A Young Woman's Tales

Så mycket spänning på direkten! Vad kommer hända egentligen? O:

Ska jag berätta en sak?? Jag vet vad som kommer att hända Kanske inte helt oväntat

Tja det var inte oväntat som sagt xD

Jösses, det var en prolog som heter duga! Mitt intresse har definitivt skjutit i höjden, nu är det bara att vänta otåligt på nästa uppdatering. Lika bra skrivet som vanligt, du är fantastisk, Emmsaan!

I'm addicted

Hej alla glada människor Ni skulle egentligen ha fått en uppdatering igår, men jag fastnade i köket där jag bakade Kan avslöja att det blev väldigt goda små mästerverk av en amatör Men här kommer det första kapitlet
***
Kapitel 1
Den kommande veckan gick förbi i en dimma där jag mestadels satt och stirrade in i en vägg.

Någon gång kom två polismän för att bekräfta mina värsta farhågor. Det var inte förrän de kom och berättade att hela min familj omkommit i en bilolycka som jag insåg att jag närt en liten låga av hopp. Den lågan släcktes dock när de båda uniformerade männen knackade på dörren.

När nyheten om vad som hänt spred sig började min mobil ringa sig varm, hemtelefonen lika så och det ringde på dörren både till och från. Men jag svarade inte på något samtal eller öppnade dörren någon gång. Jag ignorerade alla som ville komma med sin tröstande ord som bara skar som knivar i mig.

Skolan struntade jag totalt i. Jag såg inte längre någon mening med att gå dit. Det fanns inte något som jag såg någon mening i längre. Livet hade rasat samman fullständigt och jag stod mitt bland spillrorna utan att veta om jag någonsin skulle kunna bygga upp det igen.

I det tillståndet passerade en hel vecka, men för mig kändes det som en evighet samtidigt som det kändes som om det bara var en minut sedan jag pratat med Tom för sista gången.

Det som fick dimman att skingras något var när jag upptäckte att jag gick bland trädstammar vars kronor var gröna högt ovanför mitt huvud. Fjolårslöv låg som ett täcke över marken samman med mossan som växte som mörkgröna öar.

I en sekund funderade jag på hur det kom sig att jag befann mig där, men så förstod jag att jag inte brydde mig. Vad spelade det för roll var jag befann mig?

Skymningen var på väg och färgade skogen i en orange nyans. Med den följde att temperaturen sjönk. Detta lade jag knappt märke till. Däremot såg jag hur min lätt solbrända hud blev helt knottrig av gåshud. Jag hade visst inte tänkt på att jag skulle ha på mig en jacka när jag gick ut, när det nu var. Men jag hade fått på mig ett par svarta tygskor, en grå t-shirt och ett par slitna jeans. Det var ju alltid något att jag inte gick omkring naken.

En ny tanke vällde in över mig som havets vågor när jag började en mödosam stigning upp på något som jag trodde var ett litet berg, om man nu kunde kalla det berg. Jag funderade på vad som skulle hända om jag avslutade den här tillvaron av smärta. Vad skulle hända om jag följde min familj? Hur det än var med det så kunde det knappast vara värre än det liv jag levde nu.

Det var den tanken som snurrade runt i mitt huvud när jag kom upp till toppen där en fantastisk vy väntade mig. Skogen sträckte sig i säkert flera kilometrar åt varje väderstreck. Den såg ut att ruva på en massa hemligheter om en svunnen tid. Dess gröna värld skulle vara en perfekt plats att vara på under sitt sista ögonblick på denna jord.

Omärkligt drogs jag närmare kanten. Småstenar krasade under mina fötter när jag puttade ner dem. Med huvudet lätt på sned följde jag deras färd ner mot marken. Det skulle vara så lätt att följa efter dem. Nästan för enkelt.

Stupet lockade mig till sig. Tankarna stod stilla i mitt huvud. Det var som om jag var paralyserad av allt vad fallet skulle kunna göra för mig. Så mycket smärta skulle föras bort med vinden och så många svårigheter skulle svepas iväg med fallet.

