Sjunde året på Hogwarts

- Nej, jag tänker inte flytta på mej, du ska inte döda honom eller nån annan försen de ger anledning till det och inten här har gjort något, sa jag bbestämt och stod kvar.
- Jag säger inget om vad du gör i kriget, eller när du försvarar ditt eller nån annans liv, men han och ingen av dem andra har gjort nått, sa jag lungt och såg på henne.
- Vill du göra nått får du ta dej förbi mej först, vill du verkligen det?, vill du skada mej?, sa jag stilla och såg på henne men stod kvar.

jag stirrade argt på Laura måste hon förstöra allt?
"Så du menar att jag måste vänta på att de försöker döda mig? varför kan jag aldrig få röja dem ur väggen innan de gör mig något? varför måste jag stå här och vänta snällt på att de ska attakera mig?" sa jag irriterat och kille sjunk ihop
"Cara vi vet hur det är men du måste inte..." började Draco
"Lägg dig inte i! kan folk sluta tala om för mig v ad jag ska göra? om jag nu vill ta hand om någon innan den personen tar hand om mig så låt mig då göra det. jag tänker inte låta honom vara bara för att han ska kunna hämnas på oss" sa jag argt åt dem och de sa inget och jag riktade blicken åt Laura
"Det vet du att jag inte vill och jag kan lätt ta mig förbi dig och jag tror inte du vill testa" sa jag argt och mötte hennes blick och förstod att hon inte tänkte ge sig och jag såg argt på henne "jag orkar inte med det här, du kan ju stanna med din nya bästa kompis, han verkar ju fast vid dig i alla fall!" sa jag och tittade på honom och han släppte genast Lauras hand "hoppas ni blir lyckliga! men kom inte till mig och klaga nsäta gång någon som jag kunde stoppat långt innan försöker döda dig eller er" sa jag surt och lämnade uppehållsrummet och gick surt ut ur slottet och lämnade området och gick ner till byn. jag gick in på krogen och bestälde en drink och satte mig i ett hörn och stirrade tomt framför mig, jag trollade fram en mantel och drog upp huvan så ansiktet doldes. toppen nu är jag osams med Laura också. jag suckade och en kille gick mot mitt håll men jag gav honom en varnande blick och han stannade och jag undrade vad jag egentligen hade gjort

Jag såg bestört efter Cara som lämnade rummet och jag satt mig i en av fotöljerna och såg tomt framför mig och föll sedan i gråt.
Killen gick fram till mig och jag vände mig illsket mot honom.
- Låt mej va, var glad att du lever, fräste jag ilsket och vände mig bort från honom.
Vände mig bort från alla de där eländiga eleverna som gjode så att jag och Cara hade bråkat.
Jag hatade dem verkligen, jag hatade att ställa mig emellan.
Men det var inte rätt att döda innan dem ens hade bestämt vilken sida de ville stå på eller om de tänkte döda.
Det måste väll Cara fatta?, tänkte jag ilsket och torkade de förbannade tårarna.
Dean kom fram till mig men jag blängde på honom och han backade.
Jag ville inte ha med nån att göra nu, jag visste att det inte var rätt mot Dean men jag orkade inte bry mig.
Jag hoppades Cara skulle ge sig för jag tänkte det inte.

jag svepte glaset och reste mig upp och en kille kom fram till mig
"varför så sur tjejen?" sa han och log sjävlbelåtet
"Det angår inte dig" fräste jag
"Jag gillar när tjejer har temprament, vill du dansa?" sa han och fattade inte alls att jag inte var på humör
"visst fråga min far om lov först bara" sa jag och gjorde ögonen röda men han verkade inte förstå
"Haha pappas lilla flicka?" sa han och jag blängde irriterat på honom och tog tag i honom och transfererade mig hem till pappas arbetsrum och han tittade upp från papperna och killen såg förskräckt på honom
"han ville dansa men fattade inte att jag inte ville, så jag sa att han kunde be dig om lov" sa jag surt och min far slängde bara en hatisk blick på honom och sedan på mig
"Vad är fel?" sa han vänligt
"Jag har bråkat med Laura" sa jag surt
"Vill du prata om det?" sa han
"Nej jag vill ine prata om det, det är hennes fel" sa jag surt
"Vad hände?" frågade min far och jag blängde på honom
"Du kan väll fråga henne? hon borde inte lagt sig i" sa jag argt
"Ja då får jag väll göra det då" sa min far och transfererade sig och jag undrade vad eleverna skulle säga när min far dök upp, rätt åt dem. jag lämnade killen på golvet och transfererade mig till
Shettlands öarna och landade i en hage med massa ponnys som såg nyfiket på mig, jag rufsade om deras manar och gick sedan fram till ett högt stup som jag suttit vid många gånger innan och slängde bena över kanten och stirrade på horrisonten

