A Young Woman's Tales

Det kanske var ett kort kapitel men i stället hade du skruvat upp spänningen till max!

När jag läste om Tyr som lagade frukost fick jag av något skäl plötsligt en mental bild av honom i ett rosa förkläde.

Och efter den stillsamma inledningen – lugnet före stormen, om man så vill – börjar det hända saker, med besked dessutom. Det blev väldigt nervkittlande väldigt snabbt! Satt och undrade hela tiden hur sjutton Alice och Tyr skulle ta sig ur den här röran, men säker på att de skulle lyckas på något vis... och just som hoppet tändes inom mig släckte du det! Du hade nog inte kunnat välja ett mer brutalt ställe att avsluta kapitlet på, även om du så försökt. Du får inte hålla oss på sträckbänken allt för länge, annars kanske du får ett läsaruppror på halsen!

Sjukt bra jobbat, återigen!

Hittade förresten inga slarvfel att anmärka på den här gången.

Oj! Det skulle vara intressant *ondskefullt skratt*


Inga...slarv...fel??


INGA SLARVFEL!!!

Du skulle bara våga.


Fram med champagnen, det här ska firas!

Jag fixar glasen

Teamwork!

Kanhända missade jag någonting, i sådana fall något väldigt oansenligt fel, men såvitt jag såg fanns det i alla fall ingenting att anmärka på.

Hej på er alla glada läsare Då var det dags för ny uppdatering Ni skulle fått det sista kapitlet redan i fradags, men ett födelsedagskalas hamnade i vägen Och igår kom födelsedagen i vägen, så därför få ni lite söndagsläsning istället Hoppas ni haft en bra helg med fint väder
***
Kapitel 5
Av alla sätt jag vaknat på var det sättet jag vaknade på nu det mest obehagliga. Jag hade hellre vaknat av att Tyr skakat mig som en trasdocka än så som jag vaknade nu. Det som väckt mig var att något skavde mot halsen och efter att jag insett att det var på grund av en tre centimeter bred järnring satt låst runt halsen, fick skräcken det sista av medvetslöshetens dimma att försvinna. Då upptäckte jag även att ringen runt min hals var fäst med en kedja i väggen. Jag var en fånge!

”Alice, Alice, Alice”, den rösten jag hatade mest av allt i hela världen suckade uppgivet mitt namn. ”Vet du hur mycket bekymmer du gett mig med din lilla kurragömmalek?”

Långsamt lyfte jag huvudet från golvet. Rummet omkring mig blev obehagligt tydligt. Det ljusa träet i golvet, skrivbordet framför fönstret som vätte ut mot trädgårdens rosenodling, stolen som stod bakom den och bokhyllorna som täckte alla väggar förutom den jag satt fastkedjad vid. Den väggen var svartmålad, men fläckad av torkat blod. Blodet var ett bevis på att jag suttit där många gånger tidigare

”Jag har flängt över hela världen och offrat allt för många av mina kära katter under årens lopp”, pappa stod lutad mot skrivbordet med sitt ljusbruna hår prydligt vattenkammat och glasögonen på näsan. Han var klädd i en ren vit skjorta och pressväckade mörka byxor. Hans klädsel hade mycket väl kunnat fungera på ett affärsmöte om den kompliterades med kavajen som jag visste han hade hängande i sin garderob. ”Du har gjort mig upprörd och besviken. Vad tycker du är ett lämpligt straff för allt du tvingat mig igenom?”

”Snälla lämna mig ifred”, bad jag som en liten flicka.

Jag var så rädd trots att jag varit med om det här så många gånger förut. Anledningen till min rädsla var att jag aldrig tidigare varit med om att pappa utstrålat sådan ilska förut.

”Men det vet du att jag inte kan”, han log vemodigt mot mig innan han gick runt skrivbordet. ”Du måste lära dig att inte göra om samma dumheter igen”, han drog ut en låda och när han höll upp handen höll han i en hopringlad svart piska. ”Och det enda som kan uppfostra människor ordentligt är smärta.”

Blodet i mina ådror frös till is i samma stund pappa började gå mot mig med bestämda steg. Det som kom sedan förvandlades till ett mörker av smärta. Jag skrek inte första gången piskan träffade min pyjamasklädda kropp, men det behövdes bara två rapp till innan jag skrek för full hals. Efter det svarade jag på varje piskrapp med ett skrik som blev mer och mer sprucket.