Jag kom ännu ett steg närmare stupet när jag kände hur vinden ökade i styrka. Känslan av att den ville putta ner mig kom över mig. Det kanske var så att världen ville bli av med mig. Jag kanske smutsade ner dess yta med min bedrövelse. Skulle det inte bara vara bättre om jag försvann och någon annan tog min plats. Någon som skulle kunna förvalta den väl.

Ytterligare ett steg fram innebar att jag stod precis vid kanten. Vinden låg mot ryggen och jorden långt där nere kallade på mig. Med slutna ögon fyllde jag mina lungor med luft, beredd på att falla.

Ett plötsligt ylande fick mig att vackla baklänges och bryta den förtrollning som stupet satt mig i. Förvånat svängde jag runt bara för att ta ett vacklande steg bak mot stupet igen.

Framför mig stod tre figurer. Alla tre var människor som, med tanke på alla rynkor de hade i ansiktet, måste vara över sjuttio år. De var alla tre klädda i långa kappor i en skiftande grön färg. Antagligen skulle det få de att smälta in väldigt bra bland trädens färger. Men det som fångade mitt omtumlade medvetande var att de alla tre hade varsitt djur sittande på axeln.

Den ena mannen, som hade kritvitt långt hår, hade en kolsvart korp på axeln. Den andra mannen hade samma färg på sitt långa håret som smält smör och hade en majestätisk falk på axeln. Den tredje figuren var en kort rundlagd kvinna som stod i skarp kontrast med de båda långa männen. Hon var minst ett huvud kortare och hennes runda kroppshydda var långt ifrån männens plankaktiga kroppar. Dessutom var hennes hår mörkbrunt och kortklippt. Men precis som männen hade hon en fågel sittande på sin axel. Det var en snövit uggla som tittade på mig med sina kloka ögon.

Då upptäckte jag att alla tre hade samma ögon som fågeln på deras axlar hade. Mannen med korpen hade samma svarta ögon, mannen med falken hade guloranga ögon med en stor klotrund svarta pupiller, och kvinnan hade även hon gula ögon med stora svarta pupiller formade till stora klot. Det fick mig att backa ytterligare ett steg.

Ett nytt yl fick mig att stanna i mitt nästa vacklande steg. Det där ylet fick mig att känna något jag trott att jag aldrig skulle känna någonsin igen. Ljudet fick en behaglig värme att sprida sig i mitt bröst. Den fick mig att känna mig älskad och behövd. Den berättade för mig att jag inte var ensam, aldrig någonsin igen.

Solens nedgående ljus fångades i en varelse som med myndiga steg gick fram till mig. Jag kände det som vibrationer genom min kropp varje gång dess tassar slog i marken. Dess silvriga päls färgades i en orange nyans. När vinden högg tag i det såg det ut som om hela dess kropp stod i lågor.

Den stora vargen såg mig djupt i ögonen. Dess isblå irisar borrade sig in i mina bruna.

Ögonen fick en ny dimma att svepa in över mig. Det gjorde att hela världen försvann och det enda som var tydligt var det isblå ögonparet.

Smärtan som förlamat mig den senaste veckan lyftes. Jag kände det som om en vikt togs bort från mina axlar och just då kunde jag gå med lätta steg när jag, utan att kunna styra min kropp, följde vargen när den började gå.

Jag hade ingen aning om vart vi gick, eller ens brydde mig om det, men vi höll oss i rörelse i en lång sträcka. Landskapet växlade med tiden, även om just tiden var ett flyktigt fenomen. Jag lade dock märke till att berget gick över till öppen skog, som sedan gick över i tät skog, som i sin tur gick över i tätare skog. Till slut var det ytterst få av kvällens solstrålar som kunde leta sig in mellan de mörka stammarna.

Trots att jag kunde känna marken under mina fötter var det som om jag även kände samma mark under vargens tassar. Det var som om jag var en del av djuret, vars muskler spelade under dess päls vid varje steg. När den rörde på sig rörde jag på mig. Jag kände mig som metall som en magnet förde runt.

Plötsligt stannade vargen upp, vilket fick mig också att stanna. Först då lyfte jag blicken från dess rygg. Vi måste ha gått en riktigt bra tag för solen hade nästan helt gått ner.

