PRS Lupple & Medi

Halo neg för dem och log svagt.
"Jag ska bara hämta lite mer att dricka. Jag återkommer." Hon försvann och såg sig om efter en servitör.

Dorian såg sig omkring och studerade sedan sin mor. " Vilket namn använder ni? För jag använder mitt riktiga och ska hon bo här liksom jag blir det ju väldigt svårt. " Sa han så snabbt att ett mänskligt öra inte skulle kunna uppfatta ett enda ord.

Hon såg på Lathan och funderade en stund.
"Ja vilket andvänder vi..." Hon såg sedan på honom. Lionheart." Sa hon ömt.

Han nickade sakta och kramade sin mors hand. " Jag har saknat er. " Viskade han på latin innan han gick mot platsen där Bhal var. Som tur var fanns han rätt undangömd och han greppade blixtsnabbt tag i honom och tvingade hårt in honom i en skrubb och knuffade in honom i väggen. Enda anledningen att han kunde göra det var för att han överraskat Bhal. " Varför har ni tagit bort vartenda minne? Och varför är hon sjuk?" Morrade han lågt, ilsket.

"Hej på dig med Dorian." Sa han och suckade.
"Det var inte mitt val. Det var fars. Men hon saknade dig så. Hon ville bara skada alla som skadade dig." Han såg sorgset på honom.
"Sjuk vet jag inte varför."

Han lossade greppet om honom och svalde hårt. "Informerade någon henne om att jag självklart inte blev skadad under sådana omständigheter?" Frågade han irriterat och svalde hårt. " Hon är blek och yr, är det något du ofta känner?" Frågade han barskt.

"Det är klart vi gjorde." Han såg på honom och log svagt.
" Men hon är ju din hustru " Han lade huvudet på sned och skakade sedan på huvudet.
"Nej. Jag kan be Ori se på henne men hon vill inte."

"Min hustru? Nu har tagit 300 år av hennes minnen. Hon minns mig inte över huvud taget. Och i ärlighetens namn. Vem säger att hon ens kommer älska mig nu?" Sa han oroligt och ilsket. Han ville helst av allt slå till Bhal men det skadade honom själv mer än Bhal vilket han dystert lärt sig mer än 1 gång. " Varför vill hon inte det? Vad är hennes skäl?" Frågade han allvarligt.

"Hon vet att hon älskar någon. Vi gav henne det. Så det är ditt jobb att väcka det." Han såg på henne.
"På samma sätt hon hatade Alexanders undersökningar. Hon vill inte bara."

Han stirrade på honom med ilsken blick. "Ni är så änglalika. " Morrade han sarkastiskt. "Bara och väcka det. " Härmade han lågt och skakade på huvudet. " Fattar ni vilken smärta hon måste befunnit sig i? I 30 år, gått runt och letat efter någon hon älskar. " Sa han torrt. Han ville skrika. Men nog skulle han väcka det. Helt klart. Han hade lovat henne det, att alltid finna henne igen. " Har ni någon som helst teori på hennes mående då?" Frågade han sedan, försökte samla sig.