PRS Lupple och Emma07

Benjamin försökte välja att ta Zach och springa härifrån, att ställa sig och bara skrika ut sanningen eller stå kvar precis som han stod nu.
Han valde det sista alternativet. Hans far mötte Zacharias blick och verkade skina upp lite när han såg honom. Men inte på ett speciellt vänligt sätt.
"Zacharias. Trevligt av dig att komma. Får jag bjuda på en drink?" Sa Johannes och höll fram brickan mot honom och Benjamin svalde hårt och försökte skaka på huvudet åt Zach utan att de andra skulle märka. Han hoppades att Zach skulle se eller förstå själv.

Benjamins mor såg mot Zach och gav honom nån slags grimaserande leende och Benjamin hatade sig själv för att ha valt detta. Det var ju tortyr redan och de hade varit här i vad då 2 minuter?

Benjamins fars min fick Zacharias långt mer misstänskam, och då hade han ändå varit det innan. Den om något bådade verkligen inte gott, och hela den här situationen var värre än han tänkt sig - att de gick runt och låtsades vara trevliga var nästan värre än att dem sade vad dem tyckte. För just nu hade Zach ingen aning om vad det var, och det oroade honom ännu mer. Han skakade lätt på huvudet åt Johannes.
"Nej tack, men tack ändå", sade han med ett förhoppningsvis vänligt leende - han hade en känsla av att han skulle behöva vara vid sina sinnens fulla bruk under kvällen. Det var först efteråt han såg Benjamins min och insåg att han måste ha gjort rätt då iaf.

Johannes ställde undan brickan och stirrade argt mot Zacharias och tittade sedan mot sin egna son med mer än ilska i blicken.
"Nåväl. Låt oss gå till bords. " Sa han leendes och började gå mot matsalsrummet och hans mor gick snart efter och hans syster, och hans småsyskon och hans bror. Som stannade till vid honom.
" Även om ingen annan förstår Benjamin. Så förstår jag. Och detta. Du. Han. Är fel. " Sa Isak i nästan en viskning mot Benjamins öra och gick sedan vidare och Benjamin bara stirrade efter honom.
Det kändes som om han sakta föll i bitar. Han såg på Zach och ville inget hellre än att vara i hans armar just nu.
"Jag är så ledsen. Vi borde inte ha kommit. Men att rymma nu är väl ingen god idé? " Sa han tyst och tog hans arm, överarm då det inte alls såg konstigt ut i andras ögon och ledde honom in till rummet och tvingade ned honom på en stol bredvid sin och satte sig sedan själv ned.

Zacharias struntade fullkomligt i Johannes blick - han hade inte helt förväntat sig att han skulle vara något annat än arg på honom - och ägnade istället uppmärksamheten på Benjamin och hans bror. Han kunde inte precis höra vad han sade till Benjamin, men av hans reaktion förstod han att det inte var något bra i vilket fall som helst. Han vill inget hellre än att bara få krama om Benjamin ordentligt och få trösta honom, men det skulle vara att göra alldeles för mycket framför allas ögon.
"Vi måste bara försöka ta oss igenom det", sade han med en liten nick och tvingade fram ett leende han hoppades var peppande. Bara att dem behandlade sin egen son såhär var nog för att få Zach på dåligt humör, men han måste inse att han inte kunde göra något åt det. Han satte sig genast ner bredvid Benjamin, vågade nu försiktigt ta hans hand och krama den men var noga med att försöka hålla den under bordet så att ingen skulle se.

Benjamin kände Zachs hand runt sin under bordet och det var bättre än han kunde föreställa sig. Visst han hade hellre legat i sängen och kramat om honom, hud mot hud. Men detta var ändå tillräckligt för stunden.
Det gav honom styrka och mod. Han kramade hårt Zachs hand tillbaka och tittade mot familjen.
De satt och småpratade och för stunden var det som om han inte var där. Som om Zach inte var där.
Han lekte lite med tanken om de skulle lyckas hålla denna charad om han kysste Zach, han visste att det inte var en bra strategi men det hade varit så underhållande att se deras reaktioner och om de lyckades hålla sig i schack då.
"Så berätta om skolan. " Sa Isabella som verkade vara den enda som tänkte bete sig någorlunda.
Benjamin började kortfattat förklara, han hade kunnat sagt så mycket mer men större delen av det han kunde berätta handlade mer om Zach än skolan.

Zach log försiktigt mot Benjamin, glad över att han åtminstone verkade lite säkrare - det gav också honom lite mer mod, och det kunde han allt behöva. Han blev dock allt mer och mer irriterad i takt med att dem verkade ignorera honom totalt - vad var meningen med att han skulle följa med ifall dem inte ens tänkte bry sig om honom? Det hela verkade väldigt löjligt, och han förstod ingenting. Men de pratade ju åtminstone med Benjamin, vilket var något positivt. Och det gällde nog att försöka tänka positivt här ifall han skulle ta sig igenom kvällen.
"Benjamin är utan tvekan en av de bästa i klassen", sade han med ett leende, som nästan var lite stolt. Men det var också som ett litet test för att se hur de reagerade när han lade sig i samtalet, ifall de fortfarande inte tänkte bry sig om honom heller nu. Det återstod att se, men hans syster verkade ju åtminstone mest okej utav dem där.