Vi hade kommit ut i en öppen glänta. I dess mitt växte en gigantisk ek som sträckte ut sina grenar som ett tak över marken. Runt trädet stod tält uppsatta. De liknade svampen som oväntat och utan ordning poppat upp ur marken. De var byggda som konor i något brunt skinn och skogen såg ut att ha börjat växa upp mot deras toppar där det ringlade upp rök ur vissa.

Människor satt runt en stor brasa som brann en liten bit från jätteekens stam. Eftersom trädet var så stort behövdes det mer än en brasa för att skada dess massiva bark. Människorna såg ut att äta i skenet av eldens dansande lågor.

”De är tillbaka!” en ung flickas upphetsade röst bröt lugnet som låg som en filt över hela scenen. ”De är tillbaka!”

De tre människorna som varit uppe på berget tidigare klev runt mig och vargen och gick fram till brasan. På vägen tog kvinnan, med ugglan fortfarande sittande på axeln, upp flickan som varit den som först sett vår ankomst och förtjust berättat det för alla andra. Flickan såg nöjd ut med sin nya upphöjda position för hon slog lyckligt armarna om kvinnans hals.

Jag stod bara där med gapande mun och försökte förstå vad det var jag såg, men min hjärna ville inte riktigt arbeta som den skulle.

Gläntan jag stod i såg ut att vara hämtade från en annan tid. En tid där människorna levde i små skogsbyar och levde på jakt och det skogen hade att erbjuda. Men jag hade alltid trott att det levernet bara hade funnits hos urbefolkningen i vissa länder utomlands. Aldrig hade jag annat att det skulle finnas i Sverige, än mindre i närheten av mitt hem.

”Men stå inte bara där, pojk”, rösten kom från mannen med korpen på axeln. ”Kom fram till elden och få dig lite mat i magen.”

Jag rörde mig inte ur fläcken. Jag visste ju inte ifall jag ens kunde lita på de här underliga människorna. Var det inte lite underligt att de dykt upp just på mitt berg just då och tagit med mig hit? De kunde ju vara hur farliga människor som helst!

Vargen vände upp blicken mot mig och borrade på nytt in sin blick i min. Världen försvann och vargögonen tog över den.

Inom mig hörde jag en sträv röst säga: ”Gå.”
Och jag gick. Mina fötter satt sig framför varandra och plötsligt satt jag mig ner i cirkeln av människor.

”Så ska det se ut”, sa mannen med korpen och satt sig i skräddarställning vid min sida.

En kvinna räckte mig en tom träskål och en träsked. Mina händer tog emot den utan protester. De sträckte sig även fram för att kvinnan skulle kunna fylla skålen med en soppa från en gryta som puttrade över elden.

Förståndet hade runnit ur min skalle när jag tittat ner i vargens ögon. Därför kunde jag utan att tänka på det stoppa skeden i skålen och äta av den okända soppan, som för den delen smakade fantastiskt.

Jag hade inte tänkt på att promenaden genom skogen gjort mig hungrig. Jag hade knappt märkt något på färden hit. Men när jag satt där och åt av soppan ville min mage bara ha mer och mer. Ivrigt åt jag upp allt innehåll i min skål.

När jag var färdig hade dimman skingrats en aning och jag kunde åter bli misstänksam mot människorna som satt runt mig. Försiktigt lät jag blicken svepa över de församlade. Det var människor i alla åldrar och alla hade kläder som fick dem att till hälften smälta samman med den gröna omgivningen. Det såg ut som om de var gjorda i skogens egna material.

Slutligen fastnade min blick på vargen som gått och lagt sig vid min ena sida. Den såg ut att sova, men när jag tittat på den i någon sekund slog den upp sina blå ögon och tittade upp på mig.

”Vad stirrar du på?” den skorriga rösten fick mig att hoppa till.

Jag kände igen den eftersom jag nyss hört den samtidigt som dimman svept in min hjärna. Då hade jag inte tänkt på det, men nu kändes det allt annat är normalt. Det fanns faktiskt inte mycket över den här situationen som var normalt och det fick det att krypa i skinnet på mig.

”Ta det lugnt, kompis”, den skorrande rösten hördes igen.