En gång försökte jag mig på den första bästa trollformeln som poppade upp i mitt huvud. Det visade sig vara ett stort misstag. Om pappa varit arg innan var det inget i jämfört med vad han blev efter att jag fått honom att flyga in i en bokhylla.

”Din satans häxunge”, väste han och puttade ilsket upp glasögonen efter dem glidit ner av stöten.

Piskan rispade upp oräknerliga jack i min hud. Den letade sig över hela min kropp och efter ett tag var min kropp ett nätverk av röda och svarta ränder. Jag hade så förskräckligt ont att jag bara ville dö, men jag visste också att pappa aldrig skulle döda mig. Han kunde tortera mig till dödens rand och lite till. Men han skulle aldrig tänka sig att knuffa mig ner i dödens stup. Det han utsatte mig för var värre än om han helt enkelt tagit livet av mig.

”Så där”, pappa hade blivit svettig av att ha svingat piskan så våldsamt. ”Nu ska vi bara göra dig till ett konstverk”, jag behövde inte titta upp från min hopsjunkta ställning för att veta att han gick bort till skrivbordet för att hämta bläckhornet.

Jag knep hårt ihop ögonen. Bläcket skulle svida värre än salt i såren och dessutom hade jag fått många sår. Jag kunde alla redan föreställa mig vilken smärta bäcket skulle åstadkomma. Hela min kropp skulle gå över till att bli ett enda svidande sår.

Om det fanns en himmel trodde jag nästan att någon där uppe tyckte synd om mig. För i samma stund som pappa vände sig om mot mig med bläckhornet i handen flög trädörren in till kontoret upp med sådan kraft att dörren flög in i väggen och sprack på sina gångjärn. Som om han vore den nordiska guden han var uppkallad efter kom Tyr instormande med svärdet i högsta hugg. Hans kläder var sönderrivna, oräkneliga småsår fanns över hans kropp, håret var en enda vild oreda och ur hans ögon sken en grön låga. Pappas ilska mot mig var inget i jämförelse med det raseri som Tyr utsrålade.

Med ett krigsvrål slängde han sig över pappa. Bara synen av Tyr och vetskapen om att han kämpade för min skull gav mig kraft att lyckas sätta mig upp. Jag visste hur skicklig Tyr var, men jag visste även hur skicklig pappa var. Till pappas fördel fanns också att Tyr måste ha stridit alla redan för att ta sig till arbetsrummet. Hela herrgården var nämligen proppad med förväxta katter.

En hejdundrande duell utspelade sig framför mina ögon. Tyr svängde svärdet lika enkelt som han slog ut med handen. Men pappas vapen var läderpiskan och den använde han med en hemsk lätthet. Om svärdet var som Tyrs arm var piskan som pappas tunga, som snabbt flög fram och försvann snabbt tillbaka.

Man kunde tro att en piska i läder inte skulle vara någon match för ett svärd av metall, men då hade man inte sett en riktig mästare använda sig av en piska. En mästare kunde både attackera och parera med sin piska. Dessutom kunde den hålla motståndaren på avstånd och ändå få in en träff. Min pappa var en sann mästare.

Det var därför den svarta piskan som fick fördelen eftersom svärdet inte kom tillräckligt när för att få in en ren träff. Trots det gav Tyr pappa en riktig utmaning, för även att han inte kunde få in sina träffar ordentligt fortsatte han sina attacker med samma ihärdighet.

Dessvärre kunde Tyr inte göra något när pappas piska snurrade sig runt svärdet och drog det ur riddarens händer. Det flög genom luften, slog in i en bokhylla innan det trillade ner och gled över golvet med ett ljudlig raspande.

Tyr stod försvarslös mot piskan, något pappa utnyttjade. Steg för steg pressade han bak Tyr, som på något magiskt sätt lyckades ducka och dra sig undan. De gånger han väl blev träffade fortsatte han som om inget hänt. Det var som om han inte längre kände någon smärta. Men Tyr var inte odödlig och pappa skulle inte ha några problem med att döda honom.