Jag hörde eleverna skrika till och vände mig om och såg Voldemort i rummet.
Vad ville han?
Hade Cara skickat honom?, tänkte jag förskräckt och torkade ögonen och ställde mig upp.
- Har Cara skickat dej?, sa jag åt honom och såg hatiskt efter eleverna som försvann upp till sina sovsalar.
Var de tvungen att vara så fega?, och Cara trodde att de kunde göra nått, tänkte jag ilsket och insåg att mina tankar inte var säkra i hans närvaro men det struntade jag i just nu.

(Taskigt mot Laura XD )

(Nej absolut inte xD )

(Voldemort)
jag såg trött på eleverna, måste de vara så fega och jag tittade sedan på Laura så hon hade också gråtit. varför är de så envetna båda två? jag slog mig ner och blängde på Yaxley som egentligen skulle vara vid Caras sida men jag visste att han inte haft en chans
"De kan göra något om de får bearbetas" sa jag lungt och tittade på Laura och skakade seddan på huvudet "Nej Cara skickade mig inte, jag kom snarare för att hon inte berättade något utan försvann så fort hon lämnat en idiot på mitt kontor. så vad får er två att gråta på olika håll?" sa jag undrande, och förvånades nästan över hur mänsklig jag lät

(Cara)
jag tittade på vattnet och klipporna långt under mig och undrade om man skulle hinna tänka något innan man föll? samma tanke slog mig alltid men jag skulle nog aldrig få ett svar. jag reste mig upp och drog manteln tätare om mig och transfererade mig vidare till alperna och började vandra längs en bergsstig. jag undrade om Laura ångrade sig eller tyckte det var värt det?

- Antar det, sa jag trött och en aningen irreterad över att han läste mina tankar.
- Och nån idiot vet jag inget om, sa jag och såg undrande på honom vad det var fören idiot som Cara hade dragit dit.
- Jag hindrade henne från att döda alla dessa fegisar, sa jag trött och nickade upp mot sovsalarna.
Sedan satte jag mig återr ner i fotöljen och kollade på honom.
Antagligen tyckte han att Cara hade gjort rätt och jag fel men jag tänkte inte ändra på mej eller be om ursäckt, tänkte jag envist och väntade på vad som skulle ske.

jag log lite roat åt hennes irretation men blev sedan allvarlig
"Det var väll bara onödigt? kan ni inte bara hålla sams? vad hände med att man ska vara vänner i fall något händer?" sa jag roat och suckade sedan
"Ingen av er gjorde väll rätt, jag hade knappats uppskattat i fall hon dödade alla elever men jag förstår henne också. nej ni får lösa det själva" sa jag lätt, jag tänkte inte lösa deras problem, jag har annat för mig, även om jag inte gillar att se Cara ledsen. och tittade sedan på Laura "Då lär ni aldrig bli vänner! en av er måste ta första steget" sa jag

Jag såg irreterat på honom, kunde man inte få ha någonting för sig själv eller?
- Ja, jag vet att någon måste ta första steget men måste det alltid vara jag?
Bara för att jag råkar vara snäll så betyder det väll inte det att jag måste ge mig jämt, sa jag irreterat och suckade sedan.
- Jag kan åtminstonde leta på henne och se vad hon känner, nån som vet var hon är?, sa jag frågande men vände mig mot Voldemort.

"säger du inget så läser jag dina tankar istället" sa jag roat bara för att jävlas
"Jag sa inte att det skulle vara du, men du vet att Cara inte är den lätaste att få att gevika" sa jag lätt jag tog fram ett halsband och jag visste att Cara hade ett likadant och jag såg på en karta och log
"Hon är i alperna" sa jag och tog av mig halsbandet och räckte över det till Laura "Jag vill ha tillbaka det" sa jag vasst och gav henne en allvarlig blick

(Cara)
jag var glad att jag gjort det här förut, jag hoppade enkelt mellan en spricka i berget och gick upp tills jag kom till en platå och slog mig ner och drog manteln tätare runt mig och sneglade ut över bergen