Jag tittade mig runt omkring, men fann ingen källa till vart rösten kunde komma ifrån. Låga matkonversationer hördes här och var. Det var dock ingen av de som hade åstadkommit orden. Faktiskt var det inte någon mer än en tjej som över huvud taget tittade på mig, men inte kunde hon ha den rösten.

”Vad letar du efter”, jag tittade ner på vargen när den skorriga rösten hördes på nytt. ”Jag ligger ju här!”

”Jag håller på att bli galen”, tänkte jag och tittade storögt ner på vargen.

”Nej då, det här är helt normalt”, förkunnade rösten. ”Man kan prata med sitt själsdjur genom tankarna.”

”Va! Kan du höra mina tankar?” tänkte jag förvirrat. ”Själsdjur?”

”Ni moderna människor kan verkligen inte mycket”, sa vargen nedlåtande. [/i]”Ja, jag hör dina tankar och du hör mina. Själsdjur är det djur som en människas ande är sammanlänkad med. Urmänniskor världen över har använt sig av det sedan urminnes tider. Det är en förmåga som alla människor har, men som det moderna samhället har tappat kontakten med.”[/i]

Jag trodde att jag behövde svimma i det ögonblicket. Vad var det egentligen som hände? Satt jag verkligen där och pratade med en varg genom mina tankar? Var något av det här på riktigt eller bara något som min trasiga hjärna hittat på?

”Detta är full verklighet”, svarade vargen. ”Och det ska du vara glad för. Om jag inte känt av när du satte din fot här i skogen och hann fram innan du hoppat, hade du varit död nu. Du bör faktiskt vara tacksam!”

”Okej, nu blir det för mycket”, sa jag högt samtidigt som världen snurrade runt mig.

Hela situationen var absurd. Jag kunde inte få min hjärna att arbeta som den skulle och jag kände hur paniken började växa inom mig. Min andhämtning blev snabbare och ytligare för varje sekund som gick. Utkanten på mitt synfält hade blivit onaturligt mörk och det mörkret började närma sig. Det var som om solen successivt gick i moln.

Världen blev helt svart och jag kände hur jag föll baklänges.
***
Då har jag presenterat er för en av mina favoritkaraktärer Hoppas att ni tycker om min lilla varg lika mycket som jag

Måste säga att jag också tycker om vargen riktigt mycket! Bra skrivet! Längtar till nästa del!

Tror att jag bara hittade ett enda språkligt fel och det var i den här meningen:
"Antagligen skulle det få de att smälta in[...]" Här ska det vara "dem" i stället för "de."

Till att börja med vill jag säga att det här var ett makalöst bra kapitel, jag var fast från början till slut! Sjukt bra skrivet.

Usch, vad hemskt att råka ut för någonting sådant! Tycker så synd om Dean och jag tycker att du beskriver hans situation fruktansvärt väl, man förstår sig verkligen på hans smärta. Hela hans tillvaro har rämnat och jag tycker inte att det är så konstigt att han blir suicidal. Men just som han står i begrepp att kasta sig utför stupet hejdas han och jag drar en lättnadens suck.

Anar jag lite kritik mot det faktum att dagens samhälle har alienerats så mycket från naturen? Avsiktligt eller jag, jag gillar det!

Människorna i skogen och hela konceptet med själsdjur var en väldigt oväntad vändning, men jag är redan helt såld på alltihop. Vill definitivt se mer av vargen. Jag är väldigt nyfiken på att se vad som väntar Dean, ser fram emot nästa uppdatering.

Hej alla underbara människor Har tagit lite tid, men nu är jag här för att uppdatera. Skolan och annat har hållit mig borta och det ber jag om ursäkt för. Jag hoppas att ni mår bra och att ni uppskattare det nya kapitlet
***
Kapitel 2
Doften av rök stack som nålar i näsan och väckte mig ur min djupa sömn.

För ett ögonblick var jag i ett tillstånd av total förvirring. Jag trodde kort att mitt hus stod i lågor, där av doften. Men så såg jag tältduken som var en liten bit från mitt ansikte och minnen strömmade i en stadig flod in i min luddiga hjärna.