Min trötta hjärna försökte febrilt komma på en idé till hur vi skulle kunna ta oss levande där ifrån. Problemet låg dock i att smärtan i min kropp hade lagt en tjock dimma över min hjärna, så jag kunde inte tänka klart.

Jag var på väg att helt enkelt ge upp, sjunka ner på golvet och glömma världen när min blick fångades av något. Trött vände jag på huvudet och hoppets låga tändes inom mig. Bara en meter från mig låg Tyrs svärd!

Med nyvunnen energi sträckte jag ut handen och tog tag i svärdets fäste. Jag lyckades på något vis lyfta upp det, men det var då nästa problem uppstod. Vad skulle jag med ett svärd till när personen som egentligen behövde det fanns på andra sidan rummet. Det fanns ingen chans i den här världen att jag hade kraft nog till att slänga det till Tyr.

Min hjärna gick på högvarv samtidigt som jag vacklade upp på fötter. Jag var tvungen att komma på något hur svårt det än var! Förtvivlat tittade jag ner på min tomma hand. Ett sår löpte tvärs över handflatan. Det var synen av mitt färska blod i handen som gav mig en idé. Jag var ju en häxa!

En insikt som egentligen var något som jag alltid vetat fick mina tankar att klarna. Kanske var det insikten i sig eller så var det någon undermedveten formel som gjorde att dimman lättade. Oavsett hur det var med det var det väldigt tacksamt att jag kunde använda min fulla hjärnkapacitet igen.

Jag behövde inte mer än knycka lite på nacken för att ringen runt min hals skulle öppnas. Med ett rasslande ringlade den och kedjan ner på golvet. Men det var ingen som lade märke till det, knappt ens jag själv.

På, faktiskt, stadiga ben gick jag fram till min pappa. Han stod med ryggen mot mig och var helt uppslukad av sina attacker mot riddare. Tyr däremot blev direkt medveten om att jag var på väg, men han reagerade inte på det. Istället fortsatte han med att undvika piskan som kom vinande mot honom. Han hade dock fått väldigt lite utrymme vilket gjorde att piskan fick in en bättre träff. Då kunde han inte låta bli att grimasera.

Tyrs plågade min gjorde mig arg och det var ilskan som fick min arm att svinga svärdet. Jag hade med största sannolikhet haft problem att svinga det i vanliga fall med bara en arm, men adrenalinet, och kanske lite magi, fick mig att kunna göra det utan problem.

”Aj!” pappa skrek av smärta när jag skar honom tvärs över ryggen. Ilsket vände han sig mot mig med piskan höjd till ett rapp. ”Jävla häxunge!” i hans ögon brann hat och jag var säker på att han kunde döda mig där och då.

Det jag gjorde därnäst vet jag inte riktigt var jag fick idén ifrån. Min tidigare idé sträckte sig bara så långt som till att skada pappa. Efter det hade jag ingen plan. Tack och lov visade det sig att det inte behövdes. Min kropp handlade innan min hjärna riktigt hann reagera.

Plötsligt höjde jag handen och i en snabb rörelse kastade jag iväg svärdet. Det flög över huvudet på pappa, som förvånat följde dess färd, och rakt in i Tyrs hand. Men rörelsen slutade inte där. I samma ögonblick riddaren fick tillbaka sitt svärd svängde han det från höger till vänster med all sin kraft bakom och i en rörelse högg han huvudet av pappa. Jag såg chocken i pappas ögon när hans huvud skiljdes från retsen av kroppen i ett vattenfall av blod. Efter att hans kropp fallit ihop på golvet blev det tyst.

I fler minuter stod vi bara där med pappas döda kropp mellan oss. Sedan var det Tyr som vaknade. Han sänkte sitt blodiga svärd och gjorde likadant med pappas kropp som han gjort med de katter vi dödat de senaste dagarna. Med en av sina specialstickor tände han fyr på pappas lik. Jag såg honom snabbt förtäras av lågorna och jag kände inget annat än lättnad. Mitt livs gissel var borta. Jag var fri!

Benen gav vika under mig samtidigt som lågorna falnad. Golvet var svalt trots att det brunnit precis bredvid, men det var inget jag mer än hastigt reflekterade. Pappas död hade fått alla års spända nerver att slappna av. Med det gick även kraften ur mig. Det sista jag åstadkommit hade varit av ren viljestyrka.

