PRS Lupple och Emma07

Zach log brett, Benjamin måste nog vara den som fått se allra mest av hans teckning - men sen var han nog också den person som kommit att betyda mest för honom också. Den som fått komma honom närmast in på livet, den han helt och hållet litade på på ett helt annat sätt än på någon annan.
"Jag är ju nästan smickrad över att du känner igen min stil vid det här laget", sade han retsamt, skrattade lätt till.
"Det är ömsesidigt", sade han mjukt, vände på huvudet för att ge hans hand en puss. Han tog tyst ner handen för att ta hans och försiktigt söka upp hans blick.
"Det gör ingen skillnad att älta det som hänt, utan istället blicka framåt", sade han mjukt, nästan mest till honom än sig själv. Han ansåg det inte det minsta vara Benjamins fel, han ville heller inte att han skulle behöva ha dåligt samvete för det.

Benjamin skrattade mjukt och nickade.
"Såklart jag gör. Känner igen det mesta med dig. " Viskade han ärligt och mötte hans blick, lät honom hålla hans hand.
Han nickade sakta, han var så fruktansvärt stark hela tiden och han avundades det men också såg upp till det. Det var häftigt och se. Och hur så enkla ord kunde låta så starka och faktiskt övertyga Benjamin om det han sa var underbart.
" Blicka framåt." Viskade han och såg på honom och nickade.
"Okej låt oss blicka framåt." Log han och kramade hans hand och lutade huvudet mot hans bröstkorg igen.

Zacharias stämde in i hans skratt, såg på honom med ett brett leende.
"Och du skulle bara veta hur glad jag är över att ens ha någon som gör det", sade han mjukt, bara en sån enkel sak var för honom ganska speciell med tanke på att hans familj då inte skulle göra något sånt, de brydde sig inte nog för att ha koll på honom på det viset. Han log mjukt emot honom och nickade, glad över att få med sig honom så. Själv var han bara tvungen att tvinga sig själv att tänka på det viset, något han fått lära sig den hårda vägen och försökte verkligen hålla kvar vid det. Och var man bara beslutsam nog gick det, och Benjamin hade blivit hans stora, trygga punkt. Han kramade tyst om honom och slöt ögonen, bara njöt av det hela.
"Vad skulle jag göra utan dig?", viskade han tyst, hade själv inte en aning vad han då skulle ta sig till.

Benjamin log stort mot honom. Han var glad över att Benjamin la märke till saker vilket kändes oändligt stort. För han kunde inte tänka sig hur man inte kunde lägga märke till saker om honom- han var ju jäkligt speciell och fantastisk. Inget med honom var vanligt eller tråkigt.
Och ändå kändes det som han visste så mycket om honom men samtidigt fick han alltid veta mer. Det var underbart.
"Du behöver inte ens ställa den frågan. Jag ska ingenstans. "Viskade han ärligt och såg på honom.
I hans värld, i hans ögon fanns det inget liv utan Zach och han hoppades innerligt att han aldrig skulle uppleva ett sådant tomt liv.

Zacharias såg sig i spegeln en sista gång och drog ett djupt andetag, han var otroligt nervös inför kvällen. Han förstod inte ens varför i hela friden Benjamins föräldrar ville ha med honom dit med tanke på hur dem verkade hata honom. Hata var visserligen ett starkt ord, men han tvivlade inte på att det var starkt nog för dem.
Men han kunde inte dröja här längre. Han rättade till tröjan en sista gång och gick ut, låste dörren efter sig. De hade bestämt att han skulle möta upp Benjamin hemma hos honom, det var inte särskilt lång bit att gå dit och det var ganska lagom väder att gå i där han gick med öppen jacka. Väl där knackade han lätt på dörren, var kanske lite mer på i vanliga fall och vågade gå rätt in hos honom, men nu var han väl så pass nervös att han försökte uppföra sig lite. Om inte annat var det väl bra träning inför kvällen.