Med ett ryck satt jag mig upp. Var verkligen de där minnena sanna? Kunde jag ha träffat folk inne i skogen? Hur kunde jag pratat med en varg? Det kunde väl ändå inte vara sant?!

”Välkommen tillbaka”, en ljus röst hördes. ”Jag började bli orolig att du hade tänkt stanna i mörkret.”

Jag vred på huvudet och fick syn på tjejen som jag sett vid brasan. Hon stod framåtböjd i tältöppningen med en rykande träskål i ena handen. Hennes hår var svart som en korps fjädrar och långt och flätat. I änden satt en svart fjäder. Ögonen som tittade in i mina var gröna som sommarens löv och satt i ett hjärtformat ansikte med smal näsa och skör mun. Om jag skulle chansa på hennes ålder skulle jag tro att hon var i min egen om inte något år yngre. Hon var onekligen vacker att titta på.

”Wulf trodde att du kanske var för vek för att få kontakt med ditt själsdjur”, berättade hon och gick fram till mig. ”Sådant händer ju ofta”, hon räckte fram skålen till mig.

Jag tog emot den med något darrande händer. Det var först då jag upptäckte att jag låg i en hög med filtar och kuddar. De gick alla i nyanser av rött, gult och brunt. Jag upptäckte även att jag inte hade något mer på mig än mina svarta boxerkalsonger, men min kropp var täckt av filten jag låg under så det enbart var min överkropp som syntes.

”Vem är Wulf?” min röst lät rosslig och oanvänd. Jag harklade mig diskret.

”Ditt själsdjur heter Wulf”, skrattade tjejen och rörde om i brasan i mitten av tältet. Det var från den som röken jag känt kommit ifrån. ”Han har väntat länge på sin människa”, några lågor slog upp ur askan. Hon lade snabbt på ett vedträ som lågorna kunde hugga tag i. ”Han blev väl lite besviken när han upptäckte att det var en från världen utanför som var hans länk, men han är nog mest glad över att äntligen ha hittat dig.”

Frågorna som dök upp i mitt huvud fick det att bildas små svarta prickar framför mina ögon. Det var så mycket som jag skulle ta in och förstå, saker som de här människorna verkade ta för givet.

För att inte svimma på nytt tittade jag ner i skålen som tjejen gett mig. En klar vätska i en något brun nyans skvalpade runt där i. Den gav ifrån sig en fantastisk doft som fick det att vattnas i munnen på mig.

Det var doften som gjorde att jag inte kunde låta bli att sätta skålen till läpparna när jag hörde hur min mage kurrade av hunger. Och jag blev inte besviken. Den släta soppan smakade lika fantastiskt som den doftade.

På bara några sekunder hade jag tömt dess innehåll och kände mig behagligt varm i magen. Tillvaron kändes inte lika komplicerad när man inte var hungrig längre.

”En hungrig mage var en ledsen mage”, brukade min mamma alltid säga.

Då kom även äldre minnen tillbaka till mig: Mammas skrik. Kraschen när bilen kör fel. Bruset i mobiltelefonen. Mörkret som omslöt mig.

”Så du är vaken, Törnrosa”, min tankar avbröts när jag hörde den skorriga rösten. ”Tur att jag slapp pussa dig.”

Jag tittade åt tältöppningen igen och fick den här gången se vargen komma intravande. Den såg majestätisk ut där den med bestämda steg gick fram till mig.

Det förvånade mig något att jag inte blev rädd när han kom närmare. Jag kände inte ens något nervöst kittlande i magen eller att pulsen ökade det minst. Vargens närvaro gjorde bara att jag mådde bättre. På något magiskt sätt fick det tumulten i min hjärna att lugna sig.

”Hur kan du veta något om Törnrosa?” frågade jag med tankarna.

”Vi är inte helt isolerade om det är vad du fått för dig, kompis”, blev svaret.

Wulf klättrade upp bland filtarna och lade sitt huvud i mitt knä.

”Jag vet inte vad jag har fått för mig”, på något underligt vis kändes det inte så hemskt konstigt att prata med tankarna. Jag föll helt naturligt in i det. ”Jag vet inte vad jag ska tro.”