”Alice”, Tyrs ansikte dök upp ovanför mig. ”Hör du mig?”

”Du följde efter mig”, viskade jag. ”Du kom hit.”

”Jag kommer alltid skydda dig”, lätt som om jag inte vägde mer än en fjäder lyfte Tyr upp mig i sin famn. ”Jag har börjat tycka om dig, vet du.”

Jag lyckades få läpparna att böja sig i ett tunt leende. Efter det lutade jag huvudet mot Tyrs axel och svimmade.

Två år senare
”Har jag allt?” jag kliade mig i bakhuvudet. ”Bikini, badlakan, solkräm och solglasögon”, jag ränkade upp sakerna i min väska. ”Och lite gott och blandat som är bra att ha på stranden”, sumerade jag nöjt.
Just då jag slängde upp väskan på axeln hörde jag det välkända motorljudet utanför mitt fönster. Med ett leende på läpparna skyndade jag ut ur mitt rum och nerför trappan.

”Nu sticker jag”, förkunnade jag när jag gick in i köket.

Vid köksbodet stod mormor, Moa och Linn och hällde upp sylt på burkar, satt på etiketter och skrev på dem. De var alla tre klädda i sommarklänningar med ett grönt förkläde över framsidan. Som en person tittade de upp från sitt arbete.

”Ta det försiktigt och kom inte hem för tidigt”, log mormor när jag gav henne en puss på kinden.

”Jag ska göra mitt bästa”, lovade jag och skyndade vidare ut.

”Ha så kul”, ropade Moa efter mig.

”Och hälsa riddaren”, lade Linn glatt till.

Skrattande gick jag ut på uppfarten utanför vårt hus där en svartglänsande motorcykel just parkerat.

”Hej där, snygging”, jag ställde mig på tå och gav Tyr en lätt kyss på munnen.

”Hej, sötnos”, han gav mig ett leende samtidigt som han räckte fram en hjälm som jag vant drog på huvudet. ”Redo?”

Jag gav honom tummen upp och hoppade upp bakom honom på motorcykeln.

Med armarna liggande om Tyrs midja rullade vi ut på vägen och vidare mot havets skvallande vågor och sandens värme. Jag mådde oförskämt bra.
***
Och det var det Hoppas att ni tyckte min lilla novell var bra och stannar kvar för att läsa min nästa novell när den kommer upp här

Hoppas du fick en rolig födelsedag då!
Och underbar, underbar berättelse med ett underbart slut! Och såklart jag stannar kvar!

Hittade några få saker att anmärka på i det här kapitlet:
"[...]och pressväckade mörka byxor." Ta bort ä:et och ersätt med ett e i "pressväckade."
"[...]om den kompliterades med kavajen[...]" Ta bort i:et och ersätt med ett e i "kompliterades" och lägg till ytterligare ett t, så att det blir "kompletterades."
"[...]vilken smärta bäcket skulle åstadkomma." Här har visst ett l tappats bort i "bäcket", lägg till det, så blir det "bläcket" i stället.
"[...]med det raseri som Tyr utsrålade." Lägg till ett till t mellan s och r i "utsrålade."
"I fler minuter stod vi bara där[...]" Lägg till ett a i slutet på "fler."

”Och det enda som kan uppfostra människor ordentligt är smärta.”
Snälla, bara håll käften och dö, typ snart! Lämna Alice ifred, din sadistiska översittare med läderfetisch! Jag avskyr verkligen den här mannen, okej? Det han gör är inte okej. Hela han är inte okej.

Det var riktigt jobbigt att läsa om tortyren som Alice blev utsatt för. Trots att jag redan visste hur hennes pappa hade behandlat henne, var det först nu som jag verkligen insåg vilken omänskligt grym man han var. Det är en sak att bara få någonting berättat för sig och det är en helt annan sak att läsa om själva händelsen, om hans ilska och Alices smärta och förtvivlan.

Och just när jag undrade var sjutton Tyr höll hus någonstans, så kom han självklart och gjorde en mycket praktfull entré! Det gillar vi!

