The cold in our bodies [PRS]

"Det är bara något man säger. Det blev rent och att det luktar gott. Två flugor i en smäll.." Hon såg på henne och gick vidare. Kände hur benen värkte och hon lade handen mot hjärtat. Hon kunde höra röster och stannade snart upp.

"Okej." Olivia verkade inte bekymra sig mer om det. Utan gick vant genom korridoren bort mot vampyrernas rum. Men istället för att gå in i någon av de, gick hon till ett hörnskåp en bit längre bort. Det var stort och såg gammalt ut. Men vackert, som om någon lagt ner på att snickra det omsorgsfullt.
"Här lägger vi sängkläderna. Vi går inte in i grevens, eller någon av hans gästers, rum. Det får vi inte utan tillåtelse." Hon öppnade skåpet genom att vrida på en nyckel så att skåpdörren svängde ut med ett gnisslande ljud. Hon placerade den vikta tvätten på en tom hylla och flyttade sig så att Alice kunde lägga in sin del.
"Oroa dig inte för dem. Vill du gå tillbaka till greven? Jag menar, har de sagt något om att ni ska träffas något mer?"

Hon höll de pressade sängkläderna i sin famn medan hon väntade. Hörde både röster och skratt medan Olivia lade in sina.
""Nej de sa inget om det." Hon var röd om kinderna och hon såg sedan bort snabbt innan hon lade in sina kläder.
"Vet du om vad... dom är?"

Olivia tvekade ett ögonblick. Hon visste mycket väl vad de var för några. Men det var inte det som hejdade henne. Utan vad Alice tyckte. Var hon rädd? Det behövde hon inte vara. Ivan hade aldrig gjort någon av hans anställda illa.
"Ja. Jag vet. Jag antar.. att du också vet nu?" Olivia stängde skåpet och vred om nyckeln på det, men lät nyckeln vara kvar i nyckelhålet.
"Vet de vem du är då?", frågade hon istället. Ärligt talat, så var Olivia själv nyfiken på vem Alice var. Hon hade delat med sig av lite, men det fanns mer där. Det var Olivia säker på.

"Ja.. Jag fick reda på det igår." Sa hon och lade ena armen om sig och såg på henne och lade huvudet på sned, skådade henne.
"Hur menar du? Jag är Alice." Sa hon och kliade sig på halsen. Efter det så såg hon över axeln, mot det mörka.

"Mm." Olivia drog på ena mungipan samtidigt som hon tänkte efter. Blicken föll på Alice igen. "Jag menar var du kommer ifrån? Var fanns du innan du kom hit? Vad betyder dina märken? Har du någon familj? Eller vänner?" Hon pausade en sekund. "Jag kan svaret på dem frågorna på de andra som jobbar med oss. Men dig.. dig vet jag ingenting om."

Hon såg på henne och log svagt.
"Det kan jag inte svara på..." Sa hon och log sorgset. Men log sedan och ryckte på axlarna.
"Om min familj lever vet jag inte.."

Olivia letade efter svar i Alices blick. Men de sa henne ingenting. När hon nämnde sin familj så väntade hon ett ögonblick på att Alice skulle säga något mer. Efter en stund tog Olivia till orda. Hon hade bestämt sig. Det var helt enkelt inte tillfälle att ta reda på om Alices förflutna.
Sanningen var väl också att det inte angick Olivia, men hon hade aldrig stött på att någon av hennes kollegor var så anonyma. Det här var ovanligt. Men Olivia skulle inte pressa Alice. Det var det inte värt. Istället gladde hon sig över att ha en ny vän.
"Jag är ledsen över att du har behövt skiljas från din familj. Det låter som att ni var nära varandra?", sa hon och tippade huvudet lite på sne.
Ljudet av rösterna väckte henne upp ur tankarna kring Alice. Det var inte tänkt att de skulle stå här och slappa, när det fanns arbete att göra. "Vi går till-..", sa hon men avbröts. "Alice! Vad gör du här? Kom, jag och Leo tittar på fiskarna- har du sett dem? Det är ett akvarium." Han nickade åt salongen en bit därifrån. Han hade visst upptäckt Olivia och Alices röster och gått dit för att ta reda på vad dem gjorde.

Alice log svagt och nickade lätt.
"Vår by är en stor familj. Alla är nära.." hon borstade bort smuts från sina kläder och hoppade till. Vände sig om och hennes blick flackande.
"Men jag jobbar..." Sa hon och såg på Olivia. Var detta en order? Skulle hon gå med honom?

Oliva slog ner sin blick när hon hörde Rion, men när hon upptäckte att Alice tvekade tittade hon först mot Alice och sedan Rion.
"Ja, men då befriar jag dig från ditt jobb!", sa han och började gå glatt därifrån, men stannade sedan upp i ett steg och kikade över axeln mot Alice. "Tja, om du inte vill stanna kvar och jobba förstås? Vi kan ju titta på det där akvariet en annan gång." Han log lite vänligt då. Olivia hade inte sett det här beteendet från Rion tidigare. Han var så oförutsägbar.
"Det är upp till dig, Alice.", förklarade Olivia.