”Du behöver inte tro något. Du behöver bara veta.”

”Hur i hela den här världen ska jag kunna veta något utan att någon berättar något för mig?”

”Ha tålamod och lyssna”, Wulf reste sig upp och gick ner från ”sängen”. ”På med kläderna, så kan vi börja med att stoppa in lite kunskap i vad som verkar vara en ganska trög hjärna”, med svassande rumpa lämnade han tältet.

”Är han alltid sådär trevlig?” frågade jag ironiskt så att tjejen kunde höra.

”Va?” tjejen tittade förvånat upp på mig. ”Vem?”

”Wolf”, jag nickade mot tältöppningen.

”Jaha”, hon log mot mig. ”Han är ganska sarkastisk, om det är vad du menar?”

”Något i den stilen ja”, för första gången på vad som kändes som en evighet log jag. Det kändes konstigt samtidigt som det kändes väldigt vant.

”Men om han sagt dig något är det lika så gott att du lyssnar på honom”, uppmanade hon och kom fram till mig efter att ha tagit upp ett bylte som hon tidigare haft med sig in. ”Här är dina kläder”, hon lade kläderna bredvid mig och lämnade tältet med raska steg.

Jag tittade på byltet och såg direkt att det inte var mina kläder. De var gjorda i det materialet jag sett människorna runt elden haft på sig. Det var en naturfärgad skjorta och några strama byxor, samt ett par skor utan någon nämnvärd sula.

”Vad fan?” svor jag och tog upp byxorna.

Jag skulle aldrig i hela mitt liv få på mig de där!

”Hurru, tjejen!” hojtade jag efter tjejen som gått ut. ”Vänta!” jag reste mig upp och skyndade efter henne mot öppningen.

Solen stod högt på himlen och bländade mig fullständigt. Jag slog smärtsamt handen för ögonen för att skydda dem från solens vassa strålar.

”Vad gör du här utan kläder?” tjejens skrattande röst kom från någonstans till vänster om mig. ”Jag lade ju fram ett helt ställ.”

Jag blinkade bort tårarna som fyllt mina ögon. Försiktigt öppnade jag de helt, men höll handen kvar som ett skydd.

”Det finns inte en chans att jag kommer att få på mig de där byxorna”, förklarande jag samtidigt som jag var väldigt tacksam över mina boxerkalsonger. ”Var är mina jeans?”

”Du menar de där sakerna du hade på dig innan?” hon tittade på mig med ena ögonbrynet höjt. ”Hur ska du kunna göra något i dem? Byxorna du fått kommer att vara mycket bättre.”

”Nej tack”, jag försökte vara artig men irritationen bubblade i mig. ”Jag tar gärna mina jeans.”

Hon bara tittade på mig i något om kändes som en evighet. Hennes gröna ögon borrade sig djupt in i mina och för en kort stund kändes det som om hon tittade in i mig. Jag kunde inget annat än att pusta ut när hon väl släppte mig med sin genomträngande blick.

”Jag ska hämta dem”, sa hon kort och gick iväg med snabba steg.

Jag tittade inte efter henne eller tittade på vad som fanns runt mig utan gick raka vägen in i tältet igen. Det hade varit nog med blottande för idag.

Tveksamt höll jag upp skjortan som gick i en skogsgrön nyans. Tyget kändes inte särskilt bekvämt. Det kunde jag dock leva med och drog därför skjortan över huvudet för att upptäcka att den inte var så obekväm som jag trott.

Byxorna som jag fått lade jag åt sidan. Jag var fortfarande fast besluten att jag inte skulle ha på mig dem. Jag var definitivt en jeanskille även om jag kommit ut i skogen. Däremot kunde jag tänka mig att ha på mig skorna, men jag fick vänta med att ta på mig dem tills jag fått på mig ett par byxor.

”Här är dem”, tjejens röst kom från bakom mig.

Jag snurrade runt och såg hennes ryggtavla när hon lämnade tältet lika fort som hon kommit, men hon hade lämnat ett hopvikt klädbylte som jag kände igen som mina jeans.

”Tack!” hojtade jag efter henne utan att veta om hon hörde det eller inte.