Benjamin log över Zachs ord, och fick tygla sig för att inte slänga armarna om hans nacke men han kramade hans hand för att visa sin lycka över det han sagt. Alla komplimanger han fick av Zach gjorde ju så att han fick fjärilar i magen.
Hans far såg på dem, såg på Zach och tvingade sig att le.
"Självfallet är han det. Han har fått en god uppfostran även om han verkar ha gått vilse för tillfället. " Sa Johannes lågt och med sammanbitna käkar.
Isabella såg på dem alla och suckade irriterat.
"Okej vad är grejen? " Sa hon och tittade på dem och såg sedan på Benjamin länge och forskande och sedan på Zach och skrattade till.
Benjamin förstod inte alls hennes roll i detta. För ur hans synvinkel kändes det som om de alla hade tilldelade roller i denna teater, alla förutom Benjamin och Zacharias.
"Bella. Syster. Schyy. " Sa Isak allvarligt och kallt och sen blev maten serverad och alla tog till sig mat och Benjamin tvingade sig att släppa taget om Zachs hand och började ta till sig sin mat och gav sedan över slevarna och det till Zach så han också kunde ta. Han flyttade sitt ben närmare Zachs för att ha någon närhet till honom och svalde hårt, han hade ingen aning om hur han skulle lyckas äta nu men han var ju tvungen att försöka.

Zach kunde inte heller undgå att märka hur Benjamin verkade bli glad, vilket också fick honom att le lite. Ett leende som snabbt svalnade av Johannes kommentar. Han fick försöka lugna sig och bita ihop tänderna för att inte säga något, för om han gjorde det var han ganska säker på att det skulle avslöja en del. Och det fick han bara inte göra. För utefter hur de höll på insåg han att det antagligen var precis vad dem ville, plåga dem så mycket som möjligt och förödmjuka Benjamin framför sin familj och de syskon han såg upp till. Och bara det fick Zacharias förbannad, men han fick bara tvinga sig till att hålla tyst och hoppas på att ilskan inte var alltför tydlig. Istället försökte han koncentrera sig på maten och tog över den ifrån Benjamin, lade märke till att han flyttat benet och gjorde detsamma så att åtminstone deras knän kunde röra vid varandra innan han skickade vidare maten till den bredvid honom.

När alla hade tagit mat så harklade sig Johannes och började hålla i en bordsbön.
Detta var egentligen inget som chockade Benjamin men samtidigt kändes det som helt fel sak att göra.
Medan de andra med största sannolikhet tackade för maten och liknande så bad Benjamin intensivt om att denna middag inte skulle sluta i katastrof. Att den snart skulle vara över. Att hans familj skulle acceptera honom som den han var.
"Varsågoda. " Sa Johannes efter en stund och alla runt bordet började äta.
Benjamin satt där, stirrade på maten försökte tvinga sig till att ta upp besticken och äta. Men hans tankar, hela han var i ren och skär panik- som om han skulle vara i skärselden eller rent av i helvetet.
Detta verkade irritera hans far eftersom han harklade sig och glodde på Benjamin.
" Vad är felet Benjamin? Är du inte tacksam över maten?" Sa Johannes och Benjamin svalde hårt. Försökte samla sig.
"Självklart är jag det. " Mumlade han.
"Ursäkta jag hör inte. " Fortsatte Johannes och Benjamin drog några djupa andetag och lyfte blicken.
"Jag är tacksam. " Sa han i en mer klar ton och greppade sedan sina bestick för att börja äta.

Att be bordsbön var något som Zacharias faktiskt aldrig gjort förut, hans familj var ju så långt ifrån religiös som man kunde komma i princip och han hade knappt ens varit i kyrkan förutom ifall det varit något dop, bröllop eller begravning som de behövt gå till. Och han visste inte ens om det räknades, då dem väl egentligen inte var några riktiga gudstjänster eller så. Men han fick väl bara haka på efter bästa förmåga och se vad dem andra gjorde, för han ville ju inte göra bort sig helt och hållet. Det gjorde ont i hjärtat att se hur plågad Benjamin verkade, och han ville inget hellre än att bara krama om honom hårt och länge för att kunna stötta honom. Men det kunde han inte, han kunde inte utsätta honom för det avslöjandet framför familjen. Men han kunde heller inte strunta helt i hur han verkade. Innan han själv tog tag i besticken sträckte han ut handen under bordet för att lägga den på Benjamins ben, hoppades innerligt att det inte skulle synas och lyfte sitt glas för att dricka i ett försök att förklä det ytterligare.