Benjamin hade inte trott sina öron när hans mamma ringt och berättat att dem bjöd dit honom och Zacharias på middag. Han hade övervägt att strunta i det totalt men ändå tillslut beslutat att hans föräldrar kanske ville gräva ned stridsyxan.
Men nu när han stod framför sin spegel, iklädd skjorta och ett par chinos efter att ha bytt om minst tio gånger så insåg han att hans föräldrar hade kokat ihop någon hemsk plan.
Han visste att alla hans syskon skulle vara där och sina morföräldrar. Och bara det bådade olycka.
Han hoppade högt när det knackade på dörren. Han halvsprang halvt smög fram till dörren och öppnade den och såg Zach.
Han gav honom en mjuk men ändå intensiv kyss och drog in honom i sin lägenhet.
" Detta kommer bli intressant." Sa han innan han knöt på sig sina skor. Reste sig och studerade honom.
"Du är så snygg." Log han ärligt och smekte hans kind.

Zacharias log brett av hans kyss, besvarade den genast djupt och såg på honom sedan. Han var minst sagt stiligt klädd, och han misstänkte att han liksom han själv säkert bytt om en del gånger. Zach hade aldrig kunnat bestämma sig, utan hade till sist bara tagit på sig något och bestämt sig för att inte tänka mer på den saken.
"Intressant? Det är nog då dagens underdrift", sade han med ett flin, det skulle sannerligen bli spännande att se hur det här slutade. Själv visste han inte alls vad han skulle tro, att han blivit medbjuden lät väldigt konstigt. Varför skulle de plötsligt göra det? Varför skulle dem plötsligt ha intresse för honom?
"Säger du som ser ut som värsta modellen", sade han mjukt, gav honom en mjuk puss och tog hans hand.
"Kom, det är bäst att vi går så vi inte kommer sent", sade han och började gå ut.
"Hur får jag lov att presentera mig nu, ifall dina syskon är där?", frågade han, visserligen med ett lätt retsamt leende men ville veta. Han ville verkligen inte råka säga något fel där och förstöra för honom.

Benjamin nickade sakta och följde efter ut och låste dörren efter sig. De fick inte bli sena det sa sig självt. Han kramade hans hand lite hårdare och drog med honom ned för trapporna och ut till parkeringen där hans bil stod. Han svalde hårt över Zachs fråga. Han hade inte ens tänkt så långt, hur dum var han då? Han hade inte ens tänkt ut det mest självklara de skulle fråga.
Skulle hans föräldrar ha sagt något redan innan.
Han låste upp bilen och öppnade dörren åt ZAch för att sedan gå över till förarsidan och sätta sig i bilen.
"Låt oss se vad de frågar. " Föreslog han tyst och smällde igen sin dörr.
Det fanns så många möjligheter eller snarare omöjligheter denna middag skulle dra med sig.
Det vore kanske bäst att inte gå. Han svalde hårt och vände blicken mot Zach.
" De kommer vara där." Sa han ärligt och såg på honom. Det vore ju konstigt annars.

Zacharias nickade lite, fick erkänna att han var väldigt nervös vid det här laget. Han hade ingen aning om hur hans syskon var, ifall dem var lika stränga som sina föräldrar eller vad dem skulle tycka om det hela och det oroade honom. Inte bara för sin egen skull utan också för Benjamin, vad han skulle bli utsatt för. Han hade såklart undrat mycket över varför de båda ens blivit ditbjudna, och Zach hade svårt att tro att dem ville sluta fred. I så fall skulle dem aldrig ha gått så långt ifrån början. Den enda anledningen han kunde komma på var att de ville skämma ut Benjamin framför dem han såg upp till, och det skrämde honom lite vad han kanske skulle behöva gå igenom. Men han hade velat gå, och han hade inte heller hjärta att försöka övertala honom till nåt annat. Han satte sig i passagerarsätet, spände på sig bältet för att sedan vända blicken till Benjamin.
"Hurdana är dem?", frågade han, lite förberedd ville han åtminstone vara.

Benjamin bet sig nervöst i läppen och spände fast sig själv innan han körde iväg och trummade nervöst med fingrarna på ratten. Han hörde Zachs fråga, och han hade ett svar men hans röst verkade liksom inte fungera för tillfället.
"Jag vet inte varför vi är ditbjudna. Men det är nog dummare att inte gå än att gå. Eller?" Sa han snabbt och suckade sedan.
" De är äldre än mig. De är tvillingar. Perfekta barn. Mamma och pappas små änglar. Men de är rätt roliga. Var alltid snälla mot mig. Eller ja ingen var väl direkt elak. Men Isak när de fortfarande bodde hemma det var väldigt mycket lugnare. Jag tror att han förhindrade en hel del. Men inte sa nått om det. " Sa Benjamin tyst och stirrade på vägen.