I framtiden (SciFi)

…Och vi kommer dö?

Ja, om vi inte flyttar till Lappland eller något sånt. Men man kan ändå inte bara flytta runt hela tiden, man måste ju ändå bry sig! Bryr man sig inte så kommer jorden till sist att bli som Johannas synvinkel.

Men om man bor i Gästrikland...?

Usch! I vår skola så slänger ALLA som får gå till affärern papper! :O (Utom jag!)

Kapitel 5: Kepler 22b

Jag mindes sedan att jag har ju läst om en planet som låg mycket långt bort som hette Kepler 22b. En planet många ljusår från Jorden som det kanske kunde finnas liv på. Men det kunde väl inte stämma. Det skulle ju ta flera hundra år att åka dit. Men ingenting verkade ju omöjligt just nu.

Jag klev sedan ut ur rymdskeppet.
Vi verkade vara begravda under en jättestor ormbunke eller något liknande eftersom att vi inte kunde se himlen någonstans. Bara massa växter överallt. Jag började plötsligt komma bort från mina föräldrar bland alla växter. Jag ropade på dem. ”MAMMA, PAPPA”! Ingen svarade mig. Jag gick då tillbaka till rymdskeppet ifall de kanske gått tillbaka. Men de var inte där. Jag började bli hysterisk. Jag var helt ensam, på en främmande planet utan att någon skulle kunna hitta mig. ”HJÄLP”! Ropade jag.
Ingen hörde. Sedan började jag klättra uppför växterna för att få se denna planetens himmel. Jag var klaustrofobisk och ville inte känna mig isolerad. När jag slutligen kom upp så såg jag att den var blå som Jordens och man kunde se höga träd också. När jag funderade på det så började jag tänka att det var såhär som många beskrivit att Jorden kunde ha sett ut för många miljoner år sedan.

När jag väl kom upp till toppen av alla plantor så började jag hoppa mellan blad till blad för att inte ramla ner igen. ”Konstigt...”, tänkte jag bara medan jag hoppade. Detta kanske var Kepler 22b trots allt, och nu var jag ensam på den. Ända tills...


”Var hälsad”, sa en röst som påminde om någon som andades helium. Den var bakom mig. Jag vände mig då. Bleka som snö, svarta fuktiga ögon och mycket smala kroppar var utseendet på de som pratade. ”RYMDVARELSER”! Utbrast jag förskräckt och började springa. Konstigt nog så följde de inte efter mig. ”Vi förstår att du är i chock, men vi välkomnar dig med fred”, sa rymdvarelserna. Jag kunde inte förstå hur de kunde svenska eftersom att vår planet låg så långt bort därifrån.
”Hur kan ni veta vilket språk jag talar… och förstå det”? Frågade jag förskräckt. Jag var ju inte särskilt van vid att prata med varelser från andra planeter. ”Vi har studerat er Tellus-bor i många år och kommit upp i högre teknologi än er utan att behöva tära på vår planet och har även uppfunnit maskiner som kan få oss att kunna kommunicera med vem som helst på vårt eget språk och att det ska kunna höras på den andres språk”, sa de. Jag förstod fortfarande inte. ”För att det ska vara lättare för dig att förstå besökare så kan jag säga att, du hör just nu allting på vårt språk men din hjärna översätter allt vi säger med hjälp av en maskin vi har fäst på våra halsar”, sa de och pekade på en blinkande sladd de hade runt halsen.

”Vad konstigt, men har ni sett andra varelser som jag någonstans för att jag letar efter mina föräldrar”, sa jag. Då började de viska helt plötsligt på ett annat språk utan att jag kunde förstå. Sedan såg de på mig. ”Tyvärr, vi åt dem”, sa de långsamt. ”ÅT”? Sa jag chockat. ”Nej, vi har inte ätit dem! Det är bara maskinen som krånglar… dina föräldrar är hos vår hövding, de försöker köpslå om att få bo här”, sa de. ”Oj! Men vad coolt! Skulle ni vilja att jag stannade här”? Frågade jag. De nickade. ”Ni skulle nog kunna hjälpa oss med vår forskning”, sa de. ”Nej! Ni menar väl inte att få smaka på farliga kemikalier och sätta fast massa sprutor på hela kroppen”? Frågade jag som började minnas en gammal film som jag sett som handlade om rymdvarelser som kidnappade människor som jag tyckte var så obehaglig. ”Såklart inte! Det enda du behöver göra är att svara på några frågor… och om du vill så kan du få några precis nu”, sa de. Det verkade bara kul så jag nickade.

”Vad blir 1111999986834299918881828194324032+78092012323193411290,7788”? Frågade de fort. Jag kunde inte klara av det. Siffrorna var för många. ”VA”? Frågade jag. ”Jag upprepar vad blir 1111999986834299918881828194324032+78092012323193411290,7788”? Jag kunde fortfarande inte räkna ut det. ”Nej, det är för många siffror”! Sa jag. De skrattade bara åt mig. ”Jaså, den mänskliga intelligensen är så låg, vill du fortsätta med nästa fråga”? Frågade de. ”Okej”, sa jag. ”Hur många människor finns det på er planet”? Frågade de. Det visste jag ju inte heller. Folk dog ju varje dag så det var ingen enkel fråga. ”Vet inte”, sa jag. ”Jaså, den mänskliga intelligensen är så låg, vill du fortsätta med nästa fråga”? Frågade de. Jag suckade. Det var jobbigt att bli kallad korkad hela tiden. ”Hur mycket syre har du andats i hela ditt liv”? Frågade de. Jag visste inte det. Det var för extremt svåra frågor tyckte jag. ”Jaså, den mänskliga intelligensen är så låg, vill du fortsätta med nästa fråga”? Frågade de igen. ”Nej, det vill jag inte”, sa jag och gick min väg. Men sedan insåg jag att jag inte hade någonstans att ta vägen och gick tillbaka. ”Finns det inget annat vi kan göra än att jag ska behöva svara på dessa svåra och förnedrande frågor”? Frågade jag.

