Sjunde året på Hogwarts

- Det finns många sätt, en svävarförtrållning, frammana en jättkudde eller en studsmatta, sa jag roat och log.
- Det gör inget jag vet varför du gjorde det men jag gillade det inte, sa jag vänligt och satte mig ner vid henne.
- Vad menar du med, inte nu i alla fall?, sa jag oroat och försökte att möta hennes blick.

"Jag kan ju tipsa dig att om du framanar en studsmatta så lär jag bara flyga upp en bit för att sedan ramla av den och dö ändå" sa jag lätt och nickade sedan
"Jag vet att du inte gillade det, men ajg börjar förstå varför min far gör som han gör" sa jag lågt och tittade på de höga bergen "börjar jag osckså bli ett monster?" sa jag lågt till mig själv och undrade om jag kanske skulle försöka stoppa mig själv, ja gkanske borde låsa in mig själv nån stans. jag lutade mig mot Laura och undvek henens blick
"Jag lovade er att inte göra något så då planerar jag inte något nu" sa jag lågt även om det var delvis sant. jag tittade på marken och undrade åter om man skulle hinna känna eller tänka något? jag log sedan mot Laura och ville inte oroa henne, jag hatar att låta mina kompisar oroa sig över mig

- Visst det är den enklaste utvägen att döda folk, men inte den bästa.
Skulle alla tänka så så skulle ingen leva, bli inte som din far.
För du är inte som honom, sa jag och såg ut över bergen när hon lutade sig mot mig.
- Det är något Cara, varför möter du inte min blick?
Jag ser att det är nått fel berätta, snälla, sa jag oroligt och såg på henne.

( Måste sova nu ♥ )

(okej sov så sött bäbbisen ♥ )

jag nickade
"Nej jag vill inte bli som min far" sa jag lågt, jag älskar honom men att döda och tortera folk är inte min grej, men vem vet jag var ju på väg att döda den där killen utan att tänka. jag kanske börjar bli lite väl omänsklig jag hörde oron i Lauras blick och suckade
"vad vill du att jag ska säga? du vet redan att jag är trött på allt, jag ser ingen mening med kriget eller att fortsätta leva, jag menar mitt liv går just nu ut på att fly från folk som vill döda mig och jag vägrar leva på flyckt. vad är vitsen med det? vad är vitsen med att fortsätta leva, jag kommer antingen se min far eller Harry dö. och jag kommer tvingas välja, så jag undrar om det inte vore bättre att bara strunta i allt" sa jag lågt och visste inte vad jag skulle säga

( Jag undrar vem det är som har napp här och är en bäbis )

- Jag vet att du höll på att döda honom, men du gjorde det inte eller hur?, sa jag vänligt till henne.
Jag såg oroligt på henne.
- Du menar väll inte att du ska dö?, tänker du ändå ta livet av dej, sa jag med skrämd röst och såg på henne.
- Snälla Cara gör inte det, jag vet att du har det svårt att du har det värre än alla andra men att dö är inte lösningen på det, sa jag bestämt och hoppades att hon skulle förstå.
- Jag älskar dig Cara, dö inte, sa jag bedjande åt henne.

(ja men alla mina kompisar är bäbbisar och eftersom du är min kompis så ♥ )

"Nej jag gjorde ju inte det, men hade du inte stoppat mig så..." jag struntade i att avsluta meningen, Laura visste redan vad som skulle hänt. jag undvek Lauras blick och tittade på marken långt nedanför
"Nej jag har ju som sagt lovat er och jag ska håller vad jag lovar så oroa dig inte" sa jag tyst och tittade sedan förvånat på Laura,
"Men Laura...jag..." jag visste inte att hon brydde sig så mycket, och jag ville inte göra henne ledsen. "förlåt, Laura...jag ska inte oroa dig så, jag är ledsen för det. Du är min bästa vän och jag älskar dig med och jag lovar dig att jag ska försöka att inte dö så oroa dig inte" sa jag och tittade ut över bergen. jag gillar inte att de oroar sig. fast det är kanske inte så konstigt med tanke på att jag sitter vid ett stup i alperna, men jag vill inte oroa dem, och de borde förstår att jag inte tänker göra något nu när jag lovat dem.

