PRS Lupple och Emma07

Zacharias log ännu bredare utav hans puss, att det bara gick att vara så gullig. Det var ju bara helt otroligt. Filmen verkade nästan vara alldeles för kort tid, det kändes helt makalöst att ligga där hos honom och när filmen väl var slut kändes det som om han kunnat göra det under minst tre filmer till. Som allra minst. Han såg snabbt emot klockan.
"Klockan har hunnit bli en del, vill du sova här?", frågade han mjukt.

Benjamin såg på skärmen med oro och nästan skräck i blicken när eftertexterna rullade. Var den redan över? Var han tvungen att gå hem nu? Han kände paniken i bröstet men hörde sedan hans fråga och hela han slappnade av.
Han nickade försiktigt.
"Jag vill inget hellre. "Viskade han ärligt och vände sig om så de låg mage mot mage och han kysste honom mjukt på läpparna.
Förde in händerna innanför hans tröja och kramade hårt om honom.
"Kan vi bara ligga här en stund till?" Viskade han lite bedjande och lutade pannan mot hans bröstkorg och kände hans hjärta slå.

Zacharias log lite mjukt och höll om honom, glad över att han ville det då han inte ville att han skulle sova själv efter allt det här. Samtidigt som han självfallet inte heller ville skiljas ifrån honom, det var löjligt nog lika svårt varje gång.
"Bra", viskade han tyst, besvarade mjukt hans kyss innan han slöt ögonen för några sekunder och bara njöt av att ha honom så nära sig. Ena handen lade han emot hans huvud, borrade in fingrarna i hans härliga hår.
"Vi kan ligga här så länge du vill", viskade han tillbaks, ville verkligen inte resa sig och bryta den här magiska stunden de delade, om dem så skulle ligga här tills imorgon för det. Han kramade om honom, drog med andra handen över hans rygg och lät också sin hand gå under hans tröja.
"Jag älskar dig", sade han mjukt.

Benjamin log brett och såg mot honom.
" Lovar du?" Viskade han innan han vände ned blicken igen och flyttade sig om möjligt närmare honom.
Kände hans hand och det var underbart. Allt var underbart- sådär perfekt. Just precis nu.
Trots den kaotiska dagen och hans kaotiska tankar så kunde han välja eller åtminstone försöka välja bort dem och bara fokusera på honom. Han vände upp blicken och studerade hans ansikte som så många gånger förr och log.
"Älskar dig med." Viskade han ärligt och hoppades innerligt att det var som i alla böcker och filmer. Att kärleken tillslut skulle segra oavsett vad.

Zacharias såg på honom och log mjukt, höll ordentligt om honom. Som om han skulle försvinna ifall han inte hade honom i sin famn, även om det självfallet var en löjlig tanke.
"Jag lovar, även om vi någon gång kommer behöva upp och äta", sade han lite retsamt, det skulle inte skada att lätta upp stämningen lite och sånt där var väl typiskt Zachs dåliga humor. Han sökte upp hans blick och log brett, tröttnade aldrig på de där få enkla orden. Försiktigt kysste han honom mjukt igen, trots allt som hänt så njöt han ändå av att få vara där i med armarna om honom.

Benjamin skrattade mjukt och nickade.
" Det är ett senare problem." Poängterade han och besvarade kyssen lika mjukt tillbaka för att sedan dra sig bort lite.
" Kan du berätta om dina tatueringar för mig?" Log han lite bedjande och drog upp hans tröja lite så han kunde se dem.
Han älskade Zachs tatueringar. Han älskade allt med Zach med just tatueringarna var något som gjorde honom väldigt nyfiken. Kanske för att det var så långt ifrån hans egna värld- egentligen så var hela Zach tvärtemot hans egna värld. Eller snarare världen han kom ifrån men som han inte längre tillhörde- eller? Han svalde hårt och tvingade bort dem tankarna. Det var bara förvirrande.

Zacharias flinade roat, flätade in ena handens fingrar i hans hår efter att de avslutat kyssen. Han var så otroligt vacker, söt, gullig, fantastisk, perfekt. Han kunde komma på en mängd ord för att beskriva honom, alla bara positiva. Han log lite då han frågade om tatueringarna, de flesta av dem hade inte någon större egentlig betydelse bakom sig - förutom en. Det hade inte varit hans första, men definitivt den mest speciella utav dem.
"Den första jag gjorde var fjädern", sade han först, den hade väl varit lite som symbol för hur mycket han älskade att teckna, det var som en flykt från verkligheten för en stund. Och det hade sannerligen behövts under den barndomen. Han drog tröjan lite lätt upp på sidan, för att kunna peka på en annan mer på sidan. Den föreställde en stig kantad av träd, med stjärnhimmel över, och en av de mest detaljrika han hade.
"Den här tecknade jag själv. Som nån slags påminnelse om att aldrig tappa hoppet, om att våga fortsätta gå sin egen väg under en tid som det verkligen behövdes", sade han ärligt, han hade skaffat den under en ganska tuff period då han och pappan bråkat en hel del.

Benjamin nickade sakta över när han benämnde fjädern men studerade sedan den andre han pekade på och lyssnade på vad han hade att säga. Han drog fingrarna försiktigt över den och log.
" Det är väldigt vacker." Sa han och log mot honom.
"Jag antar att den fungerade. Du har inte tappat hoppet ännu och så vet jag vet går du din egna väg." Viskade han ärligt och såg på honom med ett brett leende och pussade honom mjukt på läpparna för att sedan studerade tatueringen igen. Han kunde se att det var hans stil. Det syntes att det var han som tecknat den.

Zach rös lätt till, även om där var precis samma känsel som "vanlig" hud utan tatueringar fick han ändå den inverkan på honom.
"Tack", sade han med ett leende, var faktiskt lite stolt över att ha tecknat den själv. Teckningen var verkligen det största intresse och passion han haft. Om inte Benjamin räknades, då.
"Jag hittade ju dig, hur skulle jag ha kunnat tappa hoppet då?", viskade han med ett brett leende, besvarade mjukt pussen.

" Det syns att det är du som gjort den." Viskade han ärligt och såg på honom.
"Det är din stil. " Mumlade han och pussade lätt över tatueringen innan han vände upp blicken mot honom och skrattade lågt.
"Du är för söt." Viskade han och smekte hans kind lätt.
"Du måste ha otroligt mycket hopp trots det dåliga som hänt."Mumlade han ärligt och smekte försiktigt över hans ärr efter knivhuggningen.
Han skulle aldrig kunna släppa att det är hans fel att Zach blivit så skadad och skulle bära dem ärren för resten av hans liv. Han avskydde det.