På något sätt mådde jag snäppet bättre efter det att jag fått på mig mina jeans. De var gamla och urtvättade, men det hade fått de att bli sådär härligt mjuka. Dessutom var det ganska mycket elasta i dem från början att de nu var ännu mer töjbara.

”Vad är det som möjligtvis kan ta en sån lång tid?” den skorriga vargrösten hördes i mitt huvud och Wolf gick in i tältet. ”Jag har sett gräs som växer snabbare än vad det tar för dig att få på dig några klädesplagg.”

”Jag behövde bara få tillbaka mina byxor”, svarade jag med tankarna samtidigt som jag knäppte knappen över jylfen. ”Tjejen tyckte att jag skulle gå runt i något som inte ens verkade vara tänkt att få ner benen i.”

"Jag tror nog att Luna hittade byxor i din storlek”, kommenterade Wulf. ”Men om du nu fått den stil som du önskar kanske vi kan gå över till att göra något som är viktigare än att prata kläder?”

”Visst”, muttrade jag med ord.

”Kom nu, unga fröken”, han gick ut ur tältet och förväntade sig att jag skulle följa efter. Så det var vad jag gjorde.

Ljuset var inte lika skarpt nu efter att mina ögon vant sig en del, men jag höll handen som en skärm för ögonen så att de skulle ligga i skugga.

Skogsbyn kändes inte lika trolsk som den gjort när jag kom dit i kvällsljus och med en tänd brasa. Intrycket av att kontälten liknade konstiga svampar som poppat upp ur marken bestod dock. Nu såg jag också att det var fler än vad jag först trott. Omkring trettio tält stod uppställda runt jätteeken. Precis invid dess stam var en öppen yta som såg ut att vara någon slags samlingsplats med resterna efter brasan i mitten.

Byn var full av liv och rörelse. En grupp med fem barn lekte något som fick dem att skratta högt. En grupp kvinnor satt utanför ett tält och flätade med långa grässtrån och en annan grupp satt vid den slocknade brasan och såg ut att förbereda en måltid. Jag såg inte en enda man, men det betydde inte att det inte fanns några där. Tälten stod ganska nära varandra och gav en dålig överblick över området.

Wulf gick rakt igenom lägret och lämnade gläntan i sådan fart att jag fick halvspringa för att hinna med. Jag var inte särskilt kort eller otränad. Flera års fotbollsspel hade gett mig fler muskler och mer kondition än vad många andra hade.

”Nu ska vi se vad du går för”, förkunnade Wulf när vi kom ut i en ny glänta.

Den var helt cirkulär. Ett tiotal två meter höga pålar stod uppställda i mitten. De såg ut att vara fyllda med gulnat gräs och från deras sidor stack pinnar ut. En bild från en riddarfilm jag sett flög förbi i min hjärna. Det var sådana pålar som riddarna tränade med svärd och andra vapen mot.

”Stiliga, eller hur?” brummade Wolf. ”De är här bara för att man ska kunna puckla på dem. Perfekta helt enkelt.”

”Vackra”, svarade jag med en tanke.

När jag väl insett att det var ett träningsfält jag stod framför kunde jag även se de tre personer som stod där ute. Det var en jätte till man, han måste ha varit över två meter och biffig som en björn. Hans överarmar svällde under den bruna skjortan där han hade de korslagda över bröstet. Hela hans uppenbarelse utstrålade styrka. Däremot blev jag lite förvånad över att hans hår var långt och satt i en lång fläta som han hade slängd över axeln. Färgen hade jag dock kunnat gissa mig till, brunt och raggigt.

Mannen som stod bredvid honom var hans raka motsats. Han var inte mycket längre än en och en halv meter och såg dessutom ännu kortare ut vid sidan av den stora mannen. Han var klädd i en grön skjorta med matchande byxor och stövlar som gick till under knäna. Hans huvud var helt renrakat från vartenda hårstrå och likaså hans kinder. Det fick hans solbrända hud att synas tydligt.