Vad nervkittlande Tyrs strid med Alices pappa var, jag satt på helspänn hela tiden, särskilt efter att Tyr blev av med sitt svärd. Och när Alice slutligen gick till handling satt jag bokstavligen och hoppade upp och ner i min stol och ropade, "Kom igen, Alice, du klarar det!" Tur att jag är ensam hemma, annars hade det nog uppstått några frågor.

Skönt att pappan äntligen dog! Vilken underbar känsla det måste ha varit för Alice, att äntligen bli fri, efter att ha levt i ständig skräck i så många år! Åh jag får tårar i ögonen!

”Jag har börjat tycka om dig, vet du.”
Jag visste väl det!

Slutet var helt perfekt, sitter nu här med ett fånigt leende på läpparna. Jag älskade hur glada och obekymrade alla var, det var en fin kontrast till det första kapitlet.

Emmsaan, du har lyckats än en gång med att skämma bort dina läsare med fruktansvärt bra läsning! Stort tack till dig för det! Jag ser verkligen fram emot att se vad du har för berättelse att bjuda på härnäst.

Så godomligt bra, den där piskan borde också brännas!
Och vad jag undrar vad nästa novell handlar om, och jag längtar så för dj skriver helt underbart bra

Då tänkte jag göra en liten sen uppdatering med en ny novell Hoppas att ni kommer att tycka om den
***
Titel: Vargyl.
Språk: Svenska.
Ratning: PG (eller något i den stilen).
Beskrivning: Livet kan ta många vändningar. Men vad som händer efter kan ingen förutsäga. Deans liv vänds upp och ner och det som händer efter det hade han aldrig ens i sin vildaste fantasi kunnat inbilla sig kunna hända någon.
***
Till min underbara familj. Älskar er♥
***
Prolog
”Men nu är vi i Sverige igen och bara några timma tills vi är hemma”, avslutade mamma. ”Det har varit roligt, men det ska bli skönt att komma hem.”

”Det ska bli skönt att få hem er igen”, svarade jag samtidigt som jag låste fast mobilen mellan örat och axeln för att kunna snöra upp skorna. ”Det har varit väldigt tomt utan er.”

”Du skulle ha följt med, Dean”, suckade hon. ”Du hade tyckt om det.”

Mamma hade försökt övertala mig att följa med en hel vecka innan hon och pappa åkte till Tyskland. Jag hade dock haft två nationella prov under den vecka som gått. Det fanns inte en chans att jag hade kunnat följa med, men det ville inte mamma lyssna på.

”Det tror jag säkert”, sa jag leende och lyckades få av mig jackan utan att tappa mobilen. ”Vi får väl göra det någon gång när jag kan istället.”

”Låt mig prata”, det hördes en avlägsen pojkröst genom luren. ”Jag vill prata.”

”Okej, okej”, skrattade mamma. ”Tom vill prata med dig”, berättade hon det mest uppenbara för mig. ”Här kommer han.”

”Hej Dean”, min lillebros röst hördes nu istället för min mammas. ”Har du saknat mig?”

”Ytterst”, svarade jag och gick ut i köket för att ta mig något att dricka samtidigt som jag drog fingrarna genom mitt mörkbruna, nästan svarta, hår. ”Men du är ju snart hemma.”

”Ja, nu är det bara några timmars tråkig bilresa kvar”, småklagade han och jag kunde riktigt se hur han drog på munnen till en grimas.

”Jag tror nog att du överlever”, jag fyllde ett glas med vatten. ”Du är ju en krigare.”

”Det är sant”, sa Tom stolt.

Han började precis berätta om hur Tyskland varit när mammas skrik skar sig fram. Det var ett skrik av ren skräck och fick mitt blod att frysa till is i mina ådror.

”Mamma?” mer än så hann jag inte säga förrän en ljudlig explosion avbröt mig.

Sedan ersattes alla ljud av ett raspande från mobilen och tjutet i mina öron.

”Tom?” viskade jag. ”Tom!” jag skrek hans namn så högt att det skar sig i min hals. ”Tom!” inget svar kom från telefonen.

Jag hörde glas som gick i bitar och kände hur jag blev blöt om fötterna. Då förstod jag att jag måste ha tappat glaset jag haft i min hand.

I nästa ögonblick försvann min värld. Det var som om en jätte ryckte bort marken under mina fötter och jag föll ner i en mörk avgrund.
***