PRS Lupple och Emma07

Zacharias fnös återigen, att han skulle ha dragit demoner till Benjamin var ju löjligt. Snarare tvärtom, så hade väl hans föräldrar orsakat honom det som de verkade hålla på. Han gav sig dock inte på att svara något - det verkade vara fullkomligt hopplöst att prata med dem för hans del. Han kunde äntligen andas ut lite då han äntligen vände och gick ut därifrån, till slut. Han vände sig genast om emot Benjamin då han gått ut, lade försiktigt handen emot hans kind där slaget varit.
"Är du okej?", frågade han tyst, även om han lätt kunde förstå ifall det inte var det.

Benjamin såg efter dem, kramade korset i handen hårt och fick som alltid efter att hans föräldrar sagt vad dem tyckte en sån obehaglig känsla i hela kroppen. Som om allting var fel.
Och det som hänt förut kände han sig skamsen över. Han kände Zachs hand mot kinden och övervägde att slå bort den men stod bara still och skakade på huvudet.
Det var som om hans talförmåga försvunnit.
Han lutade huvudet mot Zachs axel och slängde armarna om hans hals.
"Förlåt." Viskade han tyst och höll hårt om Zach. Det var ordet det enda ordet han kunde säga.

Zacharias kramade hårt om Benjamin, önskade så innerligt att han skulle kunna göra något för att hjälpa honom, för att få föräldrarna att ändra sig. Men det var hopplöst för hans del verkade det som.
"Du har inte nåt att säga förlåt för", viskade han tyst till svar. Han såg dock upp då hans mor kom fram till dem och räckte fram en blöt trasa till honom, som hon måste ha gått och fixat i köket.
"Den kanske dämpar svullnaden sen. Vi borde lämna er ifred, men jag ringer dig imorgon", sade hon mjukt och förvånade sedan Zach rejält med att ge honom en puss på pannan. Han nickade bara tyst som svar, tog emot trasan för att försiktigt hålla den emot Benjamins kind. Både hans mor och Matthew hade snart de också gått därifrån, varpå han återigen vände blicken till Benjamin.
"Jag älskar dig, så otroligt mycket. Och vad dem än säger eller gör kommer dem aldrig kunna ändra på det", viskade han mjukt till honom, kramade om honom hårt. Han ville aldrig vara utan honom igen, det var en sak som var säker.

Benjamin hörde Zachs mamma men kunde inte riktigt förstå vad det var hon sa. Men han antog att det inte handlade om honom. Han hörde ytterdörren stängas och förstod att de var ensamma.
Det gladde honom faktiskt, det här med familjer var faktiskt inte lätt. Inte alls.
Benjamin kände något blött mot kinden och det var överraskande skönt.
Det dämpade den svidande smärtan och han slöt ögonen och höll om Zach, lyssnade på hans hjärta och det gav honom nått slags lugn.
Han log svagt över hans ord och nickade sakta.
"Älskar dig med. " Sa han lågt och det värmde att höra honom säga så. Att hans föräldrar inte skulle kunna förstöra deras kärlek till varandra, det om nått gjorde dem starka tillsammans.

Zacharias höll hårt om honom, var dock noga med att fortfarande hålla trasan emot hans kind. Bara att höra de orden ifrån honom värmde, för trots att han litade på honom så sådde hans föräldrars ord ändå en liten oro inom honom.
"Hjälper det något?", frågade han mjukt, gav honom en puss på huvudet innan han lade huvudet emot hans.
"Vad var det med dina syskon och det? Du behöver inte svara om du inte vill", sade han tyst, om det var jobbigt så tyckte han det var mer än okej att inte svara. Visst var han nyfiken, men det var ändå Benjamins val vad han ville dela med sig av.

Han nickade sakta.
"Det hjälper. " Viskade han och log över pussen och smekte honom lätt över ryggen.
"Men det hjälper mer att du bara håller om mig älskling."Viskade han ärligt och svalde sedan hårt.
Han visste att han gjorde bäst i att faktiskt svara, om hans far varit villig att gå så långt att nämna dem så var det ingen tvekan om att han också skulle ta hit dem. Det skulle bli världens mest hemska släktträff någonsin.
"Jag har två äldre syskon, de är tvillingar. " Sa han tyst.
"Jag har yngre också men han menade tvillingarna." Mumlade han.
" De var några jag verkligen såg upp till som liten. Vi träffas inte ofta längre även om vi har bra kontakt och så. De bor längre bort och har familjer nu. Men jag antar att far tror att de skulle kunna leda mig ur mörkret de har bara inte fattat att jag befinner mig i ljuset. " Sa han lågt.
"Min bror jag har aldrig kunnat göra honom besviken. Jag tror detta kommer göra honom väldigt besviken. " Sa han tyst.

Zacharias log svagt, det var ju ändå på ett vis kul att höra att han hade den verkan på honom även om den här situationen var allt annat än rolig.
"Bra, för jag tänker inte släppa dig på länge", viskade han tillbaks, han ville försöka stötta honom och om det så innebar att han skulle behöva krama om honom i flera timmar så skulle han göra det. Han lyssnade tyst på honom, önskade så innerligt att han skulle kunna göra nåt. Vad som helst. Prata med hans bror, övertala honom om vilken fantastisk person Benjamin var och att han fortfarande var det trots att dem var ihop. Han drog sig lätt undan, höll om honom ännu men drog sig undan bara tillräckligt för att kunna se på honom ordenligt.
"Isåfall borde han inte heller bli besviken på dig nu. Du är en fantastiskt underbar person vem du än älskar, och ifall dem älskar dig borde dem kunna inse det. Och ifall dem inte kan det är dem inte värda dig", sade han tyst, kanske i hårdaste laget men det var vad han tyckte.

Benjamin log svagt över hans ord. Han tänkte inte släppa honom. För honom betydde det allt.
Han greppade tag i hans tröja på ryggen för att ha något att hålla i och svalde hårt när han drog sig undan lite men inte helt. Han mötte försiktigt hans blick och lyssnade.
Han visste att det var rätt, han visste att han borde se på det med dem glasögonen. Men det var oerhört svårt, han var ju den som gjorde fel trots allt.
"Jag älskar dig. " Viskade han och smekte hans kind försiktigt, han ville egentligen säga något annat på det Zach sagt men det var nästintill omöjligt.

Zacharias höll hårt om honom i en rejäl kram, ville uppriktigt aldrig släppa honom. Benjamin hade blivit hans allt, och att se honom såhär skar verkligen som knivar in i hjärtat.
"Jag älskar dig med", viskade han mjukt tillbaks. Även om han inte fick nåt helt svar på det så var det ändå en början, han visste hur otroligt svårt det kunde vara för honom att börja tänka så - och då trodde han ändå att det skulle vara desto svårare för honom än för Zach som haft mycket mer slappa föräldrar. Försiktigt gav hon honom en mjuk puss, för att sedan se på honom med ett försiktigt leende.
"Känns det bättre än?", frågade han tyst.

Benjamin kände pussen och besvarade den och nickade sedan.
"Det känns bättre. Låt oss gå och sätta oss." Föreslog han och gav honom ett svagt leende.
Han misstänkte att det aldrig någonsin skulle bli riktigt bra igen. Det bästa han kunde hoppas på var nån slags acceptans från sitt håll och deras håll. Dock kändes det målet som på toppen av ett gigantiskt berg och de var tvungna att gå upp för berget med stora stenar rullandes framför sig för att nå dit.
Han slog bort tankarna och valde istället att fokusera på Zach. Hans räddning i detta.