Den tredje personen var en kvinna. Hon var någonstans mellan de båda männen i längd. Hennes utseende var rävlikt, allt från hennes lång röda hår som satt i en knut på huvudet till hennes lätt spetsiga ansiktsform. Även hon var klädd i skjorta och byxor men i en rödbrun färg med liknade skor som jag hade.

”Här är de tre stridsmästarna”, förklarade Wolf samtidigt som han började leda mig fram till dem. ”Det är deras jobb att träna upp alla i byn att kunna slåss. Det finns många faror i en skog som den här, så alla behöver kunna försvara sig. Eftersom du från och med nu är en del av oss så gäller samma sak för dig.”

”Vänta nu ett ögonblick”, tänkte jag och stannade mitt i ett steg. ”Vem har sagt något om att jag vill stanna här? Vem har sagt att jag är en del av någonting?”

”Vill du tillbaka till det liv du hade innan du kom hit igår?” vargen vände sig mot mig och borrade in sin blå blick i mig. ”Vill du gå tillbaka till de plågor som väntar på dig där? Vill du leva i en värld som den du kommer ifrån eller vill du ta ett steg åt en annan riktning och stanna här? Det är självklart ditt val, men jag kan vara väldigt övertygande.”

Jag mindes hur jag igår känt kraften som den där blå blicken hade över mig. Det var som om den kunde styra min själ och göra vad som helst med den. Själsdjur? Kunde det finnas ett mer passande namn?

Förresten ville jag tillbaka till det liv jag haft? Det verkade som om jag stod vid en vägkorsning. Om jag gick åt ena hållet skulle jag tillbaka till den avgrund som bildats samman med min familjs död. Jag var ensam kvar i den världen med bara plågor. Det var i stort sätt bara jag kvar där. Min släkt var så nära utrotad som det bara gick att komma. Just nu fanns det bara jag och en kusin som var på rehabilitering för sitt drogberoende. Vad var det för liv som väntade mig där?

På den andra sidan stod den här vargen. Bara hans blick erbjöd mig ett hem med kärlek och samhörighet. Något som jag trott att jag aldrig mer skulle få uppleva efter min familjs bortgång. Nu erbjöd han mig ett nytt hem där människorna som jag en så länge mött inte varit mer än vänliga och förstående. Inte för att jag träffat så många, men det var ändå tjejen Luna och de tre gamlingarna som jag träffat på berget igår.

Utan att jag ens insett att jag gjort ett val var det precis vad jag gjort. Det som väntade mig i avgrunden var att bygga upp något som rivits. Hela det livet skulle bli en kamp mot ett ständigt mörker. Medan det som väntade mig samman med Wolf var något helt nytt. Bara hans blotta närvaro satt mörkret på flykt. Han fick mig att kunna gå med lätthet istället för den tyng som legat på mina axlar.

Jag började gå vidare med bestämda steg med Wulf stadig vid min sida.

”Så ska det se ut, kompis”, berömde han nöjt.

Ett tunt leende formades på mina läppar av hans ord. Han var glad över mitt val och när jag kände efter upptäckte jag att även jag var det. I slutändan skulle det här kanske bli bra.

”Den det här är spjutmästare Mars, bågmästare Arro och knivmästarinna Sonja”, presenterade Wolf när vi stod framför de tre så vitt skiljda människorna. ”De ska alla lära dig sitt vapen och du kommer med en gång att bli lärling till de alla. Dessutom kommer du så småningom även få lära känna shaman Sina. Henne du träffade igår. Magi är dock ett framtidsprojekt.”

Jag försökte förstå allt nytt Wolf sa utan att blockera mitt egen hjärna. Det visade sig att det inte var särskilt svårt. Jag hade alla redan valt min väg. Nu var jag beredd på att gå vidare och en så länge tyckte jag att vad som helst kunde hända.

”Jag kommer att helt lämna dig i deras vård”, berättade Wolf slutligen och lade sig ner på mage. ”Och jag kommer att njuta av varje sekund som de här tre kommer att tortera dig.”

Hans ord fick mig att svälja tungt. Vad i hela den här världen hade jag gett mig in i?

I mitt huvud hörde jag ett strävt skrockande från vargen.
***

Underbart kapitel! Ler varje gång man läser vad Wolf "säger" xD