlarna.
- Han blev varnad, sa Draco kallt och jag nickade.
- Det är inget man dör av, och som sagt han blev varnad, sa jag trött.
- Så du tycker det är helt okej att han gjorde så?, sa en kille.
- Nej kanske inte men Yaxely borde få välja själv och han är faktiskt dödsätare, sa jag enkelt.
- Du vet inte hur det är, du vet inte hur ont det gör, sa killen som Yaxely kasta crusio över ilsket.
- Jasså vet jag inte?, sa jag sarkastiskt och såg kallt på honom.

Yaxley fnös
"ta det lugnt" sa jag till honom utan att öppna ögonen och han sa inget mer och jag lyssnade på deras samtal och skrattade sedan tort
"vad är det som är så kul?" sa killen surt
"tror du det där gjorde ont? I så fall vet du inte vad smärta är!" sa jag tort
"nehe då kam vi ju be din hund tortera dig!" sa killen surt
"jag har redan råkat ut för Yaxleys Crucio och den är inte så farlig" sa jag och tänte på ett träningspass för många år sedan
"nehe lätt för dig att säga. Vad är smärta då?" fnös han
"du kan ju få prova pappas eller varför inte Gråryggs eller Scabiors" sa jag tort och reste mig upp och blängde surt på honom "du kan få prova på riktig smärta. Tänk dig en Crucio där din fiende vill dig så illa han kan utan att döda dig! Där du inte vet vad som är upp eller ner, du vill bara dö! Du kan få prova på en smärta som gör att du för alltid kan känna den! När du upplevt det så kan du tala om för mig att du har ont" sa jag sammanbitet och det var tyst i sällskapsrummet och Yaxley la en hand på min axel men jag viftade bort honom
"jag behöver gå ut en stund, ensam! Protestera inte nu" sa jag surt och gick förbi killen och såg hatiskt på honom med mina röda ögon "och säg inget sådant till Laura igen, hon vet vad smärta är" sa jag vasst och lämnade sedan rummet och gick upp till uggletornet och satte mig och stirrade ut över skolområdet

Cara stirrade på killen och han ryggade förskräckt tillbaka, så jag antog att hon använde sina röda ögon.
Märkligt att alla blev rädda för den, hon hade sett på mig så en gång men vad jag minndes så blev jag inte rädd men jag var väll så arg då, tänkte jag fundersamt och Cara lämnade rummet och jag satte mig åter ner i fotöljen.
Och killen stirrade på mig.
- Är det sant det hon säger?, sa han chockat och jag nickade.
- Så hur är det då?, sa han.
- Som Cara sa förstås, lyssnar du inte?, sa jag lugnt och såg på honom.
- Så vem har gjort det på dej?, sa han undrande.
- Goyle, fast det var inget farligt, syskonen och det var värre och sen Voldemort, sa jag lätt och de drog chockat efter andan.

jag stirrade på solen som gick ner bortom bergen och undrade om jag överdrivit? men nej inte egentligen, de visste inte vad smärta var och de kommer aldrig förstå det! varför har folk så svårt att tro på det jag säger? jag slängde en sita blick på solnedgången och gick sedan tillbaka till uppehållsrummet och det verkade som Laura väntade på någon reaktion från dem och jag undrade vad hon sagt? eleverna såg lite oroligt på mig och jag gjorde åter ögonen blåa och slog mig ner bredvid Draco som kramade om mig och jag log svagt
"Har Voldemort? varför då? jag trodde hon skyddade er?" sa en tjej och såg på mig en jag orkade inte svara något
"Vad hönde då? varför dödade han dig inte?" sa killen lite utråkat

Jag höjde på ögonen åt killen, jag gillade inte hans attityd.
- Cara skyddar oss, ja men hon kan det inte jämt, sa jag vänligt till tjejen och log och vände mig sedan kallt till killen.
- Första gången så besegrade jag Crab och Goyle när de anföll mig bakifrån.
Han cverkade inte gilla det och tänkte straffa mig, men Cara ställd sig emellan utom sista gången då han hade lamslagit henne.
- Andra gången bad jag honom om det för att rädda Cara ur en djup sömn, sa jag lätt och såg sedan på killen igen.
- Om du undrar varför han inte dödade mig så är det väll för att Cara skulle bli ledsen då och sen gillar han mig med, sa jag sakligt och såg stint på honom.

"ställde du dig i mellan?" sa en tjej tvivelaktigt
"Jag är inget monster vet ni! och klart jag stäle mig i mellan, Lura är min vän och jag vill inte att någon av mina vänner ska torteras" sa jag tror folk egentligen om mig?
"Bad du honom om det?" sa en kille tvivelaktigt, att de inte bara kan förstå, jag orkade inte ens kommentera det.
"Varför bryr han sig i fallhon blir ledsen? han har ju knappast kännslor? han dödar folk utan att blinka" sa en kille och jag suckade
"Han är männsklig vet ni, eller ja nästan och han byr sig faktiskt i fall jag blir ledsen! han är min far och precis som era föräldrar vill att ni ska vara glada vill han att jag ska vara glad" suckade jag otåligt och Yaxley log och rufsade om mitt hår
"De lär aldrig förstå" sa han och jag nickade
"Voldemort gillar ingen" sa killen bestämt och jag blängde surt på honom "Och synd att han inte dödade dig" sa han surt och såg argt på mig och jag funderade nästan på om jag skulle be pappa komma till skolan bara för att

Jag himlade med ögonen och såg trött på dem.
- Som Cara sa så är hon min vän, därför hjälpte hon mig och samma sak gjorde jag för henne, jag ville ju att hon skulle dö precis, sa jag och suckade.
- Och han är hennes far och beter sig som en mot henne.
Han gör allt för henne för att hon ska vara lycklig, sa jag och blängde på killen, han började göra mig irreterad och det ville han nog inte.
- Jasså det säger du?, sa jag med en axelryckning.
- Och varför vill du så gärna att jag ska dö då?, jag har väll inte gjort dej nått?, sa jag ilsket och såg på honom.

Jag såg irriterat på honom
"du vet vänner hjälper varandra" sa jag och log mot Laura och såg sedan argt på killen som bara ryckte på axlarna
"jag har svårt att tro att han verkligen bryr sig om dig" sa killen stödigt och jag vände mig mot Laura
"vi kanske ska ge honom bevis?" sa jag och log elakt mot Laura och killen verkade inte fatta "ska jag be honom komma?" sa jag roat och killen såg fortfarande förvirrad u och svarade på lauras andra fråga
"ja du är ju ändå bara stödig och du står på hennes sida! Och utan dig hade hon dött" sa han surt och blängde på oss och jag himlade med ögonen