En äkta Malfoy [SV]

Du måste skriva en tvåa :] ♥♥

Åh, ja. saknaden kommer vara enorm! ;( ♥

Jaaa ♥♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

;(

Åhå ♥


22.

Han vaknade upp i totalt mörker. Vad hade hänt? Var han död nu? Var det såhär allt skulle sluta för honom? Och varför gjorde det så himla ont i huvudet?
Då gick det upp för honom. Striden med dödsätarna! Var det över nu? Kanske var han fånge hos dem…
– Hallå, är det någon här? viskade han.
– Scorpius!
Det var Rose. Aldrig någonsin hade Scorpius blivit så glad av att höra hennes röst.
– Vad har hänt, var är vi, var är de andra? mumlade han och höll sig för huvudet som dunkade.
– Vi är här, hördes en massa röster runt om honom.
Långsamt började hans ögon vänjas vid mörkret och han kunde urskilja konturer, de verkade vara i något slags rum, kanske under marken, för det var så mörkt. Eller så var det natt, hur länge hade han varit medvetslös egentligen?
– Hur länge har ni suttit här? frågade han.
– Inte mer än ett par timmar, sa Luna med mjuk röst.
Scorpius andades ut.
– Åh, kan inte någon tända ljuset, mumlade han och trevade efter sin trollstav.
– Nä, dom tog trollstavarna ifrån oss och här verkar inte finnas nåt annat sätt å tända, sa Hagrid.
– Men hur ska vi komma här ifrån?! Viskade Scorpius panikslaget.
– Vi får vänta, verkar de som.
– Är alla här? Är någon skadad? James?
Scorpius tittade sig omkring men det hjälpte honom inte särskilt mycket. Han kunde se att det satt folk runt honom men i mörkret var det svårt att urskilja vilka.
– Jag är här, hördes en röst till höger om Scorpius som måste vara James.
– Och vi andra med, sa Fred som tydligen satt lite mer till höger.
Då kunde Scorpius slappna av lite mer. Det kändes tryggare när alla åtminstone var tillsammans. Men han kunde höra professor Longbottom mumla lite längre bort:
– Hur kunde jag låta mig övertalas till att göra något sådant här? Ni svävar alla i livsfara, för att jag lät er gå, och till och med drog in ännu fler i det hela…
– Professor Longbottom, vi ville detta, sa Jennifer Goldstein.
– Men jag har ju ansvar…
Då började det höras oväsen någon stans ifrån. De kunde inte riktigt höra vad som hände, det lät mest som en massa buller. Till sist blev ljudet tydligare och de kunde höra att det sprang människor ovanför dem, de hörde också avlägsna skrik och så ännu mer spring.
Ingen vågade säga något, men alla tänkte samma sak. Var det någon som kommit för att rädda dem? Eller var det en strid mot några andra? Vilka det än var, skulle dödsätarna döda dem eller fånga in dem också?
Ljudet av springande fötter och skrik kom närmare, men sedan avtog det igen. Det blev nästan tyst ett par sekunder, men sedan började det igen.
– Jag undrar vad som händer, viskade Dominique så tyst att bara de som satt närmast kunde höra.
Ljudet av springande fötter kom ännu närmare, och till sist ryckte någon upp dörren och ljus strömmade in.

JAG.ÄLSKAR.DETTA!

Gud vad bra!

dör om du inte skriver en uppföljare sen!

Ooohh... mer!!! ♥♥♥

Speciellt nu när Marry badar... ;] hehe... 3:

Taaack!



Åh, jag skulle gärna göra det, men det tar väldigt mycket tid och sådär :o
Jag vill inte lova något ♥