( Okej då jag är väll det då kompis ♥ )

- Vet jag väll, men du gjorde det inte och det hade knappast din far brytt sig om.
Om nån hade stått ivägen, sa jag vänligt och hoppades att hon skulle förstå vad jag menade.
- Bra, sa jag lättat och hoppades att det stämde och log sedan.
- Självklart älskar jag dig, vad trodde du?
Trodde du att jag skulle dö eller tortera för dig om jag inte älskade dig?
Trodde du att jag skulle stå framför den där idioten om jag inte visste att du inte skulle skada mej?, sa jag och tog hennes hand.
- Ska vi tillbaka till din far nu?, han vill ha igen halsbandet, sa jag frågande.

(Ja precis ♥ )

"Jag vet att min far inte hade brytt sig om det" sa jag tyst, jag undra om han tyckte att jag hade gjort fel? jag vände mig mot Laura och log lite
"Jag vet inte, jag..." jag visste inte riktigt vad jag skulle säga jag kramade henens hand lätt och tittade sedan ut över berget "Nej jag antar det, men jag är inte van vid att ha kompisar som bryr sig så myckat, vanligt vis har jag bara Draco som bryr sig så mycket, Blaise skulle aldrig gjort det, och trion, ja Harry hade gjrot det bara för att han aldrig tänker efter, men han vill ju rädda alla, Ron had einte vågat och inte Mioni heller" sa jag tyst. jag var egentligen förvånad över att Laura hade gjort allt det för mig "Nej jag skulle aldrig kunna skada dig" sa jag vänligt och reste mig sedan sakta upp och drog upp Laura på fötter och nickade
"Lika bra" sa jag och transfererade oss till skolan och våra vänner så undrande på oss.
"Det verkar som de är sams" sa min far och Draco sprang fram till mig och kramade om mig men jag sa inget till dem
"Jag trodde du skulle göra något dumt" sa Draco oroligt och jag svarade honom inte, lika bra att inte oroa dem. men det funkade inte och Draco såg oroat på mig och sedan på Laura
"Vad gjorde hon?" frågade han förskräckt

- Du får ta och vänja dej vid det, antar att jag tillhör rätt elevhem, sa jag och flinade.
- Jag finns alltid där för dig Cara glöm inte det, ta och gå till mig om du har problem istället för att fly, sa jag vänligt och hon drog upp mig på fötter.
Vi transfererade oss till skolan och jag nickade åt Voldemort och gav honom tillbaka halsbandet.
- Tack för lånet, sa jag vänligt och vände mig till Draco.
- Hon var i Alperna på en bergstopp, så vad tror du hon höll på med?, sa jag sorgset och satte mig i fotöljen.

jag bara nickade och log svagt mot Laura
"Jag lovar" sa jag lätt och de andra kollade på mig "Tack för det" sa jag surt till Laura
"Cara, du försökte väll inte hoppa" sa Draco förfärat
"Nej" sa jag lågt ingen mening att förklara för dem
"Cara" sa Draco lågt och slog armarna runt mig men sa inget
"Du har lovat" sa min far allvarligt och blängde på honom
"Varför tror du jag står här?" sa jag kallt och blängde på honom "jag lovade ju er så jag tänker inte göra något" sa jag och de andra nickade "enu ett löfte" sa jag lågt till mig själv, jag verkar inte göra något annat än ge folk löften. jag satte mig ner i soffan och Draco höll om mig
"Cara hur mår du egentligen?" sa Yaxley oroligt och jag svarade inte, de fattar ändå inte. de såg oroligt på varandra
"Cara snälla prata med oss" sa Draco och jag skakade på huvudet, de fattar ju ändå inte
"Jag vill inte prata om det, okej." sa jag och sänkte blicken och de sa inget "Hur är det med er då?" frågade jag för att bryta tystnaden