”Du kan få besöka hövdingen om du vill”? Sa de. ”Gärna”, svarade jag. Sedan så började vi hoppa mellan ormbunkarna tills vi kom till ett tjockt och högt jättelikt träd som vi kunde klättra upp i och gå på som en fast mark. ”Bor ni i träd”? Frågade jag, och när jag tänkte efter så lät jag ganska otrevlig. ”Vår hövding gör det, vi andra bor under ormbunkarna”, sa de. ”Varför bor ni under ormbunkarna, är det inte lite trist att inte få se ljuset”?
”Joo, men det håller åtminstone örnarna borta…”, sa de. ”Örnarna vill inte ha vår hövding och då kan han få bo uppe i trädet men eftersom att de gillar vårt kött så måste vi undvika dem”, sa de. ”Men… er hövding har väl inte så mycket till skillnad”? Frågade jag. ”Jo, det är han som styr över örnarna”, sa de. ”VA? Varför har ni en hövding som försöker döda er”? Frågade jag. ”Inte döda… han vill bara ha makt över trädet, det innehåller många godsaker”, sa de. ”Förresten, vad kan vara så farligt med en liten örn egentligen”?

Då hörde jag ett högt vrål från himlen och rymdvarelserna knuffade ner mig under ormbunkarna. Jag kunde svurit på att jag såg stora breda vingar på minst tjugo meter och mycket vassa klor innan allting blev grönt. ”Det där är en örn! En sådan kan jag säga dig att du inte vill möta på”! Sa de. ”Hemska varelser! Jag vet inte om jag vill möta den där hövdingen längre! Vart bor resten av ert folk”? Frågade jag.

SÅ BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Skitkongpkrenhtkptnehtpnkehpknehtnrgwkpnrgwpkngrepknergnrgwpknnkpgrw BRA ÄR ALLTID DINA KAPITEL!!!!!!!! Jättebra!

AWESOME!!!!!!!!

Tack!

Tack!

Ni är så snälla!!!

Jätte bra! ,era!

Förlåt för att det dröjde med ett kapitel men jag är inte lika aktiv på den här som jag är på en annan berättelse.

____________________________________________

Kapitel 6: Armbandet som ger syre


Vi hade snart kommit fram till deras by under växterna och folket där såg verkligen inte ut att må bra. Faktum är att de såg väldigt skrämda ut. Den där ”hövdingen” verkade ju stå för diktatur.
”Här får du lov att bo”, sa rymdvarelserna och pekade på en stor farkost av metall. ”Vänta lite... är inte det mitt rymdskepp”? Frågade jag förvånat. Någon verkade ha burit in skeppet till byn. ”Såklart att det är ditt rymdskepp! Man måste ta vara på det man hittar”! Sa de. ”Ja, naturligtvis”, svarade jag.

Sedan började luften plötsligt mer och mer minska i min dräkt och jag tog då chansen att gå in i skeppet och byta syre. ”Åh, nej”! Tänkte jag. Det var min sista syrestub. ”Tror ni att det finns tillräckligt med syre här för att jag ska kunna andas utan en sån här”? Frågade jag rymdvarelserna. ”Det vet vi tyvärr inte”, sa en av dem. En annan slog till den. ”Såklart att vi vet”! Sa den ilsket.

Den satte sedan på ett rött armband runt min arm.
”Den här ger er förmågan att andas vårt syre”, sa de. Jag kollade osäkert på dem. ”För att ’längre komna’ i er utveckling så verkar ni ganska primitiva om ni frågar mig. Detta fungerar inte”, sa jag. De började skratta åt mig. ”Dumma flicka! Det kanske verkar så, men vår utveckling visar att vi inte behöver förstöra vår planet för att göra uppfinningar, vi däremot bryr oss om miljön vilket ni inte verkar göra”, sa de och skrattade.
”Jag har alltid brytt mig om miljön, men våra förfäder verkar inte ha gjort det speciellt mycket. Det var ju vid 2000-talet som man hade chansen att ändra på saker och ting. Men på grund av att de inte brydde sig så är vår planet i ruiner”, sa jag irriterat. ”Vad synd”, sa de bara uttryckslöst och försökte inte ens att känna sympati.

Efter att jag fått armbandet tog jag av min skyddsdräkt och då kunde jag äntligen få andas utomhusluft. Något som jag aldrig gjort i hela mitt liv. Det var en skön känsla.

”Tack”, sa jag artigt till dem. ”Förresten, jag tror att jag ändrade mig angående hövdingen. Det är viktigt att jag träffar mina föräldrar igen och de skulle nog behöva de här armbanden”, sa jag och ändrade mig. Rymdvarelserna gjorde höga flämtningar och det verkade ganska överdrivet. ”Jag bryr mig inte om de där örnarna längre, jag går nu”, sa jag.
Mitt bruna hår och en brun klänning jag tagit med mig kamouflerade sig med trädet och då kunde jag med enkelhet klättra upp utan att någon skulle lägga märke till mig.
”Nej! Du kommer att dödas! Oavsett din starka attityd kommer du aldrig klara av att kämpa dig ur en örns grepp och du kommer aldrig att kunna övertyga vår hövding om någonting”, sa en av rymdvarelserna. ”Jaja, men i vilket fall är det bättre att dö än att leva ensam med några konstiga varelser som bara underskattar en hela tiden”, sa jag.
Sedan så började jag bege mig mot det höga trädet.