En äkta Malfoy [SV]

Kan du inte skriva liiiite till? ( A ) ♥♥♥
Eller iaf lägga upp ett till kapitel. C:

Jaaa! LITE MER IDA, DE E VA JAG VILL HA!

Jag lägger upp ett om en stund ♥

YEY! Taaack! ♥♥♥

men eh.. x3
vadå? xD

Jag skriver det på meddelande, lättare att förklara där

fannyy, okej


23.

Scorpius blev alldeles bländad, och inte förrän ett par sekunder senare kunde han se vem som stod i dörren. Det var en lång, smal man med illrött hår och ett panikslaget uttryck i ansiktet.
– Pappa! ropade Rose och sprang fram till honom.
Mannen, som alltså måste vara Mr. Weasley, kramade om sin dotter hårt. Två män till dök upp bakom honom. Den ena var så lik Al att det måste vara Harry Potter, och den andra såg också ut att vara en Weasley. Han hade lika rött hår som dem alla men hans ansikte hade så många ärr att det var svårt att se några likheter med någon annan.
Al och James sprang fram och kramade sin pappa, medan Victoire och Dominique sprang fram och kramade sin. Det var alltså en Weasley…
– Vi måste springa snabbt, kom nu allesammans, det är dödsätare överallt och Aurorerna är inte alls lika många! skrek Mr. Potter. Det gick inte att bara prata längre för ljudet av springande fötter, dunsar och skrik hade blivit högre.
Alla skyndade ut ur rummet, men de var så stela efter att ha suttit där så länge att det inte gick särskilt snabbt. De verkade ha befunnit sig i ett stort förråd i en källare, för de fick gå igenom en till korridor och upp för en trappa innan de kom till ännu ett rum, och ännu en korridor, och sedan in till vardagsrummet. Scorpius var väldigt förvirrad och undrade hur i hela friden någon faktiskt kunde bo här och hitta. Det fanns korridorer och rum överallt.
Något mer som också fanns överallt var människor. Dödsätare och andra människor sprang omkring och kastade besvärjelser på varandra, duellerade och skyddade sig bakom de få möbler de kunde hitta.
Scorpius kände inte igen några alls nästan, men han fattade ganska snart att det var medlemmar av gamla Fenixorden, en massa Weasleys och de som hade varit med i Dumbledores Armé när de gick i skolan.
– Lamslå så många dödsätare ni kan! Vi kan inte transferera oss ut härifrån, för de omringar hela Malfoy Manor, sa Mr. Potter. Det enda vi kan göra just nu är att slåss mot dem och hoppas på ett mirakel.
Han kastade en sista blick på sina söner innan han sprang iväg och skickligt undvek en dödande förbannelse. Scorpius tittade imponerat, men också skräckslaget, på. Tänk om Mr. Potter faktiskt blev dödad? Tänk om någon över huvud taget blev dödad?
Det var inte läge för att stå och tänkte, märkte Scorpius ganska snart och när han insåg att flera dödsätare stod runt honom kastade han sig bakom en soffa för att få skydd. Hjärtat bankade som en bongotrumma och han drog fram trollstaven. Han kikade fram bakom soffan och skrek Lamslå! flera gånger efter varandra. Han träffade en dödsätare som var på väg upp för trappan och en annan som hade vänt ryggen till. Hela tiden var han också noga med att titta runt omkring sig så att han inte fick några obehagliga överraskningar i form av dödsätare bakom sig. De skulle döda honom hur enkelt som helst.
Ännu fler dödsätare stormade nerför trappan och ett par stycken kom in genom en dörr. Det flög förbannelser till höger och vänster, och det verkade omöjligt att vinna över dödsätarna. Det spelade ingen roll hur många de själva var verkade det som, dödsätarna var alltid fler och mycket skickligare.

jättebra!!!!!!!!!!!!!

Taaack!