PRS Lupple & Medi

"Ja det får jag säkert göra. Men jag får be någon visa mig." Hon log svagt och torkade sig om munnen.
"Jag ska även be om någon som ser till att jag inte svimmar." Hon såg mot Dorian.

Han gav henne en ny karamell och gav henne ett glas vatten. " Jag önskar jag kunde göra mer. " Sa han ömt.

Hon stoppade den i munnen och log varmt mot honom.
"Jag med Dorian." Hon tog hans hand, kramade den ömt innan hon reste sig.
"Farväl. Jag kanske kommer ner senare." Sa hon.

Han log mjukt, kramade hennes hand och kysste henne lätt på handryggen och bugade sig för henne. " Sov väl Fröken. " Log han ömt.

Hon gick iväg och Tristan såg på honom.
"Ska inte Alexander se efter henne?" Frågade han.
"Hon såg ganska blek ut."

Han mötte Tristans blick med fullständigt allvar. " Hon låter inte ens sitt eget syskon undersöka henne. Varför i hela friden skulle hon låta en för henne fullständig främling göra det?" Kontrade han ömt.

"Det är hennes bror. Kanske är jobbigt att be sin bror undersöka henne?" Frågade han och såg på Allie.

Han skakade på huvudet och tog emot 'vinet' han fick och suckade. " Hon har alltid hatat undersökningar och förut hade jag åtminstone någonting att tvinga henne med. Nu? Ingenting. Men jag ska föreslå det Tristan. Men detta är en värdelös situation. " Sa han frustrerat och reste sig från stolen och gick ut till en tom terass och stirrade upp mot den stjärnklara himlen.

"Jag vet det. Men vad kan vi annars göra?" Frågade han och såg på Allie. Smekte hennes hand.
"Du är så duktig." Viskade han och log.
"Vet du vad som händer snart?" Han kysste henne.
"Fullmåne."

" Ingen kan ge mig det svaret. " Mumlade han lågt från terassen. Visste mycket väl att hans bror hörde honom.

Allie log stort. " Jag gjorde mitt bästa. " Sa hon glatt. " Jag längtar." Log hon varmt.