PRS Lupple och Emma07

Zacharias såg snabbt bak på Benjamin och log lite, sedan åter till sin familj - eller större delen av den - lite tveksamt. Uppriktigt sagt hade han ingen aning om vad dem gjorde där.
"Hej, vi tänkte mest vi skulle kika förbi", sade hans mamma - Jane - med ett litet leende, nickade emot Benjamin som hälsning med ett leende. Sanningen var kanske någon annan, att de egentligen dykt upp för att försöka prata med sonen, men de fick väl försöka ta sig in först och inte direkt bara börja prata om de här sakerna som minst sagt var allvarliga. Hon hade blivit chockad över det faktum att det var Benjamins föräldrar som hade anordnat hennes sons knivhuggning, efter att ha fått höra det ifrån Matthew - och samtidigt som hon märkt hur bra Benjamin varit för honom annars så måste hon försöka prata med honom om att åtmisntone vara mer försiktig. Zach nickade lite och flyttade på sig så de kunde komma in, varpå de båda genast klev in i hallen.

Benjamin sa inget för han hade inget och säga utan backade bara undan för att ge mer plats åt familjen.
Det verkade som om de hade något allvarligt att prata om och Benjamin funderade starkt på att dra sig härifrån men han såg på Zach och bestämde sig för att stanna. Oavsett vad det handlade om så skulle de lösa det tillsammans.
De måste lösa det.
Han tänkte stänga dörren efter att Zach familj klivit in när den riktiga chocken kom och han såg sin far storma upp för trapporna med sin mor i hälarna. Han var i rent chocktillstånd. Han fattade ingenting.

Han backade panikslaget bak och ställde sig framför Zach, aldrig att Zach skulle bli skadad igen.
Han skulle inte överleva det.
"Benjamin, det är dags att åka hem nu. Detta experiment är över." Röt hans far och klev helt oinbjuden in i lägenheten.
" Far, du har ingen rätt att vara här. "Fick han fram och det verkade vara först då som hans far - Johannes verkade registrera att det var fler i lägenheten.

Zacharias insåg rätt snart efter att de klivit in vad anledningen var till att de var där. Matthew måste ha lyckats räkna ut vem som knivhuggit honom efter att ha kommit dit förut när han och Benjamin pratat. Han hoppades innerligt att de inte skulle komma och försöka få honom att sluta träffa honom eller något sådant - det var otänkbart. Aldrig i livet att han skulle lämna Benjamin, inte för allt i världen. Benjamin betydde alldeles för mycket för honom för att han skulle klara av det, och han kunde bara inte såra Benjamin så. Han hade precis tänkt säga något då Benjamin plötsligt backade undan så, han förstod först inte alls vad han pysslade med förräns han fick se hans far komma stormande in. Nej. Det här kunde ju inte gå annat än fel. Han sträckte fram handen för att ta Benjamins hand, i hopp om att kunna stötta honom lite med utan att bry sig ett dugg om alla föräldrar som nu var där. Också Matthew hade genast upptäckt Johannes, varpå hans blick genast mörknade och han gick mot honom.
"Du. Att ni ens har mage att dyka upp här efter vad ni gjort mot Zach", fräste han kort, varpå Zach insåg att det här aldrig kunde sluta väl. Han kände sin bror, han visste att han inte var rädd för nåt när han väl blivit förbannad vilket han tydligt var nu.

Benjamin kände Zachs hand och han greppade den krampaktigt och bara stirrade.
Detta var en av hans värsta mardrömmar. Han såg ingen väg ut ur detta. Zachs familj hatade hans familj med all rätt efter vad de har gjort och hans familj hatade garanterat Zachs familj eftersom de tillät detta att pågå.

Johannes såg på Matthew med ganska uttråkad blick.
"Jag har inte tid med sånt här pack. Jag är här för min son." Sa han och viftade nonchalant med handen mot Matthew och Benjamin förstod ingenting. Detta var hemskt.
" Far snälla, var resonlig. Detta är inte rätt tillfälle." Fick Benjamin fram och blev belönad med en hård örfil över kinden.
" Du ska inte tala om för mig vad jag ska göra Benjamin. Följ bara med och allting går tillbaka till det normala." Sa han och såg på handhållandet med äcklad blick och han såg på Zach med hat i blicken.

Zacharias hade först stått still utan att ha en aning om vad han skulle varken säga eller göra. Allt det här kändes nästan overkligt, och det kunde inte på något vis sluta bra. Han ryckte kraftigt till av örfilen Benjamin fick, vilken dock fick honom att vakna till lite. Och definitivt ilskna till med, att han gjorde så mot Benjamin var tio gånger värre än ifall han skulle ha slagit Zach. Inte en chans att han skulle hålla sig tyst längre. Han kramade hårdare om Benjamins hand, drog honom närmare sig som i ett löjligt försök till att kunna skydda honom mer. Han vände argt blicken till Johannes.
"Vad i helvete tror ni ens ni kommer uppnå med att hålla på såhär? Ni är inga föräldrar. Inte när ni inte kan vara glada över att er son är lycklig. Han är fantastisk och alldeles för bra för att förtjäna er som föräldrar", fräste han argt, att svära skulle väl knappast få dem att gilla honom mer men det var nog ändå rätt kört för honom på den fronten. Benjamin var rena drömmen medans hans föräldrar å andra sidan snarare var en mardröm. Det fick honom nästan att vara glad över hur lite hans familj brukade bry sig, för det var iallafall desto bättre än det här. Också hans bror verkade bara ha blivit allt mer uppretad.
"Ut, ni har inget här att göra. Och om du så lyfter handen igen ringer vi polis", sade han kort, vilket förvånade Zach lite - det visade på hur mycket han faktiskt verkade bry sig, då han i vanliga fall undvek polisen i största möjliga mån.

Benjamin stod som förstenad, hela kinden brände och han bara tittade. Visst att hans far brukade vara hårdhänt men framför folk. Han verkar ha tappat det totalt.
Han kände Zachs hand och hur han blev dragen närmare och även i detta helt knasiga scenario så log han svagt. Zach var underbar. Han var perfekt, den bästa mannen på jorden. Någon han aldrig skulle lämna- han ville inte.

När Zach svor och som en början på det han skulle säga kunde Benjamin se sin mor rygga bak och skaka på huvudet i ren panik.
Johannes såg på Zach som om han var något äckligt under skon som man gärna ville skrapa bort men när Matthew började tala verkade Johannes uppvisa någon sorts respekt.
"Vi behöver inte blanda in polis." Sa han kort men med en avslutande och torr ton.
Benjamin såg att hans mamma verkade iaktta Zachs mamma och han kunde inte låta bli att undra vad hon tänkte innan han mötte sin fars blick.
" Far, Mor. Jag vet att ni har en väldigt ansträngande tid nu. Men det var ni som lärde mig att Gud gör inga misstag. Han har skapat oss och han älskar oss precis som vi är. Varför kan inte ni det? Jag är inte den som har brutit mot hans budord. " Sa han i hopp om att kunna nå dem på det viset.

Hans far verkade inte speciellt glad över detta men man kunde se att han tänkte igenom det. Men hans mor började gråta, han visste inte riktigt varför men hon tog sig förbi Johannes och la rätt Benjamins hår.
"Mamma älskar dig, det vet du." Sa hon tyst och log mot honom men slutade liksom le när hon såg hur Zach och han själv höll i handen. Han blev lite frestad att släppa men han var glad över att Zach höll så hårt vilket gjorde det näst intill omöjligt.
"Mm, detta är inte vad vi vill." Sa hon lite mer högdraget och Benjamin svalde hårt.
" Allt handlar inte om vad ni vill mamma. " Sa han ärligt och hon klappade honom på kinden och släppte sedan korset i hans hand innan hon vände om och försökte ta med sig Johannes därifrån.

Zacharias insåg att dem inte verkade bry sig det minsta om vad han sade, mer än att mamman reagerade på hans svordom då. Men utöver det verkade han lika gärna ha kunnat påstå att grisar kunde flyga och det skulle inte göra någon skillnad, vilket fick honom att känna sig väldigt maktlös. Han ville och skulle försöka göra allt i sin makt för att försöka hjälpa Benjamin, men det här fick honom att inse att det fanns inte mycket han faktiskt kunde göra mer än att stötta Benjamin, hur mycket han än skulle försöka.
Han var dock väldigt tacksam för sin bror, för utan att han varit där visste han inte hur det skulle ha slutat eller ifall han själv skulle ha lyckats hålla sig så relativt lugn som han hade gjort. Eller ja, hans ton hade varit långt ifrån trevlig, men hade han inte varit där och börjat prata igen skulle han knappast ha lyckats hålla det på den nivån.
"Jag tror ni sabbade möjligheten att inte göra det när ni från början gav er på Zach", svarade Matthew kort, visserligen behövde de inte nödvändigtvis ta hit polisen nu men han tänkte inte låta vetskapen om vad de gjort mot hans bror bara gå förbi. Det var något Zach var alldeles säker på, och det oroade honom lite - inte för sin egen skull, utan för Benjamins. Vad det skulle betyda för honom, och ifall det skulle leda till ännu mer problem. Visserligen önskade han att hans föräldrar skulle få sota för vad dem gjort, men inte ifall det gick ut över Benjamin. Han såg vaksamt - nej, mycket vaksamt - på hans mamma då hon kom dit, men med tanke på att hon grät och allmänt verkade mer mjuk än sin man så sade han inget utan höll bara ögonen på henne. Och mycket riktigt verkade hon iallafall lite vettigare med tanke på att hon försökte få med sig sin man därifrån. Ändå vågade Zach inte riktigt andas ut ännu. Hans egen mor hade bara hållit sig tyst, han visste att hon inte gillade bråk och brukade hålla sig rätt tyst under tiden - dem hade väl fått nog av det hemma bara, så att det blivit så.

Benjamin far som verkat redo att ge sig iväg stelnade till vid Matthews kommentar och han gav honom en iskall blick.
"När vi? Ursäkta- vad anklagar du mig för unge man?" Sa han och skrattade som om Matthew var den galna.
Benjamin svalde hårt och kramade hårdare om Zachs hand och liksom masserade den för att på nått sätt få utlopp för sin nervositet.
" Du kan inte, det är inte mitt fel eller vårat fel att din bror är inblandad i konstigheter som gör att han blir skadad. Självfallet är det en sorglig händelse. " Sa han far och harklade sig lite.
Benjamin vägde lite på fötterna för att stå still var fullkomligt omöjligt.
" Far snälla, gå. Vi behöver inte ha någon kontakt. Låt mig och dem jag älskar vara ifred så kan du och resten av familjen leva ert liv. " Sa han och han visste inte riktigt hur han fick mod eller ens viljan att säga det men han såg att hans mor blev helt vit i ansiktet och hans far verkade tappa tråden.
"Benjamin, bevare mig. Du är förvirrad. " Sa hans far och Benjamin skakade på huvudet.
"Nej ni är. " Sa han ärligt och såg på dem och hans mor tog sats och försvann ut ur lägenheten och hans far stod där. Som en staty och bara tittade.

Matthew höll stadigt kvar blicken på Johannes, själv utan att se det allra minsta road ut. Det fanns inget roligt i det hela enligt hans åsikt.
"Ni vet precis vad ni gjort, och det vet vi med numera. Och tro mig, jag kommer inte låta det gå förbi", svarade han bara kort - eftersom dem gett ordern om vad Zach utsätts för så visste han ju vad han menade, det tvivlade han inte en sekund på. Zach bet hårt ihop tänderna, han visste mycket väl han med vad dem menade och det störde honom något otroligt hur han ljög dem rätt upp i ansiktet.
"Jag trodde kristna skulle föreställa vara ärliga, om jag inte missminner mig står väl det i nåt budord. Och åtminstone inte vara såna rena lögnare som du", sade han kort, han kunde inte låta bli även om det förvärrade saker. Han kramade hårt Benjamins hand, faktiskt otroligt stolt över hur modig han var och sade det så till dem. Trots situationen fick det honom nästan att le lite.
"Ni hörde vad han sade, ni har inget här att göra. Ut", fortsatte han kort.

Johannes såg skarpt på dem.
" Vi har inte gjort en endaste sak. " Sa han.
"Så jag antar att ni alla är galna." Poängterade hans far för att sedan gå från stel som en staty till ilsken som ett bi.
"Kom inte och prata om religion med mig unge man." Röt han.
"Du har fört in demoner i min sons liv. " Fortsatte han och Benjamin skakade på huvudet.
På nått sätt var det så sorgligt. De hade fått allt helt fel och de vägrade att inse det.
"Far vi har inget mer att säga varandra. " Sa han kort och såg på honom och Johannes bara skakade på huvudet innan han sträckte på sig.
" Nåväl. Jag antar att din mormor och morfar ska komma hem från sin semester. Kanske din syster också eller ännu bättre din bror." Sa Johannes kort innan han vände och gick med huvudet högt ut ur lägenheten.
Benjamin såg efter honom, svalde hårt. Han kunde inte mena allvar? Men han antog att det inte fanns några gränser längre.
Hans äldre syskon var några han alltid hade avgudat men de hade inte haft kontakt på sistone då de startat egna familjer. Men att ta hem dem, att ta hem hans mormor och morfar. Det skulle